”Gör som jag säger!”

När biltillverkaren General Motors en gång i tiden köpte upp svenska Saab, så har det berättats hur de ville vända Saabs nedåtgående trend av bristande försäljning. GM berättade för Saabs ledning att de nu istället skulle använda sig av redan existerande teknik, bygga bilar utifrån billigare konstruktioner och på så sätt öka lönsamheten för varje bil. Saabs ledning tackade för rådet, log och började bygga. SaabRoundel1När de nya bilarna stod klara skeppade man över dem till USA och presenterade stolt sina mästerverk. Enda problemet var att de hade ignorerat General Motors instruktioner helt. Istället för att bygga på deras sätt, hade Saab utvecklat en helt ny bil med totalt annorlunda tekniker! Saab hade tyckt att deras sätt var bättre än General Motors och många skulle säkert hävda att de hade rätt. Enda problemet är att Saab inte finns kvar längre, men GM är fortfarande med.

Ovanstående berättelse är verkligen ett klassiskt exempel på att inte göra det som faktiskt sägs. Instruktioner gavs, informationen kring hur de skulle kunna vända problemen kom men ingen gjorde det. På grund av det så gick det åt pipsvängen. Det intressanta är också att det troligen finns många Saab anhängare som beskyller GM för att ha förstört deras favoritbilmärke. Att de var GM som orsakade Saabs konkurs. Tänk vad roligt det måste vara för GM, att sträcka ut en hand, försöka hjälpa och sedan bli beskylld för att vilja stjälpa dem.

I förra inlägget menade jag att lyssnandet till Jesus är grundläggande för att vara en lärjunge till honom. Att inte bara springa iväg och göra sin egen grej, utan att faktiskt ta tid för att höra honom. Men lika grundläggande som att lyssna är det att faktiskt göra det han säger. En gång till – att faktiskt göra det han säger. Inte det du tycker verkar bra. Inte det du tror dig tycka att han säger, utan faktiskt det han säger. Låter det hårt? Låter det som att du inte har så mycket att säga till om? Du har helt rätt, det stämmer. För om Jesus är vår Herre så är det just ett sådant förhållande vi gått in i.

Start-doing-1024x492Jesus berättar i Johannesevangeliets 4:e kapitel, vers 34, att hans mat är att göra hans vilja som har sänt honom och att fullborda hans verk. Det är fullständigt grundläggande för honom att göra Guds vilja, de instruktioner han får från Fadern. Ja, det är lika grundläggande för honom att göra hans vilja, som att hans kropp behöver mat för att överleva! Det Jesus säger är att om han behövde välja, mat eller att göra Guds vilja så skulle han välja det senare.

Hur viktigt är det för oss att faktiskt göra Guds vilja? Tycker vi det är trevligare att sitta och lyssna, uppleva och möta Guds ande? Hur villiga är vi att agera på det vi upplever Gud säger? Jag tror att vi är villiga. Jag tror att många, m å n g a, verkligen vill göra Guds vilja! Vi behöver bara bli lite bättre på att påminna varandra om det – att inte stanna vid lyssnandet utan att faktiskt agera på det. Att bryta oss loss från system som hindrar och begränsar vårt görande.

Flytta till Ukraina!

Sälj huset, ge bort vinsten till fattiga, flytta ifrån dina vänner och bosätt dig med din familj nere i Ukraina. Kravlistan för att bli en Jesus pionjär? Läs Lukasevangeliets 18 kapitel, verserna 18-30 och avgör själv…

I mitt förra inlägg så frågade jag vad det innebär att vara en pionjär. Innebär det ovanstående? Kanske, ibland för vissa men inte för alla. Däremot vet jag en sak det innebär. Att vara en pionjär är detsamma som att vara en lärjunge till Jesus. Att följa Jesus, lyssna till Honom och lyda vad han säger betyder per automatik att vara verksam inom ett nytt område (vilket pionjär innebar). Jesus första lärjungar kan vittna om att det är sant! De utmanas ständigt, drivs ut i situationer de aldrig varit med om tidigare och när de någon gång tror sig ha koll på läget förändras situationen igen.

Eftersom det är så tror jag att pionjärskap, eller snarare sagt lärjungaskap, förutsätter vissa grundläggande saker. Eller för att vara mer exakt, jag tror att det mer bestämt kräver två saker. ear_drawing_by_taylorswiftt13-d5wqntnLärjungaskap kräver ett lyssnande och ett görande. Inget mindre, inget mer. Att lyssna till vad Jesus säger och sedan göra det han säger. Två grundelement som egentligen inte går att komma undan, om man vill följa Jesus. Många gånger tror vi att lärjungaskap innefattar så många saker. Att leva ett utgivande liv, berätta om Jesus, ge pengar åt fattiga, ta hand om utstötta i samhället, ta ansvar kring miljön, vara engagerad i kyrkan och så vidare. Bra saker i sig, men som egentligen inte definierar hur en pionjär/lärjunge bör leva. Det grundar sig inte i sakerna, det grundar sig i ett lyssnande och ett görande.

Att lyssna till vad Jesus säger, genom att exempelvis läsa Bibeln eller söka honom i bön, tror jag är vår tids stora utmaning kring lärjungaskapet. Att inte bara förutsätta att han borde säga vissa saker, utan att faktiskt lyssna till vad han säger. Förutsättningslöst och utan dolda motiv. Det är svårt idag särskilt med tanke på det livstempo vi har, vilket titt som tätt orsakar total härdsmälta i kroppen och oändliga antal sjukskrivningar som påföljd. Och mitt i detta ska vi ha tid att lyssna på Jesus. workVi har nog sjå att lyssna på oss själva!  Men om vi menar allvar i att följa Jesus och vara en pionjär, så måste vi hitta vägar att kunna lyssna till hans röst. Det är livsavgörande.

För mig så innebär allt detta ett annorlunda livstempo. Vikten av att vila, och då menar jag verkligen v i l a, en dag i veckan har blivit mycket mer prioriterat. Att ställa ett alarm mitt under dagen, för att under ett par minuter vända mig bort från dataskärmen och be till Jesus. Att låta bönen också få präglas av tystnad och lyssnande, istället för att bara rabbla mina önskningar. Att läsa Bibeln – mycket! Tjugo till trettio kapitel i veckan har blivit en mycket god läsvana i mitt liv. Och sedan givetvis, låta orden jag hör få säga det de säger. Låta dem få utmana och etsa sig fast i mitt sinne. Helt enkelt – lyssna!

Denna vecka bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Var det en tanke?

IMG_2099[1]Förra veckan, en natt precis innan jag skulle somna, så får jag plötsligt en tanke. Jag är sådär precis påväg att somna, men väcks av tanken att jag ska gå till Vasaparken här i Västerås nästa dag. Jag vaknar till lite och börjar fundera på det jag tänker. Varför? Som ett svar på posten kommer nästa tanke – det finns en man/kille där som vid 9-10 års ålder var med om något som förändrades hans liv. Han försöker dölja det, kanske glömma det, men Jesus kan och vill hela honom. Allt han behöver göra är att be och ta emot hans hjälp.
Jag vet inte riktigt om det är Jesus som ger mig de här tankarna, eller om jag är så trött att jag bara hittar på dem själv. Jag skriver ändå ner det på min mobil och beslutar mig för att nästa dag, efter jobbet, gå förbi parken och leta efter mannen.

Efter jobbet nästa dag så går jag, efter mycket resonerande med mig själv om jag är tokig eller inte, till Vasaparken och tänker att jag måste ju ändå ge tanken en chans. Väl inne i parken inser jag svårigheten i att hitta honom. Vem är det?? Ska jag fråga varje man jag ser om han var med om något när han var 9-10 år? Kanske lite väl tokigt, men å andra sidan – gå fram till främmande folk och fråga om de har ont i sin kropp är väl lika tokigt det… DSC_0181Jag behöver däremot inte fundera länge innan en man kommer fram till mig och frågar om en cigg. Svarar att jag inte har någon, men tänker att jag kan ju alltid försöka prata med honom. Det märks ganska tydligt att han har levt ett tufft liv och även att han är smått berusad. Han har däremot inga problem att prata med mig, utan vi står och pratar om lite allt möjligt. Han bjuder in mig till deras ”bänk” och vi fortsätter prata.

Under samtalet kommer jag själv på mig – tänk om det är de här gubbarna som det gällde? Tja, jag vet ju inte förrän jag frågar dem… Jag försöker förklara för dem, hur jag upplevde att Jesus ville att jag skulle gå till någon här i parken och berätta att han var med om en traumatisk händelse vid 9-10 års ålder och att Jesus älskar dem och vill hela dem – typ… Ja, jag kände själv när jag berättade hur knäppt det lät och på deras reaktion så var nog känslan korrekt. Jag tog istället fram mobilen, tog fram anteckningen från natten innan och sa åt en av gubbarna att läsa det. Första gubben kunde inte läsa, men när den andra tar den och läser så börjar han plötsligt storgråta. Han gråter, blir arg och reagerar oerhört starkt. Jag blir lite rädd och funderar om jag nu kommer få en smäll. Jag försöker förklara att jag menar allt gott, att Jesus älskar honom och om det gällde honom så vill Jesus hjälpa honom. Han klipper inte till mig, men det dröjer säkert en 10 min innan jag lyckas få han lugn och kunna prata med honom igen.

Det visar sig att det gällde honom och att han aldrig någonsin berättat om händelsen när han var 9-10 år. Han vill inte berätta för mig vad det gällde och jag känner inget behov av att dra det ur honom. childhood_trauma_color2Jag berättar igen att Jesus kan hjälpa honom, hela honom från såren – bara han tillåter det och tar emot hjälpen. Till min stora förvåning vill han däremot inte ha någon hjälp; ”har jag klarat mig själv hittills, så kan jag fortsätta med det också”.  Hjärtskärande, men en kanske alltför vanlig attityd hos oss människor. Även om vi är nere på botten, så vägrar vi ofta gå till den som verkligen kan hjälpa oss.

Den här händelsen lärde mig många saker. Dels så insåg jag att en enkel tanke ofta kan vara ett profetiskt tilltal till en människa eller situation. Det andra är, och kanske det viktigaste, att jag aldrig kan veta om det är en tanke eller ett profetiskt ord jag upplever innan jag testar den. Först när jag berättade för mannen vad jag upplevt, så visste jag att det var Jesus som talat till mig natten innan. Då visste jag att Gud ledde oss samman den dagen. Innan visste jag inte, jag hade ingen aning.

Efter detta började jag även tänka – tänk om det alltid är såhär? Tänk om Jesus talar till mig hela tiden, men jag misstar det för en egen tanke och ignorerar den? Kanske har det varit så och kanske har jag missat saker – men oavsett om jag gjort det eller inte, så gjorde jag den här dagen ett val framåt. Jag tänker inte göra om de misstagen. Jag ska testa tankarna som kommer och kolla om det kanske är Jesus själv som talar till mig eller andra. Ibland kommer det säkert att vara tankar, men tänk om det även ibland kommer att vara ord som fullständigt förvandlar en annan människas liv. Då är det värt att se ut som ett fån alla andra gånger det är mina tankar.

Du behöver inte bli pastor!

När jag flyttade upp till Umeå, 19 år gammal, så var det meningen att jag skulle stanna där minst 4 år. Jag skulle plugga något så ”fancy” som medicinsk teknik och få en högskoleexamen inom området. heartstartJag har idag ingen aning varför jag valde just den inriktningen, men tydligen var det något som fascinerade mig då… Det blev bara ett halvår där uppe, mycket tack vare att jag under det halvåret kom till tro på Jesus och döpte mig. Jag fick verkligen mitt liv förvandlat under det halvåret, mycket tack vare en vän som öppnade mina ögon för vem Jesus verkligen var.

Efter jag döpt mig så fanns det bara en sak som gällde i mitt liv – jag ville följa Jesus. Att plugga, eller göra något annat för den delen, var fullständigt ointressant. Vännen som förde mig till tro bodde inte uppe i Umeå, utan i min hemby Ullånger. Jag kom därför ihåg när jag berättade för mina föräldrar hur jag tänkte hoppa av utbildningen och istället flytta hem till Ullånger, för att ”vara en lärjunge” till min vän och lära mig allt om Jesus. Ja, det var faktiskt så jag sa och det var så jag såg det. Jag visste inte mycket om tron eller hur man var en kristen, men min instinktiva reaktioner när jag kom till tro var att hålla mig så nära min vän som möjligt. Han hade döpt mig, en november natt ute i en liten sjö, och han kunde lära mig mer.

Ingen annan tyckte det var en bra idé att vara en lärjunge till min vän, så istället blev det bibelskola för mig. Jag ville leva helhjärtat för Jesus och på bibelskolan insåg jag att präst därför verkade som en bra idé. Efter att ha sett en prästutbildning på nära håll, så insåg jag att det inte var särskilt förenat med ett lärjungaliv. Jag vände därför till pastors-rollen inom EFS. biblestudyDet blev inget där heller, utan det blev 2 års bibelskola till – följt utav 3 års teologistudier. När jag sedan var i full fart med att söka olika pastorstjänster, så talade Gud till både mig och min fru att det inte var vägen för oss att gå. Vi skulle istället flytta till Västerås och arbeta med enkla husförsamlingar.

För dig som läser detta och tror att jag med detta vill peka på att alla präster/pastorer är fel ute, så vill jag bara säga att jag INTE menar det. Vad jag däremot menar är att bara för att vi vill leva för Jesus helhjärtat, så innebär inte det att vi måste bli pastorer. En hunger efter Jesus innebär inte att vi måste gå på bibelskola. Vad det däremot innebär är att man vågar lämna allt annat och följa Jesus – oavsett vad det innebär.

Min första reaktion som nytroende tror jag inte var så fel som jag och andra trodde. Jag tror att det var Gud som försökte leda mig in i någonting, men traditioner hindrade mig från att göra det. Det var så man instinktivt handlade när en människa blev en Jesus lärjunge. Nu tror jag att något gott ändå kommit för mig utifrån massvis utav teologistuderande, men tänk vad som kunde ha hänt om jag gått den andra vägen? Tänk om jag flyttat hem, spenderat tid med min vän och lärt mig att följa Jesus där. Tänk om vi tillsammans hade varit församling, med andra människor som kommit till tro och levt ett missionerande liv där. Tänk vad som kunnat hända när vi mitt i vår vardag låtit den helige Anden tala profetiskt genom oss till människor som inte trodde. Helat människor i Jesu namn och låtit tron få präglas mer utav livet än läsande och sittande i bänkrader.Friends-Helping-Friends

Oavsett var vi är i livet, vad vi gör eller vilka vi är så grundar sig ett kristet liv i en sak – att lämna allt annat och följa honom. För vissa kommer det att innebära att studera teologi eller att bli pastorer, men l å n g t ifrån alla. För de allra flesta av oss så kommer vi att fortsätta med vi redan gör, och jag tror att Gud vill ha det så. För oss alla så kommer det däremot att handla om att sluta följa sina egna ideér. Det kommer handla om att sluta sätta sig själv främst och istället sätta Jesus främst. Sluta handla utifrån att vara människor till behag och istället vara Gud till behag. Det kan vi göra var vi än är och vad vi än gör, i alla livets lägen.

Jag-kan-själv

Som många av er vet, så har jag 2 ”små” döttrar (7 och 4 år gamla). De är helt fantastiska, även om de utmanar en på mååånga områden i livet. De är väldigt olika som personer, där den äldsta är lite mer tillbakadragen och den andra lite mer framåt. Den äldre vill gärna sitta lugnt och pyssla, medans den yngre vill brottas och busa. Den yngre har också en ”härlig” liten egenhet att hon tror sig veta allt, och då menar jag a l l t! Kommer storasyrran och ska berätta hur bokstaven ”H” låter, så fnäser hon ”Jag vet!”. Säger vi att idag så ska vi åka till mormor och morfar, så är det inte sällan hon svarar ”Jag vet!”. Oftast när hon säger det, argsint och med stor irritation, så kan jag inte hålla mig för skratt. Hon är bara så söt! Däremot verkar mitt skratt inte roa henne lika mycket, utan hon blir istället mer irriterad… Så sött!

När vi hör sådana här berättelser om barn, så tycker de flesta av oss att det är hur gulligt som helst. Det är så sött när de tror sig veta allt. knowSkulle vi vuxna göra samma sak, så skulle det däremot inte vara lika gulligt och sött. En vuxen, som tror sig veta allt och agerar därefter, anses mer omogen och barnslig. De borde veta bättre! Ändå tror jag att det är så vi agerar, då framförallt vi troende emot Jesus. Vi försöker klara oss själva, komma på våra ideer själva, planerar själva – och säger indirekt till Jesus att vi klarar faktiskt oss själva. ”Vi vet!”

Det här är verkligen inte någonting som är unikt för oss idag, utan det gällde även Jesus egna lärjungar. Ja, det är nästan komiskt att läsa hur ”barnsliga” de var och hur ofta de ville klara det själva. Vad ofta de trodde att de hade koll på läget – fastän de egentligen inte hade någon som helst aning! Ta bara när Jesus uppenbarar sin härlighet för Petrus, Jakob och Johannes uppe på ett berg- då även Moses och Elia uppenbarar sig med Jesus.  hyddorPetrus tror sig då ha koll på läget och föreslår ett initiativ av att bygga 3 hyddor som de kan bo i. Av någon anledning så dör det förslaget så fort det lämnar Petrus mun… En kort stund senare, när de kommer ner från berget, så visar det sig även där att några av lärjungarna trott sig ha koll på läget och försökt bota en liten kille som var svårt sjuk. Det hade inte alls gått och jag kan nästan föreställa mig hur det hade sett ut när de gjort det. ”Jesus la handen på det sjuka stället – gör så!!” eller ”Nej, nej, han använde sig ju av lera – gör så!”. ”Han spottade ju killen i ansiktet – gör det!”. Efter att Jesus botat killen så går de till slut fram till Jesus och frågar varför inte de kunde göra det. Kanske ville de veta det rätta sättet? Jesus svar var lika enkelt som rakt – det handlade bara om tro, ingenting annat.

Mitt absoluta favoritställe kring detta är ändå när Jesus uppstått från de döda och precis ska lämna dem i Apostlagärningarnas första kapitel. Lärjungarna har varit med om en osannolik resa, där de fått leva med Jesus i 3 år, se honom dödad och sedan möta honom som uppstånden. De har fått lära sig så otroligt mycket om Guds rike och att ingenting är omöjligt, när man går med Jesus. images (4)Så får de ett sista tillfälle att fråga Jesus något. Nu är deras chans, en sista fråga innan han lämnar dem. Jag vet inte varför, men jag nästan ana en viss kaxighet frågan som de till sist ställer. Nästan som om ”vi ställer den här frågan, för då visar det sig att vi faktiskt fattat något av de här 3 åren”. De frågar om det nu är dags för Jesus att upprätta riket för Israel. En inte helt irrelevant fråga, men Jesus svar är ändå så gott. Han säger ungefär att ”Grabbar, har ni inte fattat något. Varför funderar ni på något sånt? Det enda ni ska fundera på är att vara vittnen för mig, och det ska ni få hjälp med när ni får den helige Anden”. Jag älskar det svaret!

Jag tror att Jesus vill säga samma sak till oss idag. Vi grubblar på så mycket, hur vi ska bygga församling, hur vi ska organisera oss eller inte, om vi ska ha söndagsskola eller inte. Jag tror att vi faktiskt måste ta och sluta fundera på alla dessa saker och åter igen lyssna till vad Jesus ger oss för instruktioner. Vad är det centrala i vad Jesus säger? Vad vill han att vi faktiskt ska förstå och vad kan vi lämna åt sidan? Häng med mig de kommande inläggen, så funderar vi tillsammans!

 

Bokslut och paus

Äntligen, eller redan, så har 2013 kommit till sin ände. Tänk att ett år både kan gå så fort, men även kännas så långt!? Jag är normalt inte en människa som tittar tillbaka särskilt mycket, men jag tänkte ändå skriva ner några tankar kring året som gått.

För mig så har 2013 varit bland det mest krävande åren jag någonsin mött. Det har varit präglat av mycket sjukdom (som jag berättat om tidigare), men även av tuffa utmaningar både i församlingsarbetet och på det personliga planet. Under hösten 2011 så startade vi en husförsamling hemma hos oss, med fokus på att starta fler liknande församlingar utöver Västerås. Vi körde igång och människor kom till. Under de kommande två åren kom det till en del. Några stannade, andra drog vidare av olika anledningar. Vi hade en härlig, god gemenskap – där Jesus verkligen var en stor del utav den. Av olika anledningar så bröts den här gemenskapen upp under året som gått, mycket på grund av att vi inte var tillräckligt många kvar i församlingen. the-church-jesus-wants-to-build-650x269Detta var en tuff puck att ta, men jag tror i efterhand att det förde någonting gott med sig. Jag förstod ännu mer att det inte är vi som bygger församlingen, utan det är Jesus. Jag förstod att det är Jesus som bestämmer över ”sina arbetare” och inte jag. Jag lärde mig helt enkelt att släppa kontrollen och låta Jesus göra det Han vill göra. Lyckligtvis så har jag senare träffat på andra människor, som brinner för samma sak som jag själv gör. Detta har bland annat gjort att vi idag slagit ihop vår lilla gemenskap (vår familj…) med en annan, och träffas varje lördag kväll för att tillbe Jesus och uppmuntra varandra till lärjungaskap. Dessa kontakter har räddat mig och min familj, bokstavligen talat! Det är som om de blivit sända från Gud och jag är otroligt nyfiken på vad det kommer resultera i under 2014!

Även om året varit präglat utav mycket sjukdom, så har det även präglats utav mycket helande! Aldrig någonsin har jag varit med om så många människor, som upplevt hur Jesus helat dem från smärtor och olika sjukdomar. Det roliga är även att inte ett enda av dessa helanden har skett i en kyrka utan ute på gator, parker, tågstationer m.m. Inte heller har miraklerna präglats av långa eller invecklade böner, utan snarare utav enkla böner och att vi lagt vår hand på människor. Det har varit helt otroligt och ännu mer härligt att få visa människor att Jesus verkligen lever idag.

pause-buttonMen denna post vill jag även berätta att bloggen kommer vara inaktiv under en tid framöver, 4-6 veckor minst. Anledningen till detta är att jag har ett skriande behov av att ”koppla ner mig från nätet” och ”koppla upp mig till Jesus”. Jag ska ärligen erkänna att tiden för bön och reflektion inte har varit särskilt prioriterad under den senaste tiden, vilket gör att jag tar en längre paus från både bloggande – men även facebook, twitter, m.m. Ja, jag kommer helt enkel att ta en paus från allt internetanvändande.

Jag hoppas att du får ett riktigt gott slut på 2013, men ännu mer att 2014 blir året då du blomstrar ännu mer! Jag ber och hoppas att du förstår vem Jesus är och att du lär känna Honom som Han är. För Han är nämligen mycket mer än vad vi ibland låter Honom vara.
Han är Herren – Han är Gud! Gott nytt år!

Look alike!?

I sommar firade jag och min fru 10 år som gifta. 10 år! För en del kanske det inte låter så mycket – men för oss har det varit låååånga 10 år. Nejdå, skämt åsido så är känslan att det gått väldigt fort. IMG_1340Vi har hunnit med väldigt mycket och varit med om väldigt mycket. Vi har flyttat omkring,rest, bosatt oss i Filippinerna, fått 2 underbara barn och redan hunnit med 2 hus. Ibland har det varit tufft, men för det mesta har vi älskat varje stund tillsammans. En sak som jag börjat märka med tidens gång är att vi blivit mer och mer lika varandra. Från början kände vi knappt varandra (även om vi då tyckte att vi visste allt om varandra!) och var väldigt olika. Vi är fortfarande ganska olika varandra på vissa områden, men på andra har vi blivit mer lika. Jag har fått en mycket mer positiv attityd, sedan jag mötte Jenny. Hon har blivit mer spontan och på område efter område har vi slipat varandra. Våra 10 år som gifta har satt sina spår i vilka vi är och hur vi beter oss – och så tror jag att det är för många fler än oss. Det är normalt och jag tror att det ska vara så.

Att vara en lärjunge till Jesus tror jag fungerar på samma sätt. Det bör/ska finnas en likhet mellan den Jesus vi läser i Bibeln och en person som menar sig tro, samt följa Honom. Om inte det finns, så ifrågasätter jag att den personen verkligen är en lärjunge. För det ska finnas likheter, det ska gå att känna igen Jesus genom en lärjunge till Honom. hämta (2)Det hände nämligen de första lärjungarna, när några av dem stod inför en domstol – anklagade för att ha undervisat om Jesu uppståndelse. Människorna som skulle döma dem insåg, genom att lyssna på h u r de talade, att de umgåtts med Jesus. När vi sedan läser om vad som karakteriserar de första lärjungarna, så är det slående hur likt det är vad som karakteriserar Jesus. Jesus botar sjuka – lärjungarna botar sjuka. Jesus undervisar om sitt rike – de undervisar om samma. Jesus står upp för de svaga och utstötta – lärjungarna gör detsamma och så vidare. I sak efter sak, så upptäcker vi att det nästan är som om Jesus klonat sig själv och låtit sig multipliceras genom sin död och uppståndelse.

För vissa kan detta tyckas vara ett dömande av människor, där vi inte har fått rätten att avgöra om någon är en sann lärjunge eller inte. Ofta använder man då argument som att ”Jesus är den som dömer” och ”vi vet inte vad som finns i hjärtat på den personen”. Jag köper inte de resonemangen, eftersom jag tror att det som finns i hjärtat alltid visar sig i ens handlingar. Tron/lärjungaskapet handlar inte om något inre, det handlar om någonting yttre. Därför kan vi också avgöra om en person är en lärjunge eller inte. Vi är definitivt alla på en resa och i en process, där vi är mer eller mindre lika Jesus – men viss likhet menar jag att det måste finnas. Ingen ifrågasätter att mina döttrar är mina biologiska döttrar, eftersom de har en stor biologisk likhet med mig. Hade de däremot varit mörkhyade, så hade de flesta förstått att de inte var mina biologiska barn – eftersom min fru är blond.

En lärjunge till Jesus, är alltså lik Jesus själv. Det Jesus gör, det gör en lärjunge. Detta är logiskt och även bibliskt. Detta innebär även att vi kan avgöra om någon är en lärjunge eller inte – men syftet till det är aldrig för att döma någon. Rätten att döma en människa tillhör Jesus enbart. Däremot kan vi förstå hur en sann lärjunge är eller inte är.