Lämna de friska?!

Den här hösten har verkligen inte blivit som jag tänkt mig! Jag hade så många saker planerat, saker att sjösätta och saker att vidareutveckla. Istället har hösten präglats av sjukdom och ett antal besök på Västmanlands sjukhus. Nu börjar dessa besök bli färre och färre, vilket även gjort att drivet och engagemanget sakta börjat komma tillbaka. Läkarna och personalen vi mött på sjukhuset har varit helt otroliga i sitt bemötande och jag har verkligen inte känt igen mig i den bild som media målat upp av svensk sjukvård.

Kanske utifrån dessa erfarenheter, så har jag den senaste tiden tänkt väldigt mycket på en sak som Jesus sa när han mötte en kille som hette Matteus. Matteus var en tullindrivare och milt sagt inte särskilt populär av någon i dåtida Israel. matthewTullindrivare var ökända för fifflande och att ta ut alltför stora påslag på den redan höga avgiften som romarna krävde. Det var till och med så illa att de inte ansågs duga till att vittna i rätten, eftersom man visste att det inte gick att lita på dem. De fick inte komma in i synagogorna och deras pengar togs inte emot som gåvor till templet.

När Jesus möter den här mannen, så förväntar sig nog de flesta (då kanske speciellt judarna) att Han skulle gå till rätta med Matteus. De ville säkert att Jesus skulle berätta hur fel han hade och hur mycket skada som han faktiskt skadade många människor. Jag tror till och med att även Matteus själv förväntade sig det. Jesus gör inte det, utan istället bjuder Han in Matteus att bli en lärjunge. Jesus följer sedan med Matteus hem och festar med honom och hans vänner. maxresdefaultDetta får den religiösa eliten att gå i taket! ”Hur kan Han, som menar sig vara en helig man, festa och umgås med prostituerade och tullindrivare?!”. Just då så säger Jesus det jag fastnat för – ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”.

Utifrån den här berättelsen så har jag insett några saker, som jag försöker börja leva efter. Det ena är en insikt av att Jesus sänder mig och alla som tror på Honom till de sjuka, inte de friska. Då menar jag inte människor som absolut måste vara fysiskt eller psykiskt sjuka. Nej, det handlar snarare om människor som inser att de är i behov av hjälp – Jesus hjälp! Det andra jag inser och börjar leva efter är att om personerna jag möter anser sig vara friska, så lägger jag inte ner mer tid eller engagemang på dem. För varför skulle jag göra det? De vill inte ha någon hjälp och de vill inte veta något om Jesus. Då tror jag snarare det är bättre att lägga mer tid på de som faktiskt behöver hjälpen, än att övertyga andra att de faktiskt behöver hjälp.

Detta har blivit något av en islossning för mig. Så många gånger har jag trott att det är bra att år efter år spendera tid med människor som inte känner Jesus, men som inte vill veta något om Honom. ”Man vet ju aldrig när de kan ändra sig”, har jag tänkt. Givetvis är det sant att man aldrig vet och att människor kan ändra sig, men lika sant är det att andra människor vill veta vem Jesus är idag. Därför blir valet väldigt klart för mig – vi bör spendera mer tid med de som vill veta vem Jesus är idag, än med de som inte vill. För det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.

Ibland bryts vardagen av…

Ibland går vardagen bara på. Barn ska lämnas på skola och dagis. Arbetet ska utföras, kläderna ska tvättas och maten ska handlas samt förhoppningsvis lagas. Dagarna går och nätterna flyger förbi. Ibland går det på rutin, ibland med glädje och passion. Men så ibland så bryts den där vardagen av, för att det händer någonting utöver det vanliga. Ibland av det mer glädjefyllda slaget, men även tyvärr av det mer trista slaget. För mig har den senaste veckan varit av det sistnämnda.

För att göra en lång historia kort så har vi den senaste veckan tillbringat mycket tid på sjukhuset med vår 6-åriga dotter. Vid förra fredagens mys börjar det med att hon frågar mig: ”Pappa, varför är det 2 TV apparater?”. Vad svarar man på en sådan fråga? Tisdagen efter går vi därför till ögonläkaren, vilken upptäcker att hennes synnerv är svullen. En aningens allvarlig doktor säger därför till oss att vi måste gå upp till barnakuten och kolla upp vad som orsakar detta. ImageVäl där så blir det direkt tal om magnetröntgen och en massa tester. Vi frågar vad de tror kan vara fel, men de svarar bara att de inte kan veta exakt och vill därför inte spekulera. Gissandet tog därför vi på oss och det krävdes inte en hjärnkirurg för att komma in på den där C-sjukdomen (som vi för övrigt vägrade ta i vår mun, av någon anledning). Magnetröntgen blev bokad nästa dag och vi fick därför åka hem, för att återvända dagen efter. Så där var vi, med alla frågor och alla tankar kring vad som ska hända vår lilla dotter. Har hon en hjärntumör? Är det hjärnhinneinflammation? Vad gör vi då? Vad händer då? Är vi plötsligt en av dem, som har en cancersjuk dotter?? Frågor som knappast hjälpte någon, men som ända fanns där. Som tur är visade alla prover att det inte var något av detta, utan istället hade hon fått något som kallas Idiopatisk Intrakraniell Hypertension (IIH). Så nu är det medicinering, läkarbesök och ett lugnt tempo som gäller. Förhoppningsvis kommer trycket att gå ner och synen bli normal.

Som ni säkert förstår var detta ett stort avbräck i vår vardag. Allting annat liksom stannar och helt plötsligt prioriteras ens liv annorlunda. Helt plötsligt blir allt det du höll på med och tyckte var viktigt mindre viktigt. jesusFör mig hände just det. Skolan, huset, relationerna och bloggandet. Till och med det här med enkla organiska församlingar, som jag verkligen brinner för, verkade ärligt talat helt meningslöst. Det som däremot inte verkade meningslöst, utan snarare blev mer viktigt än någonsin var Jesus. För om allting annat försvann ut i periferin, så kom han ännu mer in i centrum! För plötsligt insåg jag hur skört allting är i livet, och hur jag inte har någonting annat att luta mig mot än Honom. Utan Jesus är vi fullständigt utlämnade åt oss själva och jag lovar dig – då kommer vi inte långt!

Så jag kan säga att även om denna händelse, som inte är över ännu, inte varit direkt behaglig – så har den lärt mig någonting: Jesus är allt jag har! Han är mitt hopp, min Gud och den som jag går ”all-in” på att han lever idag. Jag kommer göra allt för att mitt liv ska kunna bli ett enda stort Tack till Honom.

Präst, Pastor eller lärjunge?

En del säger att de alltid vetat vad de ska bli, när de blir stor. Polis, läkare eller kanske veterinär. Personligen så kan jag fortfarande undra vad jag ska bli, för det har då inte varit helt självklart genom mina 33 år. BildNär jag först kom till tro, vid 19 års ålder, trodde jag att präst inom Svenska Kyrkan var min grej. Det var så man gav sitt liv till Jesus, fullt ut och det ville jag göra. Efter att ha sett prästutbildningar på nära håll, så insåg jag däremot att det inte hade särskilt mycket gemensamt med att leva för Jesus. Så istället blev mitt fokus på Pastor, inom EFS. Av olika anledningar blev det inte det heller, utan istället kom fokuset att ligga mer inom Pingströrelsen. Sedan har det ändrats från pastor till doktorand inom teologi till egen företagare inom div områden. Det har alltså varierat en hel del, även om det mesta kretsat kring en längtan av att följa Jesus.

Ju längre tiden har gått, desto mer har jag ändå förstått att mitt liv framförallt ska handla om att vara en lärjunge till Jesus. Jag ska lära mig av Honom, lyssna till Honom och ta efter Honom. Allt det andra kommer i andra hand och är i det stora perspektivet ganska oviktigt. Lärjungaskapet kommer först! Wiktionary förklarar ordet lärjunge som ”en person som lär sig ett yrke under yrkesverksam persons överinseende”. Det är kanske inte en fullödig förklaring på vad Bibeln skulle kalla en lärjunge (handlar om ett liv, inte ett yrke) men jag gillar ändå den förklaringen. Den förutsätter nämligen att vi inte kan lära oss det själva, utan att vi behöver någon som kan guida oss. Någon som kan det, vet vad det handlar om och har insyn i våra liv.

I Nya Testamentet så ser vi hur många människor beskrivs som lärjungar till Jesus. De lämnar allt, följer Honom och lämnar sina egna ambitioner för att vara med Jesus. Jesus lär dem och förklarar vad det innebär att vara en lärjunge till Honom. De behöver lämna allt, utstå lidanden och även vara villiga att ge sitt liv för Honom. En del fortsätter att vara lärjungar, andra slutar att vara det. Det intressanta är att efter Jesus dött, uppstått och sedan lämnat dem (och sedan gett dem den Helige Anden) så kallas dessa människor fortfarande för lärjungar. De kallas också mycket annat, men benämningen slutar inte med att Jesus lämnar dem. För mig visar det på att de fortfarande såg sig själva i behov av att vara ”under en yrkesverksam persons överseende” – då genom den Helige Anden. De första lärjungarna sändes ut att göra fler lärjungar, men aldrig någonsin glömde de eller ansåg att deras eget lärjungaskap tog slut för den sakens skull. De förblev lärjungar och skulle förbli det livet ut. Detsamma gäller dig och mig, om vi nu har beslutat oss att följa Jesus. Vi ska göra fler lärjungar till Jesus, men innebär inte att vi själva slutar vara det. Det var så det började och det är så det kommer att sluta – lärjungar till Jesus.

Under nästa vecka kommer jag att förklara vidare hur jag ser på lärjungaskapet av Jesus. Vad det innebär och hur det kan ta sig uttryck.