Behöver vi biskopen av Rom?

Tidningen Dagen publicerade i veckan en debattartikel som benämndes ”Vi behöver biskopen av Rom”, där fyra företrädare för Svenska Kyrkan  skrev ett öppet brev  inför katolska biskopens besök i Sverige. Det går att säga mycket om deras öppna brev, men en sak som jag reagerade starkast på var deras önskan om att mer eller mindre samlas under påven – som en samlande kraft och person för kristenhet idag. De skrev:

I en globaliserad och pluralistisk värld ser vi som ämbetsbärare i Svenska kyrkan ingen annan samlande gestalt för världskristenheten.

Detta fick mig att reagera och fundera på det som de fyra författarna ger uttryck för – en längtan efter enhet och ekumenik. I sitt brev så uttrycker författarna en önskan att Svenska Kyrkan bör närma sig Katolska Kyrkan som helhet och istället för fortsatt splittring skapa en närmare enhet mellan de två. Ja, egentligen menar de att alla kyrkor borde närma sig varandra – men som representanter för en del av kyrkan så kan de bara tala för dem.
522882_pcgws0sa4rxesahgqtzhx9ttxDe menar vidare att biskopen av Rom är en bärare av en gåva, som alla andra kyrkor inte kan undvara. En klok syn på en annan troende människa, men som definitivt inte är exklusiv för Påven utan gäller alla troende.
De fyra avslutar sedan sitt brev med en legitimering av sina ståndpunkter, knutna till Jesus ord i Johannesevangeliets 17 kapitel (Joh 17:21). Där talar Jesus om enhet som ett redskap för att världen ska tro på Honom. Slutklämmen blir alltså att om man sätter sig emot deras åsikter så motarbetar man enheten som Jesus själv önskar av sin kropp. En vanlig hänvisning när man vill tala om enhet och ekumenik mellan kyrkor, men som enligt min mening ofta missförstås – så också i detta öppna brev.

Enhet och ekumenik är verkligen någonting som borde ligga på en troendes hjärta. Jag håller med författarna till det öppna brevet att det underprioriterats genom tiden, där vi snarare sökt oss bort från varandra än närmare. Jag behöver bara gå till mig själv för att inse hur lågt prioriterat det varit i mitt liv. Vi som troende har låtit små meningsskiljaktigheter bli massiva block som separerar oss. Det är fel och de har verkligen rätt i att där behövs försoning och förlåtelse. Men det de verkligen missar i sitt öppna brev är vad grunden och kärnan alltid måste vara i all enhet mellan troende – (1) den gemensamma kärleken till Jesus och (2) överlåtelsen till hans uppdrag! Att knyta ekumenik till någon/någonting annat är fel och slöseri med tid.

j-sendsVissa kanske kan tycka att det är hårklyverier jag pekar på, men jag håller verkligen inte med om det. De olika sidorna får nämligen väldigt skilda konsekvenser i praktiken. För vad händer om vi skapar en enhet som bygger på ex ”en samlande gestalt” som påven kontra en samlande gestalt som Jesus? Vem blir grunden för vår enhet? För mig är det helt klart att den samlande gestalten blir grundstenen för enheten och som troende måste det vara Jesus. Och om vi samlas under påven (eller någon annan/annat för den delen), på vems uppdrag agerar vi? Vems eller vilkas missionsbefallning utför vi och kommer att stå till svars för? Katolska kyrkans? Svenska Kyrkans? Pingstkyrkans? Jesus?

Enhet måste få större plats i varje troendes liv, men det måste grunda sig på rätt saker. Inte i ett överslätande av våra olikheter. Inte i ett pliktfullt krav av att dyka upp på ekumeniska satsningar. Inte ens i en längtan eller kärlek efter enhet i sig! Enheten måste grundas, byggas och sluta i en gemensam funnen kärlek till vår gemensamma frälsare och ivern över att gemensamt få presentera honom för en värld som desperat behöver Honom.

Präst, Pastor eller lärjunge?

En del säger att de alltid vetat vad de ska bli, när de blir stor. Polis, läkare eller kanske veterinär. Personligen så kan jag fortfarande undra vad jag ska bli, för det har då inte varit helt självklart genom mina 33 år. BildNär jag först kom till tro, vid 19 års ålder, trodde jag att präst inom Svenska Kyrkan var min grej. Det var så man gav sitt liv till Jesus, fullt ut och det ville jag göra. Efter att ha sett prästutbildningar på nära håll, så insåg jag däremot att det inte hade särskilt mycket gemensamt med att leva för Jesus. Så istället blev mitt fokus på Pastor, inom EFS. Av olika anledningar blev det inte det heller, utan istället kom fokuset att ligga mer inom Pingströrelsen. Sedan har det ändrats från pastor till doktorand inom teologi till egen företagare inom div områden. Det har alltså varierat en hel del, även om det mesta kretsat kring en längtan av att följa Jesus.

Ju längre tiden har gått, desto mer har jag ändå förstått att mitt liv framförallt ska handla om att vara en lärjunge till Jesus. Jag ska lära mig av Honom, lyssna till Honom och ta efter Honom. Allt det andra kommer i andra hand och är i det stora perspektivet ganska oviktigt. Lärjungaskapet kommer först! Wiktionary förklarar ordet lärjunge som ”en person som lär sig ett yrke under yrkesverksam persons överinseende”. Det är kanske inte en fullödig förklaring på vad Bibeln skulle kalla en lärjunge (handlar om ett liv, inte ett yrke) men jag gillar ändå den förklaringen. Den förutsätter nämligen att vi inte kan lära oss det själva, utan att vi behöver någon som kan guida oss. Någon som kan det, vet vad det handlar om och har insyn i våra liv.

I Nya Testamentet så ser vi hur många människor beskrivs som lärjungar till Jesus. De lämnar allt, följer Honom och lämnar sina egna ambitioner för att vara med Jesus. Jesus lär dem och förklarar vad det innebär att vara en lärjunge till Honom. De behöver lämna allt, utstå lidanden och även vara villiga att ge sitt liv för Honom. En del fortsätter att vara lärjungar, andra slutar att vara det. Det intressanta är att efter Jesus dött, uppstått och sedan lämnat dem (och sedan gett dem den Helige Anden) så kallas dessa människor fortfarande för lärjungar. De kallas också mycket annat, men benämningen slutar inte med att Jesus lämnar dem. För mig visar det på att de fortfarande såg sig själva i behov av att vara ”under en yrkesverksam persons överseende” – då genom den Helige Anden. De första lärjungarna sändes ut att göra fler lärjungar, men aldrig någonsin glömde de eller ansåg att deras eget lärjungaskap tog slut för den sakens skull. De förblev lärjungar och skulle förbli det livet ut. Detsamma gäller dig och mig, om vi nu har beslutat oss att följa Jesus. Vi ska göra fler lärjungar till Jesus, men innebär inte att vi själva slutar vara det. Det var så det började och det är så det kommer att sluta – lärjungar till Jesus.

Under nästa vecka kommer jag att förklara vidare hur jag ser på lärjungaskapet av Jesus. Vad det innebär och hur det kan ta sig uttryck.

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.