Varför hjälper jag?

En av de mest utmanande tiderna i mitt liv var när vi bodde i Filippinerna. Hösten 2004 så flyttade jag och min fru dit, utsända av en församling i Stockholm, med syfte att arbeta med församlingar och församlingsplantering. Vi hade även som uppgift att hjälpa Skandinaviska Barnmissionen, genom att vara en del av deras hjälparbete. Vi var så taggade att åka dit och så spända på vad Gud ville göra genom oss. Tyvärr (och som kanske alltid) så blev det inte som vi tänkt oss – på något sätt! Att arbeta med församlingsplantering i ett land som har församlingar runt varje gatuhörn, är kanske inte direkt det som behövs. Vidare gick vår utsändande församling i konkurs och efter ca 4 mån i landet fick vi ett samtal från ledningen, där de förklarade att vår lön skulle sluta utbetalas och att vi fick klara oss bäst själva. Vår värld och våra drömmar slogs omkull, men tack och lov så räddades vi av Barnmissionen (som vi fick fortsätta arbeta med) och PMU (som tog ansvar för oss ekonomiskt).

OLYMPUS DIGITAL CAMERAUnder den tid vi fick bo i landet (ca 1,5 år) så mötte vi många människor, som levde på mindre än existens minimum. Deras hem var i våra ögon mer lika kojor än hus och ofta levde de på någon familjemedlem som arbetade utomlands, som skickade hem pengar till de andra. Jag kan ofta känna att när vi pratar om fattiga svenskar och hur den ökar i Sverige, så blir det näst intill ett hån mot dem vi mötte där borta. Genom Barnmissionen så fick vi i alla fall möjlighet att vara med och hjälpa dessa människor, med mat, utbildning, skola m.m.. När vi mötte dessa människor, ansikte mot ansikte, så ska jag ärligt erkänna att ibland så kändes det som om de inte var tacksamma över den hjälp de fick. Jag menar inte att de verkligen var otacksamma, men den känslan fanns hos mig ibland. Jag visste att de behövde hjälpen och att de i vissa fall inte kunde överleva utan den, men när vi gav den så visade de sällan någon stor tacksamhet tillbaka. De verkade mest bara komma, ta emot hjälpen och sedan fortsätta deras liv som vanligt. Jag mötte nästan ingen som grät utav tacksamhet, erbjöd mig livslång vänskap eller höjde oss upp till skyarna likt stora gudar som kommit till deras fattiga land och förbarmat oss över dem. De tog bara emot hjälpen och gick.

Idag förstår jag att den där känslan grundande sig i en omogenhet hos mig, där jag ville hjälpa – men samtidigt få äran för att jag gjort det. Fokuset var inte på dem, utan snarare på mig. Idag är jag bättre på att hantera den där känslan och kan hjälpa människor, därför att de behöver hjälpen – inte för att jag ska vara en hjälpsam människa. Jag har förstått att även om människor inte verkar tacksamma för den hjälp de får, så betyder det inte att de verkligen behöver den (eller att de är tacksamma för den delen). be-like-god-by-being-kind-to-the-ungrateful-and-the-evilJag tror att det här är någonting som troende verkligen behöver lära sig, eftersom det är exakt såhär Jesus agerar. Han älskar oss, när vi verkligen inte förtjänar det! Han står ut med oss, när vi inte visar Honom den tacksamhet han förtjänar. Han hjälper oss, när vi själva inte anser oss behöva någon hjälp! Precis så menar Jesus att även vi ska vara. Älskande, tålmodiga och självuppoffrande för de människor som förtjänar de minst.

En ärlig post

Jag har suttit på Stadsbiblioteket i Västerås idag och pluggat inför min första tenta. Jag kan bara säga att det märks hur länge sedan jag gjorde detta! Hua! Jag läste visserligen teologi för inte så länge sedan, men då var det inte direkt formler för prissättning och kalkylräkningar som gällde. I teologin fick jag känslan av att man kunde säga vad som helst, bara man hade bra argument för det. Inom redovisningen så funkar det inte riktigt…

Idag har jag bestämt mig för att vara ärlig här på bloggen. (Till skillnad från annars?!) Saken är den att för tillfället så känner jag mig ganska ”andligt tom” i livet. Jag känner ingen iver, glädje eller frihet i tron på Jesus, som jag upplevt förut. IMG_0474[1]I kanske 1-2 månader har bönelivet varit nere på existens minimum, bibelläsningen likaså och den där längtan att berätta om Jesus har inte direkt varit övervägande i mitt liv. Jag menar inte att man ska behöva mäta sitt andliga liv enbart utifrån de sakerna, men det är bara det att de varit så betonande hos mig det senaste året. De har karaktäriserat mig och definierat mig som person. Nu helt plötsligt är det svårt att be, svårt att hitta motivation till Bibelläsning och svårt att hitta glädjen i berättandet om Jesus. Det har blivit en sådan markant förändring och jag tycker den är svår att hantera. I vanliga fall är jag bra på att hitta fel, särskilt hos mig själv, men även att kunna se lösningarna på problemen. Däremot i detta fallet så har jag svårt att se felen och då även lösningen. Jag ber, men ingenting verkar hända. Jag läser, men det känns fortfarande torrt. Jag försöker att berätta om Jesus, men ingen glädje infinner sig i det. 

Nu berättar jag inte detta för att samla några sympati-poäng, absolut inte! Däremot vill jag vara ärlig och säga att även fast man är en ledare, visionär eller församlingsplanterare så kan det vara tufft. Hör och häpna! Givetvis vet vi alla att det kan vara det, jag likaså. Jag trodde bara att det jobbiga skulle vara andra saker än de jag upplever nu. Skitsnack från andra, konflikter, rädsla för att utså som ett fån och så vidare. Givetvis har sådana saker varit jobbiga genom åren, men då har bönen, glädjen hos Jesus och bibelläsningen hållit mig uppe. Nu när jag upplever att den inte håller mig uppe på samma sätt, så blir det desto svårare.

Samtidigt som jag känner på detta sätt, så är jag inte orolig. Jag vet att mitt liv inte hänger på vad jag gör, utan på att Jesus älskar mig. The-Passion-of-the-Christ-5Det var Han som dog och uppstod från de döda – för din och min skull. Jesus är mitt golv som bär mig, snarare än mitt tak som jag behöver bära. Jag kan varken förminska eller förstora den kärlek Jesus älskar mig med. Detta är jag tacksam för och särskilt nu. För det är kanske när det är som tuffast, som vi behöver Honom som mest. I alla fall känns det som så…

Bli mindre – Bli fler!

Det är nästan fantastiskt vad dagar kan gå fort! I alla fall när man har roligt, om man nu kan kalla att byta fönster på huset roligt. IMG_1430[1]Jag har nämligen den senaste veckan varit helt upptagen i tankar och handling av att riva ut våra gamla fönster och installera nya. Snål-Håkan ville nämligen inte betala hantverkare till att göra det, utan som den karl jag är så gjorde jag det själv. Ska någonting bli gjort, så ska man göra det själv – tror jag… Bytet av fönsterna är i alla fall huvudsaken till att det varit tyst på denna blogg den senaste veckan. Resultatet av allt slit kan ni se på bilden bredvid.

De senaste blogginläggen har fokuserat på församlingen som en liten gemenskap, där jag tror att vi på bästa sätt kan gestalta det lärjungaliv vi är kallade att leva. Det är där vi på bästa sätt kan älska varandra, bära varandra, dela allt och uppmuntra varandra till efterföljelsen av Jesus. I en större gemenskap blir anonymiteten lättare, att alla kan dela någonting blir svårare och möjligheten av att vara en konsument utav kyrka blir än mer påtaglig.

Jag har insett att genom att säga ovanstående, så finns det vissa människor som tjuter av glädje och stänger in sig i sin lilla gemenskap – eftersom det är där de lever som ”äkta” lärjungar. De stänger ute sig från omvärlden, samlas i sin inneslutna grupp och upplever Jesus tillsammans vecka efter vecka. BildDen sortens gemenskap tror jag dels inte kommer att överleva särskilt länge, men den behöver även ett botemedel – mission. Den behöver en utåtgående rörelse, ett utflöde för att inte riskera att bli mer lik en sekt än en församlingsgemenskap. En församling, oavsett om den är stor eller liten, existerar inte för sig själv. Församlingen är inte till för sina egna behov, utan är till för omvärldens. Vi är inte, som Jesus sa, kallade till de ”friska” utan till de sjuka och sårade.

När jag menar att vi bör vara en liten församlingsgemenskap, så menar jag alltså inte att vi ska bli färre lärjungar till Jesus. Jag vill ha många fler lärjungar! Tvärtom menar jag att för att vi ska kunna bli fler lärjungar, så behöver vi bli mindre – men med ett ännu större fokus på mission. Jag drömmer om en rörelse utav församlingar, som planterar församlingar, som i sin tur planterar nya församlingar, som vidare planterar nya församlingar. Församlingar som lever för att berätta om Jesus, vittna om hans kärlek och visa på att Han lever idag. När vi får se detta i Västerås och i Sverige, så tror jag på allvar att vi kommer få se ett förvandlat Sverige. Inte för att vi lyckats få tillbaka något sorts inflytande som kristendomen hade för 100 år sedan, utan för att alltfler människor fått sina liv förvandlade av Jesus.

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.