Bokslut och paus

Äntligen, eller redan, så har 2013 kommit till sin ände. Tänk att ett år både kan gå så fort, men även kännas så långt!? Jag är normalt inte en människa som tittar tillbaka särskilt mycket, men jag tänkte ändå skriva ner några tankar kring året som gått.

För mig så har 2013 varit bland det mest krävande åren jag någonsin mött. Det har varit präglat av mycket sjukdom (som jag berättat om tidigare), men även av tuffa utmaningar både i församlingsarbetet och på det personliga planet. Under hösten 2011 så startade vi en husförsamling hemma hos oss, med fokus på att starta fler liknande församlingar utöver Västerås. Vi körde igång och människor kom till. Under de kommande två åren kom det till en del. Några stannade, andra drog vidare av olika anledningar. Vi hade en härlig, god gemenskap – där Jesus verkligen var en stor del utav den. Av olika anledningar så bröts den här gemenskapen upp under året som gått, mycket på grund av att vi inte var tillräckligt många kvar i församlingen. the-church-jesus-wants-to-build-650x269Detta var en tuff puck att ta, men jag tror i efterhand att det förde någonting gott med sig. Jag förstod ännu mer att det inte är vi som bygger församlingen, utan det är Jesus. Jag förstod att det är Jesus som bestämmer över ”sina arbetare” och inte jag. Jag lärde mig helt enkelt att släppa kontrollen och låta Jesus göra det Han vill göra. Lyckligtvis så har jag senare träffat på andra människor, som brinner för samma sak som jag själv gör. Detta har bland annat gjort att vi idag slagit ihop vår lilla gemenskap (vår familj…) med en annan, och träffas varje lördag kväll för att tillbe Jesus och uppmuntra varandra till lärjungaskap. Dessa kontakter har räddat mig och min familj, bokstavligen talat! Det är som om de blivit sända från Gud och jag är otroligt nyfiken på vad det kommer resultera i under 2014!

Även om året varit präglat utav mycket sjukdom, så har det även präglats utav mycket helande! Aldrig någonsin har jag varit med om så många människor, som upplevt hur Jesus helat dem från smärtor och olika sjukdomar. Det roliga är även att inte ett enda av dessa helanden har skett i en kyrka utan ute på gator, parker, tågstationer m.m. Inte heller har miraklerna präglats av långa eller invecklade böner, utan snarare utav enkla böner och att vi lagt vår hand på människor. Det har varit helt otroligt och ännu mer härligt att få visa människor att Jesus verkligen lever idag.

pause-buttonMen denna post vill jag även berätta att bloggen kommer vara inaktiv under en tid framöver, 4-6 veckor minst. Anledningen till detta är att jag har ett skriande behov av att ”koppla ner mig från nätet” och ”koppla upp mig till Jesus”. Jag ska ärligen erkänna att tiden för bön och reflektion inte har varit särskilt prioriterad under den senaste tiden, vilket gör att jag tar en längre paus från både bloggande – men även facebook, twitter, m.m. Ja, jag kommer helt enkel att ta en paus från allt internetanvändande.

Jag hoppas att du får ett riktigt gott slut på 2013, men ännu mer att 2014 blir året då du blomstrar ännu mer! Jag ber och hoppas att du förstår vem Jesus är och att du lär känna Honom som Han är. För Han är nämligen mycket mer än vad vi ibland låter Honom vara.
Han är Herren – Han är Gud! Gott nytt år!

Bli mindre – Bli fler!

Det är nästan fantastiskt vad dagar kan gå fort! I alla fall när man har roligt, om man nu kan kalla att byta fönster på huset roligt. IMG_1430[1]Jag har nämligen den senaste veckan varit helt upptagen i tankar och handling av att riva ut våra gamla fönster och installera nya. Snål-Håkan ville nämligen inte betala hantverkare till att göra det, utan som den karl jag är så gjorde jag det själv. Ska någonting bli gjort, så ska man göra det själv – tror jag… Bytet av fönsterna är i alla fall huvudsaken till att det varit tyst på denna blogg den senaste veckan. Resultatet av allt slit kan ni se på bilden bredvid.

De senaste blogginläggen har fokuserat på församlingen som en liten gemenskap, där jag tror att vi på bästa sätt kan gestalta det lärjungaliv vi är kallade att leva. Det är där vi på bästa sätt kan älska varandra, bära varandra, dela allt och uppmuntra varandra till efterföljelsen av Jesus. I en större gemenskap blir anonymiteten lättare, att alla kan dela någonting blir svårare och möjligheten av att vara en konsument utav kyrka blir än mer påtaglig.

Jag har insett att genom att säga ovanstående, så finns det vissa människor som tjuter av glädje och stänger in sig i sin lilla gemenskap – eftersom det är där de lever som ”äkta” lärjungar. De stänger ute sig från omvärlden, samlas i sin inneslutna grupp och upplever Jesus tillsammans vecka efter vecka. BildDen sortens gemenskap tror jag dels inte kommer att överleva särskilt länge, men den behöver även ett botemedel – mission. Den behöver en utåtgående rörelse, ett utflöde för att inte riskera att bli mer lik en sekt än en församlingsgemenskap. En församling, oavsett om den är stor eller liten, existerar inte för sig själv. Församlingen är inte till för sina egna behov, utan är till för omvärldens. Vi är inte, som Jesus sa, kallade till de ”friska” utan till de sjuka och sårade.

När jag menar att vi bör vara en liten församlingsgemenskap, så menar jag alltså inte att vi ska bli färre lärjungar till Jesus. Jag vill ha många fler lärjungar! Tvärtom menar jag att för att vi ska kunna bli fler lärjungar, så behöver vi bli mindre – men med ett ännu större fokus på mission. Jag drömmer om en rörelse utav församlingar, som planterar församlingar, som i sin tur planterar nya församlingar, som vidare planterar nya församlingar. Församlingar som lever för att berätta om Jesus, vittna om hans kärlek och visa på att Han lever idag. När vi får se detta i Västerås och i Sverige, så tror jag på allvar att vi kommer få se ett förvandlat Sverige. Inte för att vi lyckats få tillbaka något sorts inflytande som kristendomen hade för 100 år sedan, utan för att alltfler människor fått sina liv förvandlade av Jesus.

Församling=Liten gemenskap

Senast skrev jag att den lokala församlingen bör vara en liten gemenskap, så att den på bästa sätt kan fullfölja de bud Jesus gett oss. Vi kan där på bästa sätt älska varandra, bära varandra och dela allt med varandra. Vi kan kort och gott göra lärjungar på absolut bästa sätt i en liten församlingsgemenskap.

Utifrån det inlägget funderade vissa om vi inte istället skulle kunna säga att en lokal församling bör innehålla en liten gemenskap, istället för att vara en. Personligen tycker jag att det är en dålig idé, eftersom jag anser att det är i församlingen vi ska göra ovanstående saker. Det är i församlingen som vi ska älska varandra, uppmuntra varandra, undervisa varandra och dela måltiden med varandra. Om vi inte kan göra dessa saker i en alltför stor gemenskap, vilket jag hävdar, varför ska vi då kalla den församlingen? Är det inte mer rättvist att låta den lilla gemenskapen vara församling då?

”Hur liten kan då en församling vara?” Ja, det är en fråga som jag ofta stött på. hämta (1)Enligt samfundet Pingst kan den som minst vara 25 personer, vilket är intressant eftersom de genom detta ifrågasätter bland annat ca 12 000 församlingar i Europa. I min mening så är en församlings grund och kärna att Jesus är i fokus för gemenskap, undervisning, bön och måltiden. Enligt Jesus verkar det innebära ett minimum på 2 eller 3 st (Matt 18:20). Nu tror jag verkligen inte att den lokala församlingen ska fortsätta vara så liten, men jag skulle säga att det är ett minimum.

Någonting som är så otroligt viktigt att poängtera när man pratar om den lilla gemenskapen, är mission och multiplikation. Jag har ett par gånger mött på små församlingar, som köper att den lilla gemenskapen är församlingen men som bara vill stanna där och fortsätta vara den goa, mysiga gemenskap som man är. disciple-multiplyDe har jättegod gemenskap, älskar Jesus och vill följa Honom men de vill inte låta nya församlingar startas utifrån deras egen. Fokuset ligger på gemenskapen, men inte på mission. I dessa fall så menar jag att församlingen misslyckats att vara församling, eftersom den är i sin natur missionerande och multiplicerande. Detta är däremot ett alltför stort ämne att ta upp i denna post, så jag sparar det till nästa inlägg. Till dess får du gärna kommentera och tycka till på det jag skriver, så länge du inte mordhotar mig för mina åsikter. Då har det gått lite för långt…

Troende främlingar?!

För lite mer än 10 år sedan, så gick jag med i en församling som växte så att det knakade. Det var en församling med många unga människor och därför även en med väldigt ungdomlig prägel. Jag vet inte riktigt hur många vi var, men jag skulle tippa på att vi som mest var kring 7-800 personer. Jag minns bara att vi fick ha 2-3 möten på söndagarna, för att alla skulle kunna vara med på mötena.

Någonting som var ”obligatoriskt” i den här församlingen var minglet innan söndagsmötet. Det var då vi skulle gå omkring, hälsa på varandra och småprata lite.Secure-11-03-10-400x398 Vi kunde däremot inte prata för länge, då kunde schemat sabbas. Jag minns de här mingel-tillfällena med ganska blandade känslor. Det var väldigt roligt att träffa många människor, som även oftast var oerhört trevliga! Samtidigt så var jag frustrerad över att jag aldrig fick prata länge nog med dem. Jag hann säga ”hej” och fråga hur de mådde (alla mådde alltid bra…). Sedan var det antingen mötet som körde igång eller några fler som kom in i samtalet. Under mötets gång sitter jag sedan bredvid dessa människor, som jag skakat hand med och frågat hur de mått. Vi sjunger tillsammans, lyssnar till pastorn tillsammans och ibland så gick vi även fram till speciella människor som kunde be för oss. Vi pratar däremot inte med varandra. Vi delar inte vår vardag och vi pratar inte om hur vår tro på Jesus tar sig uttryck i våra liv. Efter mötets slut skildes vi alla åt, förutom enstaka tillfällen då vi fikade eller gick ut och åt tillsammans. Vi åkte alla hem till vårt och sågs först nästa söndag, för att upprepa ovanstående mönster.

I efterhand så har jag ofta undrat hur vi kunde vara församling på ovanstående sätt, och samtidigt hävda att vi var en troende familj. family dinnerOm vi var någonting, så var vi väl snarare troende främlingar än en troende familj! Jag har i efterhand frågat mig hur vi på det där sättet tänkte att vi skulle bära varandras bördor? Hur tänkte vi att alla kunde dela någonting med varandra? Hur tänkte vi att vi skulle älska varandra?! Jag fick inte ihop det med min bibelläsning, och kom därför fram till att den lokala församlingen bör vara en liten gemenskap. Där kan vi lättare återspegla hur det är att vara en familj. I en liten gemenskap blir alla sedda, alla kan få komma till tals, alla kan dela någonting och bördor kan bäras! Vi kan lära känna varandra och på djupet ha en innerlig gemenskap med varandra. Vi kan i en liten, missionerande gemenskap, mer rättvist visa på hur mycket vi älskar Jesus  – genom att vi älskar varandra!

Jag har en familj!

Igår såg jag min äldsta dotter sitta och titta på videoklipp, från när hon enbart var 2-3 år gammal. Det var filmer som vi själva tagit, där jag kunde ana hur vi exalterat dragit fram kameran för minsta lilla grej. Ibland var det för att hon sjöng så roligt och någon annan gång var det för att hon suttit på toan för första gången. Det var hur som helst väldigt roligt att se dem och jag inser att den dagen hon gifter sig, så kommer vi att ha mååånga spännande filmer att visa för henne! När hon tittade på filmerna, så slog det mig även att jag inte längre är ensam här i världen. Jag har en familj! Förut var jag ungkarl och levde själv, men nu så har jag en fru och två barn – vilka jag får dela varenda dag med. Jag bor med min familj, äter med dem, sover med dem och delar verkligen allt med dem. Det är det mest fantastiska jag fått vara med om, men även det mest svåraste.

familyDet här med familj är en av många bilder som Bibeln använder för att beskriva de troende. Vi beskrivs likt några som tillhör Guds familj, där vi genom tron på Jesus blivit en del av hans familj. Jag gillar den bilden, eftersom den visar så tydligt vad tron på Jesus är. Tron är inget enmansprojekt, det är ingenting som vi håller för oss själva eller för den delen klarar av själva utan vi behöver varandra – som en familj. Vi behöver andra troende, där vi kan dela livets alla delar och få vara precis dem vi är.

Att vara en ”troende familj” (läs lokala församlingen) är verkligen en tillgång, med många positiva sidor. Jag blir aldrig ensam, jag begränsas inte till mina egna bibeltolkningar, jag har andra som kan be för mig osv. Fördelarna är näst intill oändliga! he-aint-heavy-hes-my-brother-178x250x72Samtidigt så innebär det vissa förpliktelser, på samma sätt som min egen biologiska familj ställer krav på mig. Som man till min fru och pappa till mina två barn, så har jag inte möjlighet att göra vad jag vill. Jag kan inte sätta mig själv först och sedan säga till dem att de får klara sig bäst de vill. Jag måste anpassa mig efter dem, helt enkelt sätta dem före mig själv. I den troende familjen är det precis på samma sätt. Där är det inte ”jaget” som är i fokus, utan snarare de andras. Jesus uppmanade oss hela tiden att bära varandras bördor, älska vår nästa och Han gick faktiskt så långt att han jämställde vår familjekärlek med kärleken till Honom.

För att vara en troende familj, fullt ut, så tror jag även att vi behöver återvända till små, enkla gemenskaper. Anledningen till detta är att jag får inte ihop en stor gemenskap, med de värderingar Bibeln menar att den bör ha. Det är, ur mitt perspektiv, rent ut sagt ologiskt och smått provocerande att påstå något annat. Detta är däremot ett ämne i sig, så därför får du vänta till nästa bloggpost för att läsa mer om mina tankar kring det.

The Lonely Planet

Hösten 2004 gav jag och min fru oss iväg på den ditintills största resan vi någonsin gjort. Vi hade sagt upp vår lägenhet, magasinerat alla våra saker och anmält oss till skatteverket som utflyttade från Sverige. Vi skulle flytta till Filippinerna!

Vi hade förberett oss i nästan 1 år för resan. Tanken var från början att vi skulle bo där i 3 år. Vi skulle arbeta som missionärer åt den församling vi då var en del av, i samarbete med en social hjälporganisation. (Tyvärr blev vistelsen kortare än vi först trott, på grund av många tråkiga anledningar. Istället för 3 år, blev det lite mer än 1 år i landet.)  Det var många saker att lösa inför vår flytt. Praktiska detaljer med skatteverket, löner, bostad, pass, visum m.m. Den största förberedelsen var däremot en helt annan sak, kulturanpassningen och språket! Engelska funkade i landet, men inte optimalt. tagalogDärför förberedde vi oss genom att plugga det lokala språket Tagalog. Vi gick till närmsta bokhandel och köpte en reseguide/språkguide, gjord av det populära förlaget The Lonely Planet. Där stod allt av vikt! Populära fraser, användbara meningar och tips på förståelsen av kulturen. ”Magandang umaga” betydde God morgon. ”May kuwarto ba kayo?” kunde man säga om man var i behov av ett rum. Vi fick även lära oss att Filippinare var ett väldigt glatt folk och att de älskade att sjunga karaoke. Vi kände oss redo och vi trodde att boken förberett oss på bästa sätt!

Tyvärr så insåg vi väldigt snabbt att boken knappt hjälpt oss någonting. Den var absolut inte dålig och den hade gett oss rätt information, men den hade inte förmågan att ensam förbereda oss på livet i Filippinerna. Det var först när vi mötte Filippinare som vi började lära oss deras språk. När vi umgicks med dem, fikade med dem och satt på möten med dem. Där började vi förstå vad de sa och vi kunde stapplande börja kommunicera med dem. Vi förstod deras kultur, inte bara genom att läsa en bok utan genom att umgås med dem. Vi insåg även att förmågan att kunna fråga efter lediga rum, inte var så användbar i den filippinska vardagen.

church-meetingsFör mig har detta blivit en lärdom, gällande livet med Jesus och kyrkan. Jag inser att ofta så lever troende i sin egen lilla subkultur. Vi har våra gudstjänster, bönemöten, körer och vem vet vad. Vi umgås bara med varandra, möter bara likasinnade och tror att det är att vara kyrka. Jag tror att det är så långt från sanningen man kan komma. Kyrkan är till, ja den existerar, utifrån att den fått ett uppdrag – att vittna om den uppståndne Jesus. Det var där den föddes, i efterföljelsen av Jesus och uppdraget att berätta vidare. That´s it!

Vi kunde lära oss Tagalog och den filippinska kulturen, när vi först var på plats. Likadant tror jag att troende och församlingen först kan bli det de är tänkta att vara, när de är på rätt plats. Och rätt plats är inte i en kyrkolokal eller instängd i en subkultur! Det är snarare att vara med människor som är upp i öronen med skit. Det är att vara där vanliga människor bor, äter och super skallen av sig. För hur kan annars församlingen vara trogen sitt uppdrag? Eller tänker vi att predikandet på söndagar, för de redan invigda, är att vara trogen sitt uppdrag?? Självklart inte. Men lika självklart är det därför att kyrkan hör hemma bland människor som inte känner Jesus, för det är först där som den förstår vad det innebär att vara kyrka.