Ibland bryts vardagen av…

Ibland går vardagen bara på. Barn ska lämnas på skola och dagis. Arbetet ska utföras, kläderna ska tvättas och maten ska handlas samt förhoppningsvis lagas. Dagarna går och nätterna flyger förbi. Ibland går det på rutin, ibland med glädje och passion. Men så ibland så bryts den där vardagen av, för att det händer någonting utöver det vanliga. Ibland av det mer glädjefyllda slaget, men även tyvärr av det mer trista slaget. För mig har den senaste veckan varit av det sistnämnda.

För att göra en lång historia kort så har vi den senaste veckan tillbringat mycket tid på sjukhuset med vår 6-åriga dotter. Vid förra fredagens mys börjar det med att hon frågar mig: ”Pappa, varför är det 2 TV apparater?”. Vad svarar man på en sådan fråga? Tisdagen efter går vi därför till ögonläkaren, vilken upptäcker att hennes synnerv är svullen. En aningens allvarlig doktor säger därför till oss att vi måste gå upp till barnakuten och kolla upp vad som orsakar detta. ImageVäl där så blir det direkt tal om magnetröntgen och en massa tester. Vi frågar vad de tror kan vara fel, men de svarar bara att de inte kan veta exakt och vill därför inte spekulera. Gissandet tog därför vi på oss och det krävdes inte en hjärnkirurg för att komma in på den där C-sjukdomen (som vi för övrigt vägrade ta i vår mun, av någon anledning). Magnetröntgen blev bokad nästa dag och vi fick därför åka hem, för att återvända dagen efter. Så där var vi, med alla frågor och alla tankar kring vad som ska hända vår lilla dotter. Har hon en hjärntumör? Är det hjärnhinneinflammation? Vad gör vi då? Vad händer då? Är vi plötsligt en av dem, som har en cancersjuk dotter?? Frågor som knappast hjälpte någon, men som ända fanns där. Som tur är visade alla prover att det inte var något av detta, utan istället hade hon fått något som kallas Idiopatisk Intrakraniell Hypertension (IIH). Så nu är det medicinering, läkarbesök och ett lugnt tempo som gäller. Förhoppningsvis kommer trycket att gå ner och synen bli normal.

Som ni säkert förstår var detta ett stort avbräck i vår vardag. Allting annat liksom stannar och helt plötsligt prioriteras ens liv annorlunda. Helt plötsligt blir allt det du höll på med och tyckte var viktigt mindre viktigt. jesusFör mig hände just det. Skolan, huset, relationerna och bloggandet. Till och med det här med enkla organiska församlingar, som jag verkligen brinner för, verkade ärligt talat helt meningslöst. Det som däremot inte verkade meningslöst, utan snarare blev mer viktigt än någonsin var Jesus. För om allting annat försvann ut i periferin, så kom han ännu mer in i centrum! För plötsligt insåg jag hur skört allting är i livet, och hur jag inte har någonting annat att luta mig mot än Honom. Utan Jesus är vi fullständigt utlämnade åt oss själva och jag lovar dig – då kommer vi inte långt!

Så jag kan säga att även om denna händelse, som inte är över ännu, inte varit direkt behaglig – så har den lärt mig någonting: Jesus är allt jag har! Han är mitt hopp, min Gud och den som jag går ”all-in” på att han lever idag. Jag kommer göra allt för att mitt liv ska kunna bli ett enda stort Tack till Honom.

Erik Hamrén och apostlagärningarna

Som ni säkert märkt så har semestervilan även påverkat denna blogg. Jag hade inte planerat det, men med 3 veckors resande så hanns det inte riktigt med. Så här i efterhand inser jag att det även var till det bästa. Man behöver ta tid till vila och eftertanke emellanåt, även om det paradoxalt nog verkar vara svårt att göra när man väl är ledig. Det ska fixas på huset, vänner ska besökas och självklart ska engelska kriminalserier följas. Och rätt som det är, så är sommaren över och eftertanken blev bortglömd. Men jag får försöka ta eftertanken i vardagen istället, det är ju ändå där den kanske behövs som mest.

Under sommaren så har jag sporadiskt läst Apostlagärningarna. Jag har som vana att tillsammans med en annan kille i församlingen läsa ungefär 20-30 kapitel ur Bibeln varje vecka (en del av någonting vi kallar lärjungagrupper). Vi har försökt hålla det uppe under sommaren, men med resor och ledighet har det inte riktigt funkat. bibelnMen utifrån det jag läst så har jag verkligen fascinerats av de första troende.Vilken passion och iver det fanns hos dem! Ingenting verkar kunna stoppa dem och allt de vill göra är att med ord och gärning visa på den uppståndne Jesus. Det finns inget mjäkigt eller tveksamt hos dem, det är svart och vitt. De är fullständigt upptagna av att vittna om Jesus, den som uppstått från de döda och är den sanne Guden. De riskerar sina liv för Honom och andra historiska dokument visar att de flesta av apostlarna även fick dö för sin tro på Jesus. De var passionerade för Jesus! De levde för Honom och allt annat fick stå tillbaka, i jämförelsen med lydnaden till Honom. Det är den passionen som jag fastnat för, i min läsning av apostlagärningarna. Den där ivern och kärleken till Jesus som konstant driver de troende ut i hela världen. Den långsiktiga överlåtelsen, som inte verkar påverkas av humör eller sinnesstämning.

När jag tänkt på detta så har jag även börjat fundera på svenska fotbollslandslagets förbundskapten Erik Hamrén. För tillfället är han väldigt ifrågasatt, mycket för att han inte verkar vilja spela på säkerhet och hålla sig till en ordentlig spelidé.hamren2 Experter anser att han laborerar för mycket och inte låter spelarna känna sig trygga i sina roller. Jag låter experterna avgöra de åsikterna, men faktum är att det är ganska intressant att lyssna till hans ”försvarstal” gällande det. Lyssnar du till Erik Hamrén så hör du en tränare som talar mer om rätt attityd än om rätt spelsystem. Du hör en person som pratar om passion, kärleken till fotbollen och glädjen i att få vara en del av det. Att ha en spelare med rätt attityd verkar nästan vara mer viktigt än en med rätt kvalitéer. Med rätt attityd menar han att de kan uträtta stordåd, där de kan utmana alla lag i världen. Han förespråkar passion framför system. Han talar mer om kärleken till fotbollen, än till olika positioner. Självklart tycker han att kvalitéer och system är viktigt, men det verkar inte vara det viktigaste.

Jag tror att bägge dessa iakttagelser kan lära oss någonting om livet med Jesus. Jag tror att ett liv med Jesus framförallt präglas av en passion och en iver att följa Honom.Ofta vill vi troende förlita oss på system, församlingsstrukturer eller olika koncept. Så fort något ”system” blir framgångsrikt, vill vi anamma det. Vi vill så gärna bli framgångsrika och se församlingar växa, att vi söker världen över för att kunna hitta något koncept som kan hjälpa oss till det. Inom fotbollen är det likadant. Alla lag vill spela som FC Barcelona, med högt bolltempo och starkt mittfält. Vissa tror helt på spelsystemet 4-4-2, andra menar att det är föråldrat och manar till 4-3-3. Några hittar på helt egna system och sätter sin tilltro till det. Det verkar inte Erik Hamrén göra, och inte heller apostlagärningarna. De förstår behovet av ett system, men det är inte där framgången avgörs. passionDen avgörs i passionen. I kärleken! Hamrén har ett spelsystem och fattar att man inte kan spela offensivt med 7 backar. Likadant visar apostlagärningarna på ett system, med en mer organisk församlingsstruktur än den vi ofta ser idag. Men inte i något av fallen är det i systemen det avgörs. Det är i kärleken. Passionen och ivern.

Utifrån detta kan vi ställa oss några frågor. Vad brinner jag för? Ett visst ”spelsystem” eller för Jesus? Och hur kan jag låta den passionen få genomsyra det system, som jag är en del utav?

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.