Vad vill Stefan Löfven egentligen?

Spenderade en del av gårdagen på att försöka förstå vad de olika partierna vill i Västerås och Västmanland. Insåg, sådär på sista dagen, att jag hade ju egentligen ingen aning vad olika partier ville på kommun och landstingsnivå. På regeringsnivå så hade jag koll, det var klart, men där gällde ju helt andra spelregler än på kommunnivå. matmc_pq10447-300x225I kommunen blir det oftast lite mindre ideologi, lite mer praktiskt och mer konkreta förslag som egentligen är så mycket lättare att ta ställning till. Känns ju lite lättare att ta ställning för en ny äventyrslekpark i Vasaparken än om det är vettigt att Stefan Löfven vill höja restaurangmomsen, så att staten kan få in 15 miljarder extra i kassan.

Det var många ”Aha-upplevelser” jag fick när jag kollade på vad de olika partierna ville här i Västerås. Väldigt konkreta och överraskande förslag, i alla fall för mig. Vet inte riktigt vad det beror på, om det är jag som missat infon från kommunala politiker eller om det är de som marknadsför sig dåligt. Hur som helst så insåg jag att hur många gånger har jag inte röstat i både kommunal och landstingsval – utan att ha någon som helst aning kring vad jag tar ställning till. Jag har bara gått på vad jag röstat gällande regeringen och kört den linjen rakt igenom.

Jag tror inte att jag är ensam om att göra det här ”felet”. Jag tror att många av oss bara sätter in oss i regeringsfrågorna och sedan kör vi det hela vägen ner – om vi ens sätter in oss i regeringsfrågorna… Samtidigt så är det inte konstigt. Centerpartiets handlingsplan för Västerås var ex 24 sidor lång – och då var det den lättlästa versionen! Vi orkar inte sätta oss in i det och vi orkar inte ta ställning till så ofantligt mycket information. Istället så röstar vi många gånger utifrån vad vi förutsätter att de olika partierna vill. Moderater vill sänka skatter och socialdemokrater vill höja dem. SD är rasister, FI hatar män, Centern gillar lantbruk, Miljöpartiet är emot alla med bilar, Vänstern avskyr folk med pengar och KD och Folkpartiet är mestadels utfyllnadspartier. Vi tror vi vet vad de står för, men frågan är om vi vet det – både gällande regering, landsting och kommun.

För mig har den här nyvunna självinsikten fått mig att förstå varför så många människor ibland flyr ett samtal, så fort Jesus kommer upp i samtalet. Varför vissa reagerar med avsky, irritation eller likgiltighet när man pratar om Jesus. freakonomics02Jag tror många gånger att det beror på en förutfattad mening kring vem Jesus egentligen är och vad han gjort. Vi bor i ett ”kristet” land och kyrkan har varit en stor del utav den. Kyrkan har pratat om Jesus genom århundraden och gett oss alla en bild av vem han är. Frågan är ju bara – har de gett en rätt bild? Har de förmedlat den bilden som Lukas, Matteus, Markus och Johannes förmedlade för 2000 år sedan? Vet vi, genom vad kyrkan sagt och gjort, vem Jesus egentligen är?

Som jag ser det så finns det bara ett sätt att ta reda på svaret för dessa frågor – att själv läsa om Jesus i evangelierna och sedan ta ställning. Detta är grunden till varför vi i höst kommer att starta något som vi kallar ”Upptäckargrupper” (läs mer här). En grupp för människor som är nyfikna på vem Jesus egentligen är och vad han gjorde. Vi kommer äta/fika, prata, kanske be för varandra och läsa om Jesus i Johannesevangeliet. Anledningen till det är inte att försöka övertala någon till att bli kristen, utan bara låta människor själva få läsa om Jesus – tillsammans med andra – och sedan kunna ta ställning. Vi kommer träffas varje vecka på olika platser och grupperna är öppna för alla som vill. Jag tror att en sådan grupp kan få vara en hjälp för oss att förstå vem Jesus egentligen är, inte bara vem människor säger att han är.

Så om du är sugen på att utmana dina förut-fattade meningar om Jesus och få ny-fattade insikter så hör av dig – du kan säkert hänga på någon nystartad upptäckargrupp.

Var det en tanke?

IMG_2099[1]Förra veckan, en natt precis innan jag skulle somna, så får jag plötsligt en tanke. Jag är sådär precis påväg att somna, men väcks av tanken att jag ska gå till Vasaparken här i Västerås nästa dag. Jag vaknar till lite och börjar fundera på det jag tänker. Varför? Som ett svar på posten kommer nästa tanke – det finns en man/kille där som vid 9-10 års ålder var med om något som förändrades hans liv. Han försöker dölja det, kanske glömma det, men Jesus kan och vill hela honom. Allt han behöver göra är att be och ta emot hans hjälp.
Jag vet inte riktigt om det är Jesus som ger mig de här tankarna, eller om jag är så trött att jag bara hittar på dem själv. Jag skriver ändå ner det på min mobil och beslutar mig för att nästa dag, efter jobbet, gå förbi parken och leta efter mannen.

Efter jobbet nästa dag så går jag, efter mycket resonerande med mig själv om jag är tokig eller inte, till Vasaparken och tänker att jag måste ju ändå ge tanken en chans. Väl inne i parken inser jag svårigheten i att hitta honom. Vem är det?? Ska jag fråga varje man jag ser om han var med om något när han var 9-10 år? Kanske lite väl tokigt, men å andra sidan – gå fram till främmande folk och fråga om de har ont i sin kropp är väl lika tokigt det… DSC_0181Jag behöver däremot inte fundera länge innan en man kommer fram till mig och frågar om en cigg. Svarar att jag inte har någon, men tänker att jag kan ju alltid försöka prata med honom. Det märks ganska tydligt att han har levt ett tufft liv och även att han är smått berusad. Han har däremot inga problem att prata med mig, utan vi står och pratar om lite allt möjligt. Han bjuder in mig till deras ”bänk” och vi fortsätter prata.

Under samtalet kommer jag själv på mig – tänk om det är de här gubbarna som det gällde? Tja, jag vet ju inte förrän jag frågar dem… Jag försöker förklara för dem, hur jag upplevde att Jesus ville att jag skulle gå till någon här i parken och berätta att han var med om en traumatisk händelse vid 9-10 års ålder och att Jesus älskar dem och vill hela dem – typ… Ja, jag kände själv när jag berättade hur knäppt det lät och på deras reaktion så var nog känslan korrekt. Jag tog istället fram mobilen, tog fram anteckningen från natten innan och sa åt en av gubbarna att läsa det. Första gubben kunde inte läsa, men när den andra tar den och läser så börjar han plötsligt storgråta. Han gråter, blir arg och reagerar oerhört starkt. Jag blir lite rädd och funderar om jag nu kommer få en smäll. Jag försöker förklara att jag menar allt gott, att Jesus älskar honom och om det gällde honom så vill Jesus hjälpa honom. Han klipper inte till mig, men det dröjer säkert en 10 min innan jag lyckas få han lugn och kunna prata med honom igen.

Det visar sig att det gällde honom och att han aldrig någonsin berättat om händelsen när han var 9-10 år. Han vill inte berätta för mig vad det gällde och jag känner inget behov av att dra det ur honom. childhood_trauma_color2Jag berättar igen att Jesus kan hjälpa honom, hela honom från såren – bara han tillåter det och tar emot hjälpen. Till min stora förvåning vill han däremot inte ha någon hjälp; ”har jag klarat mig själv hittills, så kan jag fortsätta med det också”.  Hjärtskärande, men en kanske alltför vanlig attityd hos oss människor. Även om vi är nere på botten, så vägrar vi ofta gå till den som verkligen kan hjälpa oss.

Den här händelsen lärde mig många saker. Dels så insåg jag att en enkel tanke ofta kan vara ett profetiskt tilltal till en människa eller situation. Det andra är, och kanske det viktigaste, att jag aldrig kan veta om det är en tanke eller ett profetiskt ord jag upplever innan jag testar den. Först när jag berättade för mannen vad jag upplevt, så visste jag att det var Jesus som talat till mig natten innan. Då visste jag att Gud ledde oss samman den dagen. Innan visste jag inte, jag hade ingen aning.

Efter detta började jag även tänka – tänk om det alltid är såhär? Tänk om Jesus talar till mig hela tiden, men jag misstar det för en egen tanke och ignorerar den? Kanske har det varit så och kanske har jag missat saker – men oavsett om jag gjort det eller inte, så gjorde jag den här dagen ett val framåt. Jag tänker inte göra om de misstagen. Jag ska testa tankarna som kommer och kolla om det kanske är Jesus själv som talar till mig eller andra. Ibland kommer det säkert att vara tankar, men tänk om det även ibland kommer att vara ord som fullständigt förvandlar en annan människas liv. Då är det värt att se ut som ett fån alla andra gånger det är mina tankar.

Från Lögarängsstranden till Syrien

Har precis kommit hem från sommarens stora ”road-trip”. Vi har under de senaste veckorna rest till 5 olika städer där vi tillsammans med vänner från andra enkla församlingar varit ute på stan och pratat med människor om Jesus, bett för dem och försökt hjälpa till där hjälp behövts.

Det är svårt att berätta allt vi varit med om under dessa 2 veckor. Jag skulle kunna berätta om de 2 ungdomarna som för första gången tog emot Jesus i sitt liv eller de människor som blev helade av Jesus från smärtor i rygg, knän och öron. Det jag däremot ska berätta om är en sak som min fru fick vara med om, nere på Lögarängsstranden här i Västerås.

lögarängsbadetVi tror att Jesus lever idag och att han även kan tala till oss direkt – att vi kan ”höra” vad Jesus säger både till oss och andra. Min fru Jenny fick vara med om det när hon lekte på lekplatsen med våra barn. Hon såg en familj som satt i närheten av lekplatsen och frågade helt enkelt Jesus om det var något särskilt som han ville att hon skulle säga till dem.

Det är inte helt enkelt att lyssna in Gud när man samtidigt har en 4-åring som vill ha hela ens fokus i den så viktiga prinsess-leken som var igång, men hon fick ändå en tanke att kvinnan i familjen hade en syster som hon var orolig för. Efter en stund bestämde hon sig för att ta kontakt med dem för att dela det hon upplevde. När de efter en stund förstod vad Jenny berättade började kvinnan gråta och mannen sa gång på gång: ”det här är ett mirakel!” Kvinnan hade mycket riktigt en syster som hon var mycket orolig för då hon var mitt i oroligheterna i Syrien. Tidigare samma dag hade systern haft kontakt med familjen och varit mycket ledsen och uppgiven.

Bara ett par dagar innan så hade den här kvinnan gråtit och bett till Gud att han skulle sända ett tecken. Ett tecken på att Gud hade hört hennes böner och att han tog hand om hennes syster. Kvinnans man beskriver att när då Jenny kom och sa detta, så förvandlades hela deras liv. De visste då att Gud har allt under kontroll och att de kan lita på honom.

Ikväll hade vi den här familjen på besök hemma hos oss. De berättar då att de verkligen har fått glädjen tillbaka i sina liv. De känner sig inte oroliga längre och faktum är att systern även kunnat fly Syrien till ett annat land. Vad de även berättade var att inte bara de hade blivit berörda av detta, utan hela deras släkt nere i Syrien. syria-political-mapMannen hade ringt ner till familjen och berättat vad som hänt på Lögarängsstranden. Händelsen hade lyft oro från systerns pappa, gett familjen lättnad och glädje . Alla hade blivit berörda utav att Jesus talat till dem genom Jenny.

För mig hade den här händelsen lärt mig otroligt mycket! Allt startade vid en liten lekpark, här i Västerås, genom att Jenny tog sig mod och delade någonting som hon upplevde komma från Jesus – med en helt främmande människa. Hon hade kunnat ignorera tilltalet, tänka att det bara var hon men gjorde inte det. Istället vågade hon agera på ett ganska konstigt sätt och gå utanför sin ”comfort-zone”.

Det andra jag lärt mig är vad en liten händelse kan få lavinartade konsekvenser. När Jenny delade detta så trodde hon inte att det skulle få sprida sig ner till familjer i Syrien. Hon delade bara det hon upplevde och det spred sig längre än vad hon kunnat ana. Min gissning är att det knappast stannade hos familjen därnere, utan att familjen berättade vidare vad som hänt deras dotter uppe i Västerås.

Genom den här händelsen så har jag insett att inte se ner på det lilla, utan att istället se det som en potentiell världsförvandlande händelse. Jag såg för första gången, med egna ögon, hur Jesus-viruset kan multipliceras vidare dit jag aldrig kunnat ta det annars. domino-effect-shutterstockJag har under 4 år drömt om att få se en massiv Jesusrörelse ta form i Västerås. Jag har drömt om att få se enkla församlingar startas, som startar nya församlingar, som startar nya församling osv. Jag ska ärligt erkänna att jag har haft svårt att föreställa mig det i verkligheten. Jag har ibland tappat tron på det. Nu så har jag fått tillbaka tron på det! Nu så har jag sett hur det kan gå. Jag har insett att det börjar i en enkel handling, som kan få lavinartade konsekvenser för en hel värld.

Vad är en församling?

Under våren 2002 gjorde jag och min fru en livsomvandlande resa till Filippinerna. Vi var inte gifta då, ja vi kände inte ens till varandra då. Däremot träffades vi för första gången på denna resa och har hållit ihop ända sedan dess. Vi var en del av ett team som skulle göra en missionsresa, genom en församling som då hette Stockholm Karisma Center. OLYMPUS DIGITAL CAMERAVårt fokus var att genom olika sätt berätta om Jesus för de allra fattigaste, som bodde runt omkring i huvudstaden Manila. Vi skulle vara där i ca 2 veckor och vi skulle samarbeta med en lokal hjälporganisation. Varken jag eller Jenny hade då någon aning att vi 2,5 år senare skulle flytta till samma stad och bosätta oss där för en längre tid.

Teamet som skulle resa till Manila var på ungefär 8-10 personer, exklusive en del ledare. Förberedelserna inför veckorna var ibland massiva, av både praktisk art men även utav bön och lovsång. Vi planerade inför vad vi skulle göra och övade på olika saker som skulle framföras. För mig personligen innebar det här även en hel del förberedelse, där många andra saker jag höll på med fick stå åt sidan. Resan blev högprioriterad och det var näst intill det enda jag tänkte på.

Det roliga var att både inför, under och efter resan så blev vi som team en väldigt sammansvetsad enhet. Åtminstone upplevde jag det så. Det var inte heller nog med att vi umgicks vid samlingar inför resan, utan vi hittade även på saker ”utanför” det organiserade. Under resan levde vi nära varandra och även efter resan träffades vi. Vi hade varit med om något gemensamt, något som hade dragit oss tillsammans och format vilka vi var. Vi hade varit på en resa, där allt vi gjorde kunde sammanfattas i en enda sak – att berätta om Jesus för de allra fattigaste i Manila.

sentMånga år senare så har jag förstått att vara församling grundar sig väldigt mycket i vad vår resa till Manila var. Vi var ett team, sända till Manila, med egentligen ett enda syfte och där vi organiserade allt kring den uppgiften. Allt vi gjorde innan och under resan andades mission, eftersom det var själva kärnan i vilka vi var. På samma sätt är det att vara församling. Församlingens existens grundar sig helt och hållet i att vi är s ä n d a av Jesus, för att berätta om honom. Konstigt nog har vi istället grundat vår församlingssyn utifrån gudstjänsten, eller lovsången, eller gemenskapen – men inget annat är eller kan vara mer centralt än sändningen.

När vi tänker församling i vår situation, här i Västerås, så är vår tanke att alltid bygga den kring Jesus, som den sändande Herren. Grunden i allt vi vill göra bottnar sig i det. För oss innebär det vissa prioriteringar, kring hur vi bygger. Gemenskapen i församlingen grundar sig inte enbart att vi är goda vänner, utan att vi tillsammans är sända utav Jesus. Lovsången och tillbedjan sker inte som en punktform på en agenda, utan det blir en automatisk respons inför det vi får se Jesus göra genom oss i vår stad. Gåvoupptäckandet, lärjungaträningen, ledarträningen – allt sker i en grundton utav att Jesus sänder oss a l l a till att berätta om hur mycket han älskar vår stad.

Denna vecka har jag och min fru bloggat både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

De svaga kyrkorna

Av Jenny Hedlund, Västerås husförsamlingsnätverk

När jag fyllde 18 år fick jag en tavla i present av en kompis. På tavlan fanns en text som jag inte minns ordagrant men det handlade om att när vi ber om kraft och seger så ber vi egentligen om att bli svaga och utblottade. Det är nämligen i svagheten som kraften blir störst, i kapitulationen som verklig seger finns.

Jag kan villigt erkänna att där och då så tilltalade den där tavlan inte mig särskilt mycket. Jag var ju ”on fire” för Jesus! Det var framgång, kraft och seger som gällde för hela slanten! Svaghet…njae det passade inte riktigt in i min världsbild eller Gudsbild heller för den delen. Jag var 18 år och nästan omnipotent…

Idag, 15 år senare ser jag de där orden i ett helt annat ljus. Man formas ju ständigt i sin vandring med Gud, eller hur? Och förhoppningsvis mognar man lite också!

Ibland är det de tuffa perioderna på vandringen, de där mörka dalarna ni vet, som ger de mest värdefulla insikterna. Så upplever jag att det varit för mig i alla fall. En sådan insikt, som för några år sedan fick chans att rota sig djupt ner i mitt hjärta är att: Jag behöver inte vara stark! Det är inte jag som bär Gud utan Han bär mig!!! Visst är det befriande!

Jesus som känner vårt allra innersta – han vet om vår svaghet, vår brist och vår trasighet. Och ändå säger han till oss: Kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

Ibland tror jag vi hamnar i en fälla där vi tänker att Gud först måste göra massa saker i oss innan vi blivit tillräckligt starka, utrustade och mogna för att kunna vara använda av honom. Risken är då att vi alltid kommer stå kvar på ruta ett och aldrig känna oss tillräckligt redo.

jesus-life-together-searchTänk om det är så här istället: Tänk om Gud inte bara har överseende med vår svaghet utan faktiskt aktivt letar efter den! Letar efter människor som inte slår sig för bröstet och försöker imponera med sina prestationer, utan istället är på sina knän och säger: Gud, vi behöver dig, vi klarar inte ett steg utan dig, vi har inget att komma med i vår egen kraft, vi är svaga i oss själva. Kom Gud med din kraft och bli stor i våra liv!

Kanske är det precis där Gud vill ha oss? Där vi ser vår brist, vår svaghet, vår synd och vårt enorma behov av hans nåd. Där vi inser att vi inte har något att skryta med inför Gud. Där vi får bli små och Gud får bli stor!

prostitute-and-jesusJag älskar det faktum att Gud så ofta tar och använder de personer som alla andra räknat ut. De som inte ser mycket ut för den här världen, som andra kanske till och med ser ner på och föraktar. Där kommer Gud in och säger: Kom och följ mig! Jag älskar dig, jag har utvalt dig och jag vill använda dig! I all brustenhet och trasighet kan Gud börja göra sitt verk i varje människa som ger sitt hjärta till honom.

När vi säger att vi drömmer om en rörelse utav Jesusälskande lärjungar, som formar enkla, multiplicerande församlingar i Västerås – då ser vi inte ett folk av starka människor som klarar sig själva. Vi ser tvärtom ett folk, som är totalt beroende utav Gud. Vår dröm är att denna rörelse ska få inkludera alla slags människor, även de allra mest utsatta och utstötta i vår stad.

Vi vet inte hur den rörelsen kommer att se ut och vi kan undra hur det ska gå till. Däremot vet vi att det inte handlar om oss, och kommer aldrig handla om oss! Det handlar om Gud – och Han är stor!

”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” (2 kor 12:9)

Denna vecka bloggar vi både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

 

Möte med en rullstolsbunden man

Ibland kan det vara svårt att beskriva sig själv, när människor frågar hur man är och fungerar. Det är rent av krångligt att objektivt titta på sig själv och säga – det här är jag. I alla fall tycker jag det. Nu kan jag ju avslöja att det inte är sådär hemskt ofta som jag får sådana frågor, eller snarare sagt nästan aldrig. Det är mest på olika intervjuer och i samtal med andra ledare som sådana frågor dyker upp, av någon outgrundlig anledning. När jag däremot får en sådan fråga, så är det en sak som alltid är ganska klar för mig. Jag är en väldigt uppgiftsorienterad människa. Ge mig en uppgift och jag går ”all-in” för den och känner oerhörd glädje när den har utförts. Det spelar nästan ingen roll vad det handlar om. Det kan handla om träning, städning eller att gå ut på stan för att be för sjuka.

Att vara uppgiftsorienterad har både sina positiva som negativa sidor. I vår situation nu (läs här), där vi behöver handla mer pionjärt än någonsin förut, så är det bra att kunna sätta upp mål och arbeta mot dem. Däremot har jag börjat inse att det finns en väldigt negativ sida, som också är knuten till vår nuvarande situation. Jag kan nämligen bli så fokuserad på uppgiften som ska göras, att människorna runt omkring mig antingen blir hinder eller möjligheter för att målet ska uppnås. Det här är någonting jag kommit på mig själv med. Ska jag hämta barnen på dagis, så har jag förut varit så fokuserad på ”uppgiften” att jag inte – på riktigt – mött mina egna barn, fröknar och andra föräldrar på vägen. Ska jag handla, så har jag varit så inriktad på vad jag skulle göra att människorna runtomkring mig bara blir hinder i min effektiva handling. Jag tillät mig inte att stanna upp, p r a t a och l y s s n a på vad som sker i andra människors liv.

Ett bra exempel på när jag faktiskt agerade i motsats till mitt tidigare agerande, var på Willys för ett par veckor sedan.  Det var en söndag förmiddag och jag tänkte passa på att sticka iväg för att handa lite, samt panta ett par flaskor. När jag kommer fram till panten, så fungerar inte maskinerna. Typiskt tänker jag och blir direkt frustrerad. Här är ett hinder! Vid maskinerna står däremot ett par killar, som även de väntar på att maskinerna ska köra igång. Till skillnad från mig, så anser de att det ger ett ypperligt tillfälle för att prata med någon – ex mig. De börjar prata med mig och vi får ett ganska gott samtal. Maskinerna går igång och helt plötsligt ställs jag inför ett val. Antingen dyker jag på pantmaskinerna, eller så fokuserar jag på det samtal som jag nyss påbörjat. Jag väljer det senare och i efterhand ångrar jag det inte. Jag pantar, pratar och tillsammans går vi in mot affären. Under de här minuterna funderar jag på hur Jesus kan få plats i vårt samtal. Kort därefter säger ena killen att han ska gå och pekar mot resten av sin familj. Där står hans bröder, systrar och en äldre man sitter även i en rullstol. Där, tänker jag, kan Jesus få komma in i samtalet!

Efter lite förklarande av vem jag tror på och vad jag sett han göra, så står jag vid mjölkdisken och lägger handen på mannen i rullstolen. Jag ber att Jesus ska göra han frisk och att hans vänstra sida ska få tillbaka känsel igen. Ingenting händer. Jag ber en gång till och tyvärr så hände ingenting igen. Vi kramar om varandra och de konstaterar att tanken i alla fall var god… Jag går därifrån och är inte modfälld, utan snarare väldigt glad. t-shirtGivetvis inte över att mannen inte blev helad, som vi sett så många gånger förut (läs här), utan snarare att jag verkligen mötte dem. Jag gick ifrån uppgiften och tillät mig att möta några andra människor. Jag fick en livsförvandlande insikt och har sedan dess arbetat aktivt på att vara närvarande med människor. För vi vet aldrig vad ett sådant möte kan få för konsekvenser, var de än sker.

Denna vecka bloggar jag både här och på pionjarbloggen.wordpress.com