Jesus är som Jack Bauer

jack bauer”Jesus är som Jack Bauer” utropade min svägerska, när vi hälsade på dem i helgen. Ett ganska roligt citat, som jag ”lovade” henne att blogga om. Att Jesus skulle vara mer lik Jack Bauer än den svenska och västerländska bild vi har av honom. En hjälte, som slåss, skjuter, dödar, jagar terrorister och beter sig i andras ögon som en galning. En man som är villig att gå över alla möjliga gränser, för att rädda sitt land från alla hot som kommer mot USA (såklart). Ser ni likheten? På bilden är de ju ändå hyfsat lika…

Såklart så raljerar jag lite och skojar med min svägerskas uttalande, men grejen är ju ändå det att jämfört med vår svenska och västerländska bild av Jesus så skulle man nog kunna hävda det hon gjorde. Jesus är nog mer lik Jack Bauer än vår snälla, blåögda, ständigt lugna och fromma bild.

Ett par exempel… Vid en av de största högtiderna som Judarna hade (Påsken), där ofantligt många människor samlades i Jerusalem för att fira, så bestämmer sig Jesus för att rensa ett helt tempel från alla som sålde och köpte duvor, lamm m.m. Han går fullkomligt bärsärk på området och välter v a r e n d a bord som finns inne i templet. Han skriker, ropar åt alla, gör en piska och jagar ut människor med orden ”mitt hus ska kallas ett bönens hus, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

Middle-Eastern-JesusEn annan gång så kommer det en rik man till Jesus och frågar helt ärligt vad han ska göra för att få evigt liv. Antagligen en inflytelserik person, många kontakter och säkert i våra ögon en stor resurs för Guds rike. Tänk vilka dörrar en sådan person skulle kunna öppna? Hur många människor skulle kunna få höra om Jesus genom en sådan kontakt! Jesus verkar däremot ha ett helt annat mind-set. Han går rätt på den där ömma punkten och trycker hårt direkt- ”sälj allt du äger och dela ut till de fattiga… kom sedan och följ mig”.

Om vi även tittar på några ”one liners” från honom kan vi ex nämna ”om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor… även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge” eller ”varför kallar ni mig herre, herre, när ni inte gör vad jag säger”. Tuffa ord från en person som inte verkar vara ute efter att bli omtyckt.

Som troende i vår tid, eller lärjunge som man även kan kalla det, så funderar jag ibland på varför vi inte har mer problem med Jesus än vi till synes har. Hur kan vi som lärjungar i Sverige fortfarande leva i sådant överflöd av pengar, materiella tillgångar och lyx utan att bli provocerade av det här? Hur kan kyrkor sitta på miljoner You-Had-One-Job-shutterstock_91684922i kapital och lägga så enorma resurser på fastigheter utan att ens överväga alternativet att sälja allt och hjälpa sina troende syskon som dödas för sin tro nere i Syrien?? Hur kan kyrkor och lärjungar syssla med s å mycket annat än det Jesus faktiskt bad oss att göra – att göra lärjungar, lyssna och göra??? Vi ska skapa verksamheter, ha styrelsemöten, fixa bokföringen, planera barnverksamheten och starta second hand. Allt bra – men gör det lärjungar?

Du kanske tycker att jag är onödigt svartvit, att Jesus faktiskt inte är såsom jag beskriver. Men grejen är den att om vi läser berättelserna om Jesus, utan att ta på oss våra svenska och ibland religiösa glasögon, så kommer du att upptäcka att Jesus faktiskt ä r relativt svartvit. Det finns inte så mycket gråzon i honom. Det är antingen på- eller av. Antingen lärjunge- eller inte. Det är problematiskt, jag vet! Jag har själv stora problem med honom från tid till tid. Grejen är bara att jag inte kan göra så mycket åt det. Jesus är den han är! Han kanske inte är Jack Bauer, men jag funderar på om han inte är mer lik honom än den bild vi ofta målar upp för oss själva.

Nytt utseende – och lite till…

Tänkte att jag skulle testa ett nytt utseende på bloggen. Är ju kul med lite variation och sedan är ju färgen så fin – eller?! Tja, den syns ju i alla fall och här i bloggvärlden gäller det ju att synas. Eller man kanske ska säga läsas, om man nu vill vara en sådan där tråkig ord märkare. Och ja, jag särskrev precis – bara så där. Enjoy!

Senaste inlägget så skrev jag att vi behöver komma tillbaka till det centrala i vad Jesus säger och lär. För det är ändå det som allting handlar om – ja, precis allting. Vi kan syssla med många olika saker och livet bär på väldigt mycket. bullseyeDet gäller både troende som otroende. Vi upptas av så många saker, ja vi till och med delar upp våra dagar i olika tidszoner. Jobbtid, fritid, familjetid, församlingstid, bönetid och sovtid. Vi är väldigt duktiga på det, särskilt här i Sverige. Mitt i detta så finns det ändå något som är – faktiskt oavsett vi vill eller inte – centralt och avgörande. Det är relationen till Jesus och vad han säger till oss.

För några månader sedan så gjorde jag en personlig upptäckt utav vad jag tror är centralt kring Jesus. Jag hade sen tidigare upptäckt att det Jesus alltid sa till dem han mötte för första gången centrerade kring ”Följ mig”. Det var där det började. Att bli troende verkade inte handla så mycket om en rätt lära eller att ha alla rätt på ”kristendomsprovet”, utan det verkade mer bottna i ett liv t i l l s a m m a n s med honom. Jag tror att det funkar på samma sätt idag.

Det jag upptäckte denna gång var att Följandet spann som en röd tråd genom allt vad Jesus gjorde och sa. I mötet med alla sorters människor, så kom alltid de här orden tillbaka. Lösningen på ett girigt hjärta bottnade i att lämna allt och följa Jesus (Mark 10:21). Following-a-LeaderLösningen på människor som var nervösa, kanske tillbakadragna och självcentrerade var ett följande av honom (Matt 4:19). Allt detta var inget nytt för mig, men så en gång när jag läste i slutet av Johannesevangeliet så insåg jag att Jesus inte bara menade att det skulle börja där. Att följa Jesus fortsätter, livet igenom.

Jesus har dött, uppstått och lärjungarna har varit igenom en resa utan dess like. De har gått från hopp, till missmod, till hopp igen. De har gått ifrån en självsäkerhet kring Guds rikes frågor, till fullständig förvirring kring vad de egentligen gör. Nu, i slutet av Johannesevangeliet, precis innan Jesus ska lämna dem för gott så ger han en sista befallning. Den går till Petrus. Den handlar, precis som den första, om att Följa Jesus. Det är ingen detaljerad plan, ingen strategi, ingen storslagen vision – utan ett enkelt följande. Där det började – där fortsatte det.

Det här är något som jag tror vi alltid behöver komma tillbaka till. Vi försvinner så lätt upp i våra liv, vårt arbete och våra engagemang. Men är vi troende – om vi är efterföljare av Jesus – så börjar det alltid kring följandet. ”Hur följer vi då och vad innebär det?”, frågar du kanske. Jag tror vi tar det nästa inlägg, men tills dess så kan du lita på att vara kristen och troende inte handlar om regler eller liknande. Det handlar inte om att göra tillräckligt. Det handlar om att följa och lämna allt annat åt sidan.

Fastar du?! (del 5)

Den första veckan i varje månad så har jag och Jenny fastat 3 dagar i veckan, sedan en tid tillbaka. Under dessa dagar så avstår vi från att äta och istället så ber vi till Jesus. Vi stänger av TV´n, drar oss bort från datorn och försöker att skärma av allt som inte har med Jesus att göra. 10Under dessa dagar så märker såklart många att vi inte äter med dem, eller att vi ofta går iväg. När man då förklarar vad vi gör, så har vi upptäckt att fasta inte alls är någonting främmande för de flesta svenskar idag – då framförallt icke troende. Oftast möts jag personligen av svar som: ”Ja, jag fastar också ibland”, ”Jag kör 5:2 dieten och fastar två dagar i veckan” eller ”Jag körde en rening i en vecka och jag mådde fantastisk efteråt”. Däremot när jag möter troende, så blir pratet om fasta desto mer kyligare bemött. Vi bortförklarar det oftast, säger att vi fastar från ”media” istället eller att våra kroppar helt enkelt inte klarar av det. Detta har fått mig att tänka och jag tänkte därför skriva lite om fasta och bön.

Det första jag vill säga är att fasta inte är någon dygd, inget heligt eller något som definierar en ”riktigt överlåten kristen”. Det är inte heller matvägran, där vi likt många andra försöker förbättra vår hälsa. Det är ett medel, där vi avstår från mat för att ägna mer tid åt att be. Fasta är någonting som var naturligt för de första troende. Hos dem fanns det en vana, en tradition de fått via deras judiska rötter, att fasta regelbundet. Vissa fastade så ofta som 1-2 dagar i veckan! För mig och min fru så har vi inte riktigt blivit så hårda på fastan, utan vi har nöjt oss med 3 sammanhängande dagar i månaden. Dessa dagar har blivit väldigt betydelsefulla för oss, där vi får dra oss bort från omvärlden, maten, gemenskaperna och bara söka Gud tillsammans. Att få göra dessa dagar till en vana, likt de första troende, är även något som hjälpt oss mycket. Vi har nämligen upptäckt att om vi inte gör det till en vana, så finns det en tendens att det inte blir något av det alls.

Fasta är som sagt inget heligt i sig, utan jag ser det mycket som ett hjälpmedel i bönen. Det är absolut ingenting som skulle kunna påverka Guds kärlek till oss eller kunna få honom att ändra sin inställning till oss. Men det är ett medel, och ett väldigt bra sådant. Jesus säger vid ett tillfälle, när hans lärjungar frågar varför de inte kunde driva ut en demon ur en person, att den sorten bara kunde drivas ut genom bön och fasta. pray_fastÄven om det varit debatterat om Jesus verkligen sa exakt så, är det ändå ganska tydligt att Jesus såg fastan som väldigt viktig. Inte viktig för vad den var, utan mer för vad den gjorde. Jesus fastade själv, där det kanske mest kända är när han förbereddes för hans tjänst i 40 dagar. Han fastar även när hela teamet är på resande fot, från Jerusalem upp till hans hemstad (Joh 4:1-42).

Jesus tar fastan som en självklarhet för troende. Han verkar inte se det som något de mest hängivna gör, utan han förväntar sig att efter han lämnat dem så kommer hans efterföljare att fasta (Matt 9:14-15). Anledningen till att Jesus säger så, tror jag finns i vetskapen att de aldrig kommer klara det annars. Från den dagen Jesus lämnar dem så kommer hans efterföljare att desperat behöva söka, be, bulta och fasta. För nu är han inte längre med dem, men han är fortfarande deras Herre. Det kommer därför att krävas desto mer utav dem, i lyssnandet, ledningen och i närheten till den helige Anden. För mig har därför fastan blivit något absolut nödvändigt, bara för en sådan ”simpel” sak som att följa Jesus. Jag är i desperat behov av att skärma av mig ibland, dra mig undan och bara be. Inte alltid, men ibland!

fasting-shirtAtt avstå från mat och istället be, kan verka som en omöjlighet för många av oss troende. Vi är vana att äta och tror oss inte kunna avstå dagar (!) från dessa vanor. Men tro mig – du kan! Visst kan det vara jobbigt, men med lite planering i nedtrappning av maten innan och försiktighet i upptrappning efteråt så går det oftast galant! Men när du fastar, kom ihåg – be! Du gör det inte för att avstå från mat, du gör det för att be!

 

Jag har en familj!

Igår såg jag min äldsta dotter sitta och titta på videoklipp, från när hon enbart var 2-3 år gammal. Det var filmer som vi själva tagit, där jag kunde ana hur vi exalterat dragit fram kameran för minsta lilla grej. Ibland var det för att hon sjöng så roligt och någon annan gång var det för att hon suttit på toan för första gången. Det var hur som helst väldigt roligt att se dem och jag inser att den dagen hon gifter sig, så kommer vi att ha mååånga spännande filmer att visa för henne! När hon tittade på filmerna, så slog det mig även att jag inte längre är ensam här i världen. Jag har en familj! Förut var jag ungkarl och levde själv, men nu så har jag en fru och två barn – vilka jag får dela varenda dag med. Jag bor med min familj, äter med dem, sover med dem och delar verkligen allt med dem. Det är det mest fantastiska jag fått vara med om, men även det mest svåraste.

familyDet här med familj är en av många bilder som Bibeln använder för att beskriva de troende. Vi beskrivs likt några som tillhör Guds familj, där vi genom tron på Jesus blivit en del av hans familj. Jag gillar den bilden, eftersom den visar så tydligt vad tron på Jesus är. Tron är inget enmansprojekt, det är ingenting som vi håller för oss själva eller för den delen klarar av själva utan vi behöver varandra – som en familj. Vi behöver andra troende, där vi kan dela livets alla delar och få vara precis dem vi är.

Att vara en ”troende familj” (läs lokala församlingen) är verkligen en tillgång, med många positiva sidor. Jag blir aldrig ensam, jag begränsas inte till mina egna bibeltolkningar, jag har andra som kan be för mig osv. Fördelarna är näst intill oändliga! he-aint-heavy-hes-my-brother-178x250x72Samtidigt så innebär det vissa förpliktelser, på samma sätt som min egen biologiska familj ställer krav på mig. Som man till min fru och pappa till mina två barn, så har jag inte möjlighet att göra vad jag vill. Jag kan inte sätta mig själv först och sedan säga till dem att de får klara sig bäst de vill. Jag måste anpassa mig efter dem, helt enkelt sätta dem före mig själv. I den troende familjen är det precis på samma sätt. Där är det inte ”jaget” som är i fokus, utan snarare de andras. Jesus uppmanade oss hela tiden att bära varandras bördor, älska vår nästa och Han gick faktiskt så långt att han jämställde vår familjekärlek med kärleken till Honom.

För att vara en troende familj, fullt ut, så tror jag även att vi behöver återvända till små, enkla gemenskaper. Anledningen till detta är att jag får inte ihop en stor gemenskap, med de värderingar Bibeln menar att den bör ha. Det är, ur mitt perspektiv, rent ut sagt ologiskt och smått provocerande att påstå något annat. Detta är däremot ett ämne i sig, så därför får du vänta till nästa bloggpost för att läsa mer om mina tankar kring det.

Lika värda, men inte likadana!

Som säkert de flesta av er vet, så har jag 2 döttrar – en 6-åring och en 3-åring. De är helt underbara och har ärligt talat lindat mig kring deras lillfinger. De vet redan nu att så fort de frågar lite snällt, lägger huvudet på sned, ger mig en puss och frågar med deras lenaste stämma – så får de vad som helst. De är så söta och så manipulerande! De är även väldigt olika varandra, då speciellt i deras sätt att vara. Den äldre är tillbakadragen, lugn och fundersam. Den yngre är mer framfusig, vild och tar för sig mycket mer. Jag gillar det hos dem, att de är olika. Det ger dem deras eget ”adelsmärke”. När den äldre gör något karaktäristiskt för henne så tänker vi, ”Ja, det där är ju verkligen hon!” och njuter av att hon är som hon är. När den yngre sedan kommer utstampandes ur sitt rum, med röda glasögon och byxorna på huvudet så tänker vi samma sak och njuter. De är säregna och vi älskar det – vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Imorse när jag läste ur 1 korintierbrevet, närmare bestämt kap 12, så tänkte jag på det här med att vi alla är lika – men ändå olika. Jag har läst texten många gånger förut, där Paulus talar om olika gåvor som Jesus gett församlingen och hur vi alla har något att bidra med. En bra text, som alltid brukar tala till mig men som denna morgon talade lite extra. Plötsligt slog det mig att även om vi i de flesta kyrkosammanhang brukar hålla denna text högt, så är min erfarenhet att vi varit ganska dåliga på att leva efter den. BildFör i denna texten så talar Paulus om hur vi bör se de troende som en kropp, men med olika lemmar. Alla är en del av kroppen och därför lika värda. Tar vi bort någon, så är kroppen ofullständig och därför behöver vi alla lemmar för att det ska kunna funka. Inget konstigt med det. Sedan fortsätter han och säger vidare att det är lika viktigt att varje lem fungerar som den ska. En hand ska vara en hand, ett huvud ska vara ett huvud och en arm ska vara en arm. Vad som inte skulle funka är om alla lemmar helt plötsligt skulle vilja bli huvud, eller en arm. Då skulle kroppen sluta att vara en kropp och istället bara vara en lem. Därför, menar Paulus, är det viktigt att varje lem är det de ska vara och ingenting annat!

För mig blev den här bilden väldigt talande för hur jag upplevt Guds församling fungera i Sverige idag. Vi är väldigt noggranna med att poängtera hur lika vi alla är inför Gud. Vi är alla lika älskade av Jesus, vi är alla sända av Honom och vi är alla en del av hans kropp. Men i vår betoning av detta så har min upplevelse varit att vi inte vågat låta vissa ”lemmar” vara det de är. BildVi betonar vårt lika värde som troende och framhäver allas vår rätt till att vara en del av kroppen. Samtidigt som vi har svårt att hantera exempelvis en arm, som verkligen vill vara en arm – med allt vad det innebär! Armen är kanske lite för framfusig, kanske lite väl fyrkantig i sitt tänk och oförstående för vad jag tycker är viktigt. Därför försöker vi tysta ner den, få den att förstå att den är en del av kroppen och inte sin egen kropp. Problemet är bara att när vi gör det, så förlorar kroppen en arm. Den slutar att vara en arm och blir någonting annat – något den inte är menat att vara. 

Jag tror att Paulus såg det här problematiken och därför ger oss lösningen i kap 13. Kärleken! Att ha tålamod med varandra, lite på varandra och tro gott om sin nästa borde nämligen vara ett bra botemedel för detta. För då låter vi armen vara en arm, oavsett hur jobbig den än är. Hur mycket plats den är tar och hur fyrkantig den än är – för vi förstår att kroppen behöver en arm! Vi agerar inte utifrån vårt perspektiv, utan ifrån kroppens perspektiv. Så därför vill jag, med den här bloggposten säga – släpp armarna fria! Kroppen behöver armar – och alla andra ”lemmar” för den delen…