Möte med en rullstolsbunden man

Ibland kan det vara svårt att beskriva sig själv, när människor frågar hur man är och fungerar. Det är rent av krångligt att objektivt titta på sig själv och säga – det här är jag. I alla fall tycker jag det. Nu kan jag ju avslöja att det inte är sådär hemskt ofta som jag får sådana frågor, eller snarare sagt nästan aldrig. Det är mest på olika intervjuer och i samtal med andra ledare som sådana frågor dyker upp, av någon outgrundlig anledning. När jag däremot får en sådan fråga, så är det en sak som alltid är ganska klar för mig. Jag är en väldigt uppgiftsorienterad människa. Ge mig en uppgift och jag går ”all-in” för den och känner oerhörd glädje när den har utförts. Det spelar nästan ingen roll vad det handlar om. Det kan handla om träning, städning eller att gå ut på stan för att be för sjuka.

Att vara uppgiftsorienterad har både sina positiva som negativa sidor. I vår situation nu (läs här), där vi behöver handla mer pionjärt än någonsin förut, så är det bra att kunna sätta upp mål och arbeta mot dem. Däremot har jag börjat inse att det finns en väldigt negativ sida, som också är knuten till vår nuvarande situation. Jag kan nämligen bli så fokuserad på uppgiften som ska göras, att människorna runt omkring mig antingen blir hinder eller möjligheter för att målet ska uppnås. Det här är någonting jag kommit på mig själv med. Ska jag hämta barnen på dagis, så har jag förut varit så fokuserad på ”uppgiften” att jag inte – på riktigt – mött mina egna barn, fröknar och andra föräldrar på vägen. Ska jag handla, så har jag varit så inriktad på vad jag skulle göra att människorna runtomkring mig bara blir hinder i min effektiva handling. Jag tillät mig inte att stanna upp, p r a t a och l y s s n a på vad som sker i andra människors liv.

Ett bra exempel på när jag faktiskt agerade i motsats till mitt tidigare agerande, var på Willys för ett par veckor sedan.  Det var en söndag förmiddag och jag tänkte passa på att sticka iväg för att handa lite, samt panta ett par flaskor. När jag kommer fram till panten, så fungerar inte maskinerna. Typiskt tänker jag och blir direkt frustrerad. Här är ett hinder! Vid maskinerna står däremot ett par killar, som även de väntar på att maskinerna ska köra igång. Till skillnad från mig, så anser de att det ger ett ypperligt tillfälle för att prata med någon – ex mig. De börjar prata med mig och vi får ett ganska gott samtal. Maskinerna går igång och helt plötsligt ställs jag inför ett val. Antingen dyker jag på pantmaskinerna, eller så fokuserar jag på det samtal som jag nyss påbörjat. Jag väljer det senare och i efterhand ångrar jag det inte. Jag pantar, pratar och tillsammans går vi in mot affären. Under de här minuterna funderar jag på hur Jesus kan få plats i vårt samtal. Kort därefter säger ena killen att han ska gå och pekar mot resten av sin familj. Där står hans bröder, systrar och en äldre man sitter även i en rullstol. Där, tänker jag, kan Jesus få komma in i samtalet!

Efter lite förklarande av vem jag tror på och vad jag sett han göra, så står jag vid mjölkdisken och lägger handen på mannen i rullstolen. Jag ber att Jesus ska göra han frisk och att hans vänstra sida ska få tillbaka känsel igen. Ingenting händer. Jag ber en gång till och tyvärr så hände ingenting igen. Vi kramar om varandra och de konstaterar att tanken i alla fall var god… Jag går därifrån och är inte modfälld, utan snarare väldigt glad. t-shirtGivetvis inte över att mannen inte blev helad, som vi sett så många gånger förut (läs här), utan snarare att jag verkligen mötte dem. Jag gick ifrån uppgiften och tillät mig att möta några andra människor. Jag fick en livsförvandlande insikt och har sedan dess arbetat aktivt på att vara närvarande med människor. För vi vet aldrig vad ett sådant möte kan få för konsekvenser, var de än sker.

Denna vecka bloggar jag både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

Lämna de friska?!

Den här hösten har verkligen inte blivit som jag tänkt mig! Jag hade så många saker planerat, saker att sjösätta och saker att vidareutveckla. Istället har hösten präglats av sjukdom och ett antal besök på Västmanlands sjukhus. Nu börjar dessa besök bli färre och färre, vilket även gjort att drivet och engagemanget sakta börjat komma tillbaka. Läkarna och personalen vi mött på sjukhuset har varit helt otroliga i sitt bemötande och jag har verkligen inte känt igen mig i den bild som media målat upp av svensk sjukvård.

Kanske utifrån dessa erfarenheter, så har jag den senaste tiden tänkt väldigt mycket på en sak som Jesus sa när han mötte en kille som hette Matteus. Matteus var en tullindrivare och milt sagt inte särskilt populär av någon i dåtida Israel. matthewTullindrivare var ökända för fifflande och att ta ut alltför stora påslag på den redan höga avgiften som romarna krävde. Det var till och med så illa att de inte ansågs duga till att vittna i rätten, eftersom man visste att det inte gick att lita på dem. De fick inte komma in i synagogorna och deras pengar togs inte emot som gåvor till templet.

När Jesus möter den här mannen, så förväntar sig nog de flesta (då kanske speciellt judarna) att Han skulle gå till rätta med Matteus. De ville säkert att Jesus skulle berätta hur fel han hade och hur mycket skada som han faktiskt skadade många människor. Jag tror till och med att även Matteus själv förväntade sig det. Jesus gör inte det, utan istället bjuder Han in Matteus att bli en lärjunge. Jesus följer sedan med Matteus hem och festar med honom och hans vänner. maxresdefaultDetta får den religiösa eliten att gå i taket! ”Hur kan Han, som menar sig vara en helig man, festa och umgås med prostituerade och tullindrivare?!”. Just då så säger Jesus det jag fastnat för – ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”.

Utifrån den här berättelsen så har jag insett några saker, som jag försöker börja leva efter. Det ena är en insikt av att Jesus sänder mig och alla som tror på Honom till de sjuka, inte de friska. Då menar jag inte människor som absolut måste vara fysiskt eller psykiskt sjuka. Nej, det handlar snarare om människor som inser att de är i behov av hjälp – Jesus hjälp! Det andra jag inser och börjar leva efter är att om personerna jag möter anser sig vara friska, så lägger jag inte ner mer tid eller engagemang på dem. För varför skulle jag göra det? De vill inte ha någon hjälp och de vill inte veta något om Jesus. Då tror jag snarare det är bättre att lägga mer tid på de som faktiskt behöver hjälpen, än att övertyga andra att de faktiskt behöver hjälp.

Detta har blivit något av en islossning för mig. Så många gånger har jag trott att det är bra att år efter år spendera tid med människor som inte känner Jesus, men som inte vill veta något om Honom. ”Man vet ju aldrig när de kan ändra sig”, har jag tänkt. Givetvis är det sant att man aldrig vet och att människor kan ändra sig, men lika sant är det att andra människor vill veta vem Jesus är idag. Därför blir valet väldigt klart för mig – vi bör spendera mer tid med de som vill veta vem Jesus är idag, än med de som inte vill. För det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.

Power Meet och Jesus

Här i Västerås är det för närvarande festivalstämning runt hela staden. Eller i alla fall om du är en raggare, eller gillar att titta på fina (?) bilar. Det är nämligen Power Meet. 

BildPower Meet är en årlig händelse här i Västerås, och det är världens största bilträff med amerikanska bilar. Det är fler bilar, mer folk, mer marknad än du kan tänka dig. Att ta sig fram med bil i stan, är under helgen en näst intill omöjlighet.Det kommer över 20 000 bilar och besökare från över 40 länder. 
I år är det 36:e gången man anordnar denna tillställning, och med tanke på intresset så är det knappast den sista. Vissa spyr galla över den här helgen och många västeråsare flyr staden dessa dagar. Andra ser det som årets tillställning och planerar hela sin semester kring eventet. 

Inför denna helg så insåg vi i församlingen att detta är ett gyllene tillfälle att möta människor, berätta om Jesus och be för sjuka. Något bättre tillfälle att nå många människor, på ett och samma tillfälle kan vi knappast få. Så med början igår och under denna dag så går vi omkring på stan. Vi pratar med alla möjliga. Vi ber för sjuka. Vi berättar om Jesus och under gårdagen slogs jag av vad många som faktiskt ville prata. Inte en enda gång möttes jag av någon som sa blankt nej och inte ville prata med mig. Och jag pratade med många! Inte heller möttes jag så mycket av någon suspekt blick, när jag frågade om någon hade ont eller var sjuk, och om jag kunde få be för dem. Istället var reaktionen oftast att jag gärna fick be för dem, eller att de hade någon vän som de drog till mig – så att jag kunde be för den. Vid ett tillfälle var det till och med en kille som övertalade sin onyktra kompis att jag skulle be för honom med orden ”Jesus kan fixa allt!”. Jag tackade för hjälpen och bad sedan för honom. 

Anledningen till att vi ville göra detta, och att vi ofta går ut på stan för att göra detta, är att det är så vi anser att församlingen ska vara. Några som går ut till människor, där de är och möter dem där. BildInte några som går ut och sedan försöker dra folk till något möte eller kyrkolokal. Vi samlas hellre där människor är, är församling där de är och gör lärjungar till Jesus där de är. Alltför ofta så har vi som församlingar suttit i våra hem, gått till våra kyrkor (hur gör man egentligen det, i biblisk mening?) och väntat på att människor plötsligt ska inse att kyrkan är svaret och strömma till oss. Var har vi egentligen fått den tanken ifrån? För jag kan då rakt ut säga – här och nu – den är inte biblisk! Jesus satt inte i himlen och väntade på att vi skulle komma till Honom – Han kom till oss. Jesus sände inte apostlarna med den helige Anden och sa att allt folk skulle komma till dem – Han sa Gå Ut! Församlingen föddes, existerar och uppstår alltid i en utåtgående rörelse. Detta är någonting vi troende behöver förstå och ännu mer agera utifrån, om vi vill vara bibliska.