Duger du?

Vad gör man när man inte kan tänka något annat än negativa saker om sig själv? Vad gör man när man klankar ner och anklagar sig själv mer än lyfter fram det positiva i sitt liv? Och vad gör man om de tankarna inte vill gå iväg, om den attityden inte vill lämna en och de får slå rot i ens liv? Vad skapar de?

För vissa av mina vänner så är sådana här tankar ganska främmande. Inte bara för dem själva, utan även att andra skulle kunna ha sådana tankar. De har en obotlig tro på sig själv, sin förmåga och sitt människovärde – vilket är fantastiskt. Så är inte fallet för mig, eller i alla fall så var det inte så. copy-njalogo5-1Så länge jag kan minnas har jag haft otroligt lätt att döma mig själv, tänka negativa tankar, klanka ner på mig själv och min förmåga att egentligen kunna göra någonting vettigt i livet. Från barnsben till ung vuxen var detta någonting som ständigt fanns hos mig, där det till slut ledde till allvarliga tankar och planer på självmord. Man blir så less på sig själv att man tänker – ”det smidigaste är att bara avsluta allting”. Ologiskt, men ändå logiskt för en själv. Man kan ju ändå inte undvika sig själv särskilt bra…

Självklart säger jag inte att sådana här tankar alltid leder till planer på självmord, men jag tror definitivt att de ofta grundar sig på just sådana här tankegångar. Tankar av avsky mot sig själv. För de flesta går det inte så långt som till ett avslutande av sitt liv – tack och lov. Utan istället lever man med ett litet gnagande av misslyckande, mindervärdeskomplex och pessimism. Ett varnande finger är ändå att under 2015 så tog, enligt statistik, 1 554 st människor sitt eget liv. Jämför det med 260 personer som dog i trafiken under samma år… Om man då, som jag, menar att sådana här tankar ofta är grunden till självmord betyder det att ett liv av nedvärderande av sig själv är 6 gånger dödligare än att köra eller vistas i trafiken…

everythings_ok_as_long_as_most_of_us_pretend_bumper_sticker-rabe20a5607bc4bd9a1982735b007a933_v9wht_8byvr_324För många är lösningen på negativa tankar om sig själv en slags positivism, där man helt enkelt metodiskt matar sig med annorlunda positiva tankar. ”Jag duger”, ”Jag är älskad” eller ”Jag är bra på detta”.  Problemet med det är bara att det grundar sig på tomma ord. Vem är det som säger att du duger? Vem älskar dig? Vem säger att du är bra på det? Det är såklart inte fel att säga att man duger eller är älskad, men om ingen står bakom orden så ersätter man ju bara en lögn med en annan!

I mitt liv, och många andras, blev vändningen när jag fick se vem som stod bakom orden. När mina vänner i Ullånger berättade för mig om Jesus, en faktisk människa, som älskade mig så mycket att han till och med dog för mig – då fick orden substans! Det var någon som stod bakom orden och en historia som visade på det. Det var inte något andligt filiokus, utan faktiska händelser om hur en människa visade hur mycket han älskar var och en. En människa som också var Gud själv. Kan du tänka dig något mer värdefullt – att Gud själv, skaparen av allt, blir människa och låter sig själv dö – enbart för att kunna säga till dig ”Du duger!”. Den sanningen förvandlade mitt liv.

Bibeln är väldigt tydlig kring var negativa tankar och nedvärderande av sig själv kommer ifrån. ”Han (djävulen) har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader.” – Johannesevangeliet kap 8, vers 44. Jesus däremot säger ”Jag är vägen, sanningen och livet” – Johannesevangeliet kap 14, vers 6. Två motpoler, med helt olika utgångspunkter och motiv. Ena vill ge dig liv – andra vill förstöra ditt liv. Välj det rätta i ditt liv! Välj att lyssna på den som faktiskt har något att säga och kan backa upp varje ord.

Nedan kan du se och höra om en annan liknande berättelse från före detta Miss America, Kristen Haglund.

 

Jag är inte kristen

Då och då så slår det mig – jag har inte alltid trott på Jesus. Tidigare i livet så hade jag inte en tanke på Jesus, jag visste knappt vad det gällde eller vem han var. Visst, jag växte upp i ett hem där mamma och pappa arbetade i svenska kyrkan men där fanns inget tal om Jesus. Det handlade mest om kyrkokör, att se fin ut i bänken, att bete sig väl och att leva ett välvårdat liv. Det handlade om religion och kyrkan, men aldrig om Jesus.

IMG_0661När jag då vid 19 års ålder stöter på det här med Jesus så förvandlar det mitt liv. Jag förändras radikalt. De år som följer är bland de mest omtumlande åren i mitt liv. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag är tveksam om det kommer hända igen. Problemet var bara att för de flesta i min närhet, vänner och familj, så hade jag blivit en ”kristen” (för min familj blev jag mer utav en ”pingstvän”). Jag hade blivit religiös, precis som resten av min familj var. Men det var ju just det jag inte hade blivit! Jag visste vad kristen var, jag visste vad religiös var och det hade jag inte blivit! Jag hade stött på något annat, något som förvandlade mitt liv.

Allt det här har gjort att jag aldrig riktigt känt mig bekväm kring ordet ”kristen”. Jag använder det ibland, men helst inte. Jag vet att det finns många människor som mött Jesus och blivit förvandlade, som kallar sig för kristna. Men när jag använder det så märker jag hur människor målar in mig som religiös, kristen och kyrklig. Det är det sista jag vill beskriva mig själv som! Religion, kristendom, kyrkor av alla dess slag kommer aldrig att förvandla en människas liv. Det förändrade inte mitt liv – Jesus gjorde det.

För ett tag sedan hittade jag den här berättelsen av en man som heter Ryan Ries. Min berättelse ser tack och lov inte ut som hans – förutom en enda sak. Vi såg bägge religion och kristna runtomkring oss men ingen av oss såg något liv i det. Det var fake, plastigt och fullständigt dött. Jag tror vi såg det, för att det just är det. Vad vi även har gemensamt är att vi hittade något som faktiskt förvandlade våra liv – Jesus. Han är inte religiös, han är inte kristen, men han förvandlar liv! Titta och lyssna.

Nytt utseende – och lite till…

Tänkte att jag skulle testa ett nytt utseende på bloggen. Är ju kul med lite variation och sedan är ju färgen så fin – eller?! Tja, den syns ju i alla fall och här i bloggvärlden gäller det ju att synas. Eller man kanske ska säga läsas, om man nu vill vara en sådan där tråkig ord märkare. Och ja, jag särskrev precis – bara så där. Enjoy!

Senaste inlägget så skrev jag att vi behöver komma tillbaka till det centrala i vad Jesus säger och lär. För det är ändå det som allting handlar om – ja, precis allting. Vi kan syssla med många olika saker och livet bär på väldigt mycket. bullseyeDet gäller både troende som otroende. Vi upptas av så många saker, ja vi till och med delar upp våra dagar i olika tidszoner. Jobbtid, fritid, familjetid, församlingstid, bönetid och sovtid. Vi är väldigt duktiga på det, särskilt här i Sverige. Mitt i detta så finns det ändå något som är – faktiskt oavsett vi vill eller inte – centralt och avgörande. Det är relationen till Jesus och vad han säger till oss.

För några månader sedan så gjorde jag en personlig upptäckt utav vad jag tror är centralt kring Jesus. Jag hade sen tidigare upptäckt att det Jesus alltid sa till dem han mötte för första gången centrerade kring ”Följ mig”. Det var där det började. Att bli troende verkade inte handla så mycket om en rätt lära eller att ha alla rätt på ”kristendomsprovet”, utan det verkade mer bottna i ett liv t i l l s a m m a n s med honom. Jag tror att det funkar på samma sätt idag.

Det jag upptäckte denna gång var att Följandet spann som en röd tråd genom allt vad Jesus gjorde och sa. I mötet med alla sorters människor, så kom alltid de här orden tillbaka. Lösningen på ett girigt hjärta bottnade i att lämna allt och följa Jesus (Mark 10:21). Following-a-LeaderLösningen på människor som var nervösa, kanske tillbakadragna och självcentrerade var ett följande av honom (Matt 4:19). Allt detta var inget nytt för mig, men så en gång när jag läste i slutet av Johannesevangeliet så insåg jag att Jesus inte bara menade att det skulle börja där. Att följa Jesus fortsätter, livet igenom.

Jesus har dött, uppstått och lärjungarna har varit igenom en resa utan dess like. De har gått från hopp, till missmod, till hopp igen. De har gått ifrån en självsäkerhet kring Guds rikes frågor, till fullständig förvirring kring vad de egentligen gör. Nu, i slutet av Johannesevangeliet, precis innan Jesus ska lämna dem för gott så ger han en sista befallning. Den går till Petrus. Den handlar, precis som den första, om att Följa Jesus. Det är ingen detaljerad plan, ingen strategi, ingen storslagen vision – utan ett enkelt följande. Där det började – där fortsatte det.

Det här är något som jag tror vi alltid behöver komma tillbaka till. Vi försvinner så lätt upp i våra liv, vårt arbete och våra engagemang. Men är vi troende – om vi är efterföljare av Jesus – så börjar det alltid kring följandet. ”Hur följer vi då och vad innebär det?”, frågar du kanske. Jag tror vi tar det nästa inlägg, men tills dess så kan du lita på att vara kristen och troende inte handlar om regler eller liknande. Det handlar inte om att göra tillräckligt. Det handlar om att följa och lämna allt annat åt sidan.

En ärlig post

Jag har suttit på Stadsbiblioteket i Västerås idag och pluggat inför min första tenta. Jag kan bara säga att det märks hur länge sedan jag gjorde detta! Hua! Jag läste visserligen teologi för inte så länge sedan, men då var det inte direkt formler för prissättning och kalkylräkningar som gällde. I teologin fick jag känslan av att man kunde säga vad som helst, bara man hade bra argument för det. Inom redovisningen så funkar det inte riktigt…

Idag har jag bestämt mig för att vara ärlig här på bloggen. (Till skillnad från annars?!) Saken är den att för tillfället så känner jag mig ganska ”andligt tom” i livet. Jag känner ingen iver, glädje eller frihet i tron på Jesus, som jag upplevt förut. IMG_0474[1]I kanske 1-2 månader har bönelivet varit nere på existens minimum, bibelläsningen likaså och den där längtan att berätta om Jesus har inte direkt varit övervägande i mitt liv. Jag menar inte att man ska behöva mäta sitt andliga liv enbart utifrån de sakerna, men det är bara det att de varit så betonande hos mig det senaste året. De har karaktäriserat mig och definierat mig som person. Nu helt plötsligt är det svårt att be, svårt att hitta motivation till Bibelläsning och svårt att hitta glädjen i berättandet om Jesus. Det har blivit en sådan markant förändring och jag tycker den är svår att hantera. I vanliga fall är jag bra på att hitta fel, särskilt hos mig själv, men även att kunna se lösningarna på problemen. Däremot i detta fallet så har jag svårt att se felen och då även lösningen. Jag ber, men ingenting verkar hända. Jag läser, men det känns fortfarande torrt. Jag försöker att berätta om Jesus, men ingen glädje infinner sig i det. 

Nu berättar jag inte detta för att samla några sympati-poäng, absolut inte! Däremot vill jag vara ärlig och säga att även fast man är en ledare, visionär eller församlingsplanterare så kan det vara tufft. Hör och häpna! Givetvis vet vi alla att det kan vara det, jag likaså. Jag trodde bara att det jobbiga skulle vara andra saker än de jag upplever nu. Skitsnack från andra, konflikter, rädsla för att utså som ett fån och så vidare. Givetvis har sådana saker varit jobbiga genom åren, men då har bönen, glädjen hos Jesus och bibelläsningen hållit mig uppe. Nu när jag upplever att den inte håller mig uppe på samma sätt, så blir det desto svårare.

Samtidigt som jag känner på detta sätt, så är jag inte orolig. Jag vet att mitt liv inte hänger på vad jag gör, utan på att Jesus älskar mig. The-Passion-of-the-Christ-5Det var Han som dog och uppstod från de döda – för din och min skull. Jesus är mitt golv som bär mig, snarare än mitt tak som jag behöver bära. Jag kan varken förminska eller förstora den kärlek Jesus älskar mig med. Detta är jag tacksam för och särskilt nu. För det är kanske när det är som tuffast, som vi behöver Honom som mest. I alla fall känns det som så…

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.