Varför hjälper jag?

En av de mest utmanande tiderna i mitt liv var när vi bodde i Filippinerna. Hösten 2004 så flyttade jag och min fru dit, utsända av en församling i Stockholm, med syfte att arbeta med församlingar och församlingsplantering. Vi hade även som uppgift att hjälpa Skandinaviska Barnmissionen, genom att vara en del av deras hjälparbete. Vi var så taggade att åka dit och så spända på vad Gud ville göra genom oss. Tyvärr (och som kanske alltid) så blev det inte som vi tänkt oss – på något sätt! Att arbeta med församlingsplantering i ett land som har församlingar runt varje gatuhörn, är kanske inte direkt det som behövs. Vidare gick vår utsändande församling i konkurs och efter ca 4 mån i landet fick vi ett samtal från ledningen, där de förklarade att vår lön skulle sluta utbetalas och att vi fick klara oss bäst själva. Vår värld och våra drömmar slogs omkull, men tack och lov så räddades vi av Barnmissionen (som vi fick fortsätta arbeta med) och PMU (som tog ansvar för oss ekonomiskt).

OLYMPUS DIGITAL CAMERAUnder den tid vi fick bo i landet (ca 1,5 år) så mötte vi många människor, som levde på mindre än existens minimum. Deras hem var i våra ögon mer lika kojor än hus och ofta levde de på någon familjemedlem som arbetade utomlands, som skickade hem pengar till de andra. Jag kan ofta känna att när vi pratar om fattiga svenskar och hur den ökar i Sverige, så blir det näst intill ett hån mot dem vi mötte där borta. Genom Barnmissionen så fick vi i alla fall möjlighet att vara med och hjälpa dessa människor, med mat, utbildning, skola m.m.. När vi mötte dessa människor, ansikte mot ansikte, så ska jag ärligt erkänna att ibland så kändes det som om de inte var tacksamma över den hjälp de fick. Jag menar inte att de verkligen var otacksamma, men den känslan fanns hos mig ibland. Jag visste att de behövde hjälpen och att de i vissa fall inte kunde överleva utan den, men när vi gav den så visade de sällan någon stor tacksamhet tillbaka. De verkade mest bara komma, ta emot hjälpen och sedan fortsätta deras liv som vanligt. Jag mötte nästan ingen som grät utav tacksamhet, erbjöd mig livslång vänskap eller höjde oss upp till skyarna likt stora gudar som kommit till deras fattiga land och förbarmat oss över dem. De tog bara emot hjälpen och gick.

Idag förstår jag att den där känslan grundande sig i en omogenhet hos mig, där jag ville hjälpa – men samtidigt få äran för att jag gjort det. Fokuset var inte på dem, utan snarare på mig. Idag är jag bättre på att hantera den där känslan och kan hjälpa människor, därför att de behöver hjälpen – inte för att jag ska vara en hjälpsam människa. Jag har förstått att även om människor inte verkar tacksamma för den hjälp de får, så betyder det inte att de verkligen behöver den (eller att de är tacksamma för den delen). be-like-god-by-being-kind-to-the-ungrateful-and-the-evilJag tror att det här är någonting som troende verkligen behöver lära sig, eftersom det är exakt såhär Jesus agerar. Han älskar oss, när vi verkligen inte förtjänar det! Han står ut med oss, när vi inte visar Honom den tacksamhet han förtjänar. Han hjälper oss, när vi själva inte anser oss behöva någon hjälp! Precis så menar Jesus att även vi ska vara. Älskande, tålmodiga och självuppoffrande för de människor som förtjänar de minst.

Troende främlingar?!

För lite mer än 10 år sedan, så gick jag med i en församling som växte så att det knakade. Det var en församling med många unga människor och därför även en med väldigt ungdomlig prägel. Jag vet inte riktigt hur många vi var, men jag skulle tippa på att vi som mest var kring 7-800 personer. Jag minns bara att vi fick ha 2-3 möten på söndagarna, för att alla skulle kunna vara med på mötena.

Någonting som var ”obligatoriskt” i den här församlingen var minglet innan söndagsmötet. Det var då vi skulle gå omkring, hälsa på varandra och småprata lite.Secure-11-03-10-400x398 Vi kunde däremot inte prata för länge, då kunde schemat sabbas. Jag minns de här mingel-tillfällena med ganska blandade känslor. Det var väldigt roligt att träffa många människor, som även oftast var oerhört trevliga! Samtidigt så var jag frustrerad över att jag aldrig fick prata länge nog med dem. Jag hann säga ”hej” och fråga hur de mådde (alla mådde alltid bra…). Sedan var det antingen mötet som körde igång eller några fler som kom in i samtalet. Under mötets gång sitter jag sedan bredvid dessa människor, som jag skakat hand med och frågat hur de mått. Vi sjunger tillsammans, lyssnar till pastorn tillsammans och ibland så gick vi även fram till speciella människor som kunde be för oss. Vi pratar däremot inte med varandra. Vi delar inte vår vardag och vi pratar inte om hur vår tro på Jesus tar sig uttryck i våra liv. Efter mötets slut skildes vi alla åt, förutom enstaka tillfällen då vi fikade eller gick ut och åt tillsammans. Vi åkte alla hem till vårt och sågs först nästa söndag, för att upprepa ovanstående mönster.

I efterhand så har jag ofta undrat hur vi kunde vara församling på ovanstående sätt, och samtidigt hävda att vi var en troende familj. family dinnerOm vi var någonting, så var vi väl snarare troende främlingar än en troende familj! Jag har i efterhand frågat mig hur vi på det där sättet tänkte att vi skulle bära varandras bördor? Hur tänkte vi att alla kunde dela någonting med varandra? Hur tänkte vi att vi skulle älska varandra?! Jag fick inte ihop det med min bibelläsning, och kom därför fram till att den lokala församlingen bör vara en liten gemenskap. Där kan vi lättare återspegla hur det är att vara en familj. I en liten gemenskap blir alla sedda, alla kan få komma till tals, alla kan dela någonting och bördor kan bäras! Vi kan lära känna varandra och på djupet ha en innerlig gemenskap med varandra. Vi kan i en liten, missionerande gemenskap, mer rättvist visa på hur mycket vi älskar Jesus  – genom att vi älskar varandra!

Berättelser från Power Meet

BildSå är helgen till ände, och det med råge. Power Meet är över här i Västerås och allt som är kvar är tomma ölflaskor samt ett antal ton av övrigt skräp. Det har varit intensivt, högljutt, varmt – och fruktansvärt roligt! Faktum är att det var länge sedan jag hade så roligt som i helgen. Vädret var perfekt, människorna vi mötte var underbara och maten vi åt bara smalt i munnen. Det var ett myller av härliga människor och köer av fantastiska bilar. Ja, allting var nästan perfekt. Men jag ska sluta spruta ur mig superlativ, annars kanske ni börjar tro att jag är någon sorts pastor…

Jag kan lätt bli entusiastisk över den gångna helgen, och faktum är att det har sina anledningar. Inte främst i en härlig tillställning, som Power Meet faktiskt är. Nej, snarare beror min entusiasm och glädje främst på att vi fått prata med så mycket människor om den person jag älskar mest – Jesus. Jag visste innan helgen att vi skulle få prata med människor om Jesus. Jag visste att vi skulle få tillfällighet att be för människor och jag visste att vi skulle få se dem berörda av Jesus. Däremot så visste jag inte att det skulle ske i så stor utsträckning som det gjorde. 

Tanken jag hade innan Power Meet var att vi skulle försöka ha koll på hur många som blev helade eller berörda av Jesus. Så blev inte fallet, för jag insåg ganska snabbt att det inte skulle kunna gå att hålla reda på. På fredagen, kl 17.00, gick 7 av oss ut på området – iklädda tröjan på bilden.Bild Vi delade upp oss 2 och 2, gick fram till några och frågade om de hade ont i kroppen eller var sjuk på något sätt. Hade de det, följde sedan frågan om vi kunde få be för dem. Oftast fick vi det och titt som tätt följdes det av frasen – ”Vad gjorde du??!!!”, följt av uppspärrade ögon hos personen. Helt plötsligt så hade Jesus rört vid en halvfull person och tagit bort smärtan direkt. Jag ljuger inte när jag säger att exakt detta hände flera gånger under årets Power Meet. Under de första 2 timmarna vi var ute, vet jag att det hände minst 7 st. Smärtor i nacken som försvann. Smärtor i fötter och ryggar försvann. Allt detta, när vi enkelt la vår hand på dem och bad att Jesus skulle ta bort deras smärta. Detta skapade givetvis tillfällen att få prata om Jesus och om vad vi tror på. Vi fick svara på frågor och frågade saker tillbaka. Vissa blev väldigt berörda och ville ha vidare kontakt. Andra tackade bara och fortsatte sin kväll. 

Det kanske märkligaste jag själv var med om var när vi gick fram till ett gäng. Vi frågade om de hade ont och förklarade vad vi gjorde. Helt plötsligt ropar en av grabbarna ut ”det här är helt sjukt! Jag har sett det här på nätet, det är helt sjukt!”. Vi förstår att killen antagligen sett någon video, där någon blivit helad ute på stan. Därefter så börjar han att pusha sina kompisar till att ta tillfället och låta oss be för dem. Han ropar på sin kompis, som har en nervskada i sin arm och vill att han ska anmäla sig som frivillig. Killen vill inte själv. Vi berättar för honom att vi tror Jesus kan hjälpa honom, men han säger bara att det inte går att fixa. Då brister den andra killen ut, som varit vår reklampelare, ”Jesus kan fixa allt! Jesus kan fixa allt!”. Vi kan inte göra annat än att hålla med och tacka honom för hjälpen att säga det. Men killen med armen vill inte att vi ska be för honom. Istället kommer en annan kille, som undrar vad vi håller på med. Vi berättar, och ser samtidigt att han har stora blåmärken och sår på sin högra arm. Det visar sig att han och en kompis stått och slagit varandra på armen – tills den ena gett upp. Han har ont och vi frågar om vi kan få be för honom. Han tittar suspekt på oss och undrar vad vi egentligen är för några. Vi säger att det bara kommer ta några sekunder och till slut går han med på det. Jag lägger min hand på hans arm och ber kort. Därefter fryser killen och tittar chockat på sin arm. Han vänder upp och stirrar sedan på mig, med ögon som tefat. Jag frågar om det är bättre, men killen står bara där helt chockad. Vi rör vid armen och frågar om det känns någonting. Killen rör inte en min. Sedan berättar vi kort att det han precis upplevt var att Jesus tog bort hans smärta. 

Detta var en del av min helg, här i Västerås. En väldigt rolig helg, men så här i efterhand även en smärtsam sådan. För även om vi uppskattningsvis fått be för ett 40-tal personer under helgen, innebär det att ca 9 960 personer inte fick tillfället att bli berörda av Jesus. Människor som var sjuka, hade ont och kanske hade frågor om Jesus. Därför finns det ett bibelord som ekat i mitt bakhuvud, lite extra under helgen. Det är från Lukasevangeliet 10:2. ”Skörden är stor, men arbetarna få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Vi behöver arbetare, om vi ska komma någonstans med detta. Vi behöver folk som gör det, inte bara tänker och pratar om det. I vår husförsamling kommer vi att fortsätta göra detta, var så säkra. Men det behövs fler! Du och din församling behövs! Vi behöver vara arbetare tillsammans och be om än fler.