Anledningen är…

Tillbaka på bloggen! Har haft ett längre uppehåll, då jag ärligt talat inte hunnit med det här att blogga. Har även bytt lite utseende på bloggen! Tänkte att efter ett sådant här långt uppehåll så får det även innebära lite förnyelse rent estetiskt. Har hört att sådant är viktigt…

Under Kristi Himmelfärdshelgen som gick var jag nere i Helsingborg och tillsammans med en av mina närmsta vänner Rickard Cruz ledde jag en ”Lukas-10-satsning” i en mångkulturell del av staden. Syftet med hela helgen var att tillsammans med ett team av ca 14 personer göra det som Jesus talar om i Lukasevangeliets 10:e kapitel. Inget mindre – inget mer. Helt enkelt göra det som Jesus säger, rakt upp och ner. (Du kan läsa mer om äventyret här) Det var otroligt roligt, många människor att prata med och som vanligt – förvånansvärt många som vill prata om Jesus, fastän de egentligen inte har någon tro på honom. Vet inte hur många gånger jag mött människor som först hävdat sig vara ateister, muslimer eller något annat – som efter ett par minuter ändå står och pratar om Jesus och gärna vill att vi ska be till honom för deras onda knä. Människor verkar vara mer intresserade av Jesus än vad man tror…

För dig som undrar varför vi, eller i det här fallet jag, ofta gör sådant här – att vi pratar med människor om Jesus och ber för dem – så kan jag berätta det genom ett par händelser som hände under denna helg. Den första är när jag mötte en kille som vi kan kalla Henrik. sad-man-silhouette-on-benchJag mötte Henrik på en parkbänk, där jag först bara gick fram och tittade till honom eftersom det såg ut som om han hade tagit några öl för mycket den kvällen. Det visade sig sedan att han inte alls var så full som jag trodde, utan han var väldigt klar i skallen och vi började därför prata om allt möjligt. Det började med musik, att han varit runt och rest med en del band över hela Europa. Han berättar senare om hans sjukdom, Skolios, som ger honom otroligt mycket smärta och lidande. Han berättar om hur han tog sin första joint vid 9 års ålder, sin första spruta vid 13 års ålder och alla mediciner han tagit genom sitt liv för att försöka få ut honom ur drogerna. Idag hade han lyckats med det och var drogfri sedan en tid tillbaka. Efter ett tag, sedan vi fått be för hans rygg, och vi fått berätta om vem Jesus är så brister det för Henrik. Han berättar gråtande om hur han för 3 dagar sedan stod vid ett tågspår och tänkte hoppa framför tåget. Han är less på livet och ser ingen som helst mening med att vara kvar här.

Den andra händelsen är genom en liten 7 år gammal pojke som vi kan kalla Ahmed. Jag står bredvid Ahmed vid grillen och vi börjar prata. Jag frågar vilken klass han går i, vilka ämnen han gillar och vilket som är roligast. Matte var tydligen ett populärt ämne, så jag slänger ett tal till honom – ”Vad är 10 – 6?”. Ahmed funderar och svarar efter ett tag: ”5?!”. ”Nej”, svarar jag, ”försök en gång till Ahmed”. ghosts handHan funderar lite till, men tittar efter ett tag upp på mig och svarar ”Förlåt, jag orkar inte tänka på det något mer. Jag måste hela tiden tänka på min bror som dog i cancer, så jag vet inte vad det blir”. Sedan springer han iväg, som vilken annan pojke i hans ålder, och fortsätter kicka fotboll. Kvar står jag med en klump i halsen, där jag bara kan fantisera vad hans familj fått gå igenom de senaste åren. Den ångesten att få mista sitt barn, bror och familjemedlem genom en så vidrig sjukdom som cancer.

Dessa två händelser grep tag i mig oerhört mycket, där jag ibland bara fick gå undan från allt folk för jag kunde inte hålla mig från gråt. Men samtidigt så blev händelserna så otroligt målande för mig, där jag insåg att det är just för dessa sorters människor som Jesus sänder oss till. Att få ge det helande som Jesus kan ge, både själsligt och fysiskt, eller att få ge det hopp som Jesus uppståndelse ger till sådana som Ahmed och Henrik är så otroligt stort – vilket vi även fick göra hope-light-in-darkness1för både Henrik och Ahmed under helgen. Jesus säger vid ett tillfälle i Bibeln ”Det är inte de friska som behöver läkare, det är de sjuka”. Jag har aldrig förstått det så väl som under den här helgen!

Så om du någon gång undrar varför jag skriver så mycket om Jesus, pratar om honom, frågar om jag kan få be för dig eller frågar andra om jag kan få be för dem – så är det för detta! Jag T R O R att Jesus verkligen k a n hjälpa dem och därför vill jag berätta det för dem.

Nybyggare!

Jag är inte den som har lätt för att gråta, men de senaste torsdagarna har jag nästan börjat lipa varje kväll. Varje torsdagskväll har jag suttit som klistrad vid vår TV och tittat på andra säsongen utav ”Nybyggarna”. Ett program där en välkänd snickare tar drogmissbrukare och hemlösa till ett risigt boende, för att tillsammans med dem rusta upp hemmen och samtidigt ge dem en ny chans i livet. Det är en fullständigt lysande programidé! Vid varje program så får tittaren även chans att lyssna till en av de nyanlända och höra deras livshistoria. Det är normalt där jag brukar sitta med tårar i ögonen… unnamedVi får höra om hur föräldrar övergivit sina barn, fosterfamiljer som agerat likt Josef Fritzl och missbruk som övertagit deras liv totalt. Det är starka och mörka berättelser, men också tyvärr sanna för många fler än dem.

Det här programmet har hängt i mig och jag inser att bara i lilla Västerås så finns dessa personer också. Kanske inte lika många hemlösa, men definitivt med samma mörker och traumatiska upplevelser. Jag vet, för jag har mött några av dem. I dessa möten så är det ett bibelställe som på senaste tiden har poppat ut och verkligen lyst med sina ord. Det är från Jesaja, kapitel 9 och verserna 2-7:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram. Det folks som du inte givit stor glädje, låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden, så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid. Ja, varje stövel buren under stridslarm och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.
Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.”

Egentligen gillar jag inte att skriva ut såhär långa bibelord direkt, för min egen erfarenhet är att man ofta bara skummar igenom dem (men såklart så gör inte du det, eller?!). Men som jag skrev innan så har texten blivit mer än ord för mig. sunriseFör om jag skulle sammanfatta texten så talar den om hur ett ljus och ett hopp ska få komma, då specifikt för dem som lever och vandrar i mörker. Det ska få bli glädje, för dem som b o r i dödsskuggans dal. Likt människor som vi möter i programmet Nybyggarna… Jesus vill ge dem hopp, livsglädje, framtid och bära varje börda som de så länge burit själva!

Många gånger har jag hört hur nystartande församlingar ofta ”tävlar” om samma sorts människor – så kallade medelsvenssons. Ja, jag ska ärligt erkänna att jag ofta fallit i det diket själv. Jag är själv en medelsvensson! När jag däremot läser den här texten och ser på programmet Nybyggarna, så kan jag inte skaka av mig känslan av att jag rör mig mot fel sorts folk. Jag vet inte om känslan är rätt eller fel, men jag blir inte av med den. Vad jag också börjar fundera på är hur vi kan starta enkla, multiplicerande, lärjungatränande, Jesusälskande församlingar bland de mest trasiga människorna i vårt land. Hur kan vi, som texten ovanför antyder, ta det ljus som lyser till de som verkligen – verkligen – l e v e r i dödsskuggans dal och vandrar i mörker? Hur kan vi förmedla den sprängkraft som Jesus äger, till de som behöver den allra mest? Jag funderar fortfarande på svaret och jag kommer inte ge mig förrän jag sett det förverkligat. Däremot misstänker jag att svaret ligger någonstans i vad slutet av ovanstående text antyder…

Starta fyrverkerierna!

Sitter för tillfället och lyssnar på Katie Herzig, en amerikansk singer-songwriter, och känner mig förvånansvärt glad. Jag har haft en kanonhelg, där jag mött många nya men även gamla vänner. Det har varit en helg som handlat väldigt mycket om pionjära arbeten och nytänkande kring församling. En kille från England, Peter Farmer, var i Stockholm och han stod för tankarna och resten av oss funderade över hur de kan influera våra egna sammanhang. Det har varit många idéer, förslag till initiativ och mycket ”out-of-the-box” tänkande för många.

Anledningen till att jag känner mig förvånansvärt glad, ja nästan likt ett barn inför julafton, är såklart att helgen varit väldigt bra. Jag är en människa som går igång på pionjära saker och utmanande idéer, så att denna helg inspirerat mig är kanske inte helt oväntat. sparks_smallSamtidigt så är det något annat som skapat en glädje i mig, ja mer likt ett hopp som jag har svårt att sätta ord på. Känslan är att en gnista har tänts, som om någon har tänt på stubinen och jag bara spänt väntar på att fyrverkerierna ska börja! Jag vet, det låter kanske lite flummigt men det är nog det närmaste jag kommer till att kunna beskriva det.

Den här känslan började faktiskt redan innan helgen, med att jag en kväll la mig och i desperation ber till Jesus. Jag säger att nu orkar jag inte ha den här tomheten inom mig längre (som jag beskrev i förra bloggposten), utan nu får du faktiskt komma och hjälpa mig! Jag somnar och när jag vaknar så är den första tanken som poppar upp i mitt huvud ”Jag har hjälpt dig Håkan”. Morgonen efter så vaknar jag upp med samma tanke och för första gången på länge så känner jag mig verkligen älskad av Jesus. Inte för att jag gjort någonting bra, presterat något bra utan bara för att Han älskar mig.

Efter dessa mornar så har tankar som ”Jag borde vara en bättre ledare”, ”jag borde vara bättre på att höra av mig”” eller ”jag borde vara starkare än vad jag känner mig just nu” helt blåst bort. Istället för att känna ständiga skuldkänslor så fylls jag snarare av hopp och tro om framtiden. images (1)Jag är full av visioner, drömmar, idéer och en tro på att vi faktiskt kan göra en skillnad för människor här i Västerås och i Sverige! Det är en härlig känsla och det bästa med den är att det inte är jag som producerat fram den. Jag har inte envist hållit ut i bön, brottats med Gud och vunnit. Jag gav upp och då kom glädjen, hoppet och framtidstron!

Till sist vill jag även uppmuntra dig som läser detta att ge en gåva till Skandinaviska Barnmissionen, som bland annat arbetar på Filippinerna. Som du säkert vet så har tiotusentals människor fått sätta sina liv till, i spåren av den kanske största naturkatastrofen landet sett. Skandinaviska Barnmissionen finns och arbetar just nu för att hjälpa de drabbade familjerna, som står utan mat, vatten och hem. Jag har själv arbetat med den organisationen i Filippinerna och jag vet att deras arbete gör skillnad för människor. Hjälp dem därför nu att hjälpa de drabbade. Du kan hjälpa dem här, eller via deras facebook sida

Positivt tänkande

I dagarna har jag då börjat min utbildning på Mälarakademin, här i Västerås. Det är många intryck att ta in och verkligen en helt ny värld som öppnas. Ifrån att nästan varje dag arbeta och ”producera” någonting, till att sitta på en stol och lyssna är inte helt enkelt för mig. positivtDe här inledande dagarna har det handlat väldigt mycket om attityden till studierna och förvånansvärt mycket om positivt tänkande. Vi ska tänka på rätt sätt, inte låta oss styras av dåliga tankar utan istället skapa nya – positiva tankar om oss själva. Någon har talat om hur hjärnan är uppbyggd och hur vi kan ”ta kontroll” över den. Vi kan skapa nya ”synapser”, tankebanor, och i värsta fall lura hjärnan till att skapa dessa. Vid en föreläsning så uppmanades vi att skrika ut ”Fy fan vad jag är bra!” och sedan ge kamraten bredvid en high five.

Genom dessa föreläsningar så har jag slagits av två tankar (antagligen har jag tänkt fler än så…). Den ena är att detta behöver jag verkligen, ett mer positivt tänkande kring mig själv och andra. En attityd av att de människor jag möter är fantastiska och kapabla att klara så långt mycket mer än förut. Varje människa har en oerhörd potential av att göra nya, världsomvälvande saker som kan förändra hela vårt samhälle. Det behöver jag förstå och agera mer utifrån. Men den andra tanken är att jag och samhället behöver någonting mer än det. Vi behöver någonting mer än positivt tänkande, eftersom det fortfarande har stora begränsningar. Positivt tänkande är nämligen fullständigt begränsat till människan och dess hjärna. Och en dag dör vi och då hjälper det inte så mycket med vår positiva attityd.

Jag har helt enkelt insett att vi behöver mer än positivt tänkande. J A G behöver mer! Jag är i skriande behov av ett hopp, bortanför mig själv. Jag är i behov av att någon annan hjälper mig. För jag klarar mig inte själv. Inte ens efter beslutet att följa Jesus, så klarar jag mig själv utan varje dag är jag i behov av hans kärlek.

Genom dessa tankar har jag tänkt på en video, med en kvinna som berättar hur hon inte klarade sig själv utan behövde någon annan. Videon är ganska lång, men ta gärna tid och titta. Den är värd varje minut och den visar så otroligt väl hur vi behöver någonting mer än oss själva.

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.