Livet i Skellefteå!

Var ute och sprang för ett par dagar sedan. Första gången sedan jag opererats för ljumskbråck. Verkligen skräckblandad förtjusning, ena delen av en vill bara stanna, lägga sig ner och äta chips eller nåt. Andra delen vill fortsätta och se hur långt och fort man kan springa. Tyvärr så är den första delen, för tillfället, betydligt större än den andra delen- i alla fall kändes det som så under turen. Egentligen hatar jag att springa, är så sjukt tråkigt! Men samtidigt är det bra för kroppen (eller??) och framförallt är det ett otroligt bra sätt att rensa alla tankar som går på autopilot uppe i skallen. Finns få tillfällen då jag känner mig så fräsch i skallen som efter en skön löptur, om det nu finns sådana…

tuvanDen här löpturen var däremot lite annorlunda, då jag plötsligt upptäckte att jag hela tiden sprang omkring och tänkte på minnen från mina kusiners hem uppe i Skellefteå. En stor röd villa, lite utanför stan (eller schtaan, för den som är inbodd) där jag verkligen älskade att vara varje gång vi åkte dit. Det är en av få platser där jag verkligen inte kan hitta några särskilt negativa minnen, där jag verkligen njöt av att vara.

Efter min springtur så började jag fundera kring varför jag tänkte så mycket på den platsen. Då slog det mig, anledningen till att jag längtade dit var att den platsen representerade ett helt bekymmersfritt liv där jag bara kunde vara och leva helt utan krav. Där hade jag inget jobb som krävde mitt engagemang, inget hus som behövdes fixas, inga projekt som skulle dras igång eller någon som krävde att jag skulle vara på ett speciellt sätt. Jag var helt bekymmersfri! Gjorde vad jag ville och vad som än föll mig in, vilket i och för sig innebar att en gång sno sprit från min farbrors vinkällare (ok, jag har ett lite mer ”negativt” minne därifrån då…).

worriesMitt i alla dessa tankar så insåg jag vilken kontrast det är mot mitt liv idag. Vad mycket jag kan bekymra mig över här och nu. Allt från praktiska bekymmer om hus och jobb, till att oroa mig över vad människor ska säga om jag pratar för mycket om Jesus. Hur ska folk reagera om jag säger att Jesus faktiskt kan hela hennes skadade knä, relationen med sin mamma och fullkomligt förvandla ens liv? Vad gör jag om människor omkring mig börjar tycka att jag är en fanatisk person, som man tar avstånd ifrån?

Det jag har upptäckt med mina bekymmer är att de grundar sig i en sak- det är en rädsla i att inte kunna kontrollera situationer eller andra människors reaktioner. Det är ett problem hos mig, men jag tror också att det är mååånga andra som lider av samma folksjukdom. För mig så finns botemedlet till den här sjukdomen egentligen bara hos Jesus. Så ofta manar han sina lärjungar till att inte bekymra sig! Läs Matteusevangeliets 6:e kapitel och du hittar ordet ”bekymmer” hela 6 gånger… Det Jesus säger grundar sig i att sluta sätta sig själv i fokus och istället börja följa honom. Lämna allt och följa Jesus. Inte helt lätt, men jag är helt övertygad om att det är enda vägen till ett bekymmersfritt liv.

Nytt utseende – och lite till…

Tänkte att jag skulle testa ett nytt utseende på bloggen. Är ju kul med lite variation och sedan är ju färgen så fin – eller?! Tja, den syns ju i alla fall och här i bloggvärlden gäller det ju att synas. Eller man kanske ska säga läsas, om man nu vill vara en sådan där tråkig ord märkare. Och ja, jag särskrev precis – bara så där. Enjoy!

Senaste inlägget så skrev jag att vi behöver komma tillbaka till det centrala i vad Jesus säger och lär. För det är ändå det som allting handlar om – ja, precis allting. Vi kan syssla med många olika saker och livet bär på väldigt mycket. bullseyeDet gäller både troende som otroende. Vi upptas av så många saker, ja vi till och med delar upp våra dagar i olika tidszoner. Jobbtid, fritid, familjetid, församlingstid, bönetid och sovtid. Vi är väldigt duktiga på det, särskilt här i Sverige. Mitt i detta så finns det ändå något som är – faktiskt oavsett vi vill eller inte – centralt och avgörande. Det är relationen till Jesus och vad han säger till oss.

För några månader sedan så gjorde jag en personlig upptäckt utav vad jag tror är centralt kring Jesus. Jag hade sen tidigare upptäckt att det Jesus alltid sa till dem han mötte för första gången centrerade kring ”Följ mig”. Det var där det började. Att bli troende verkade inte handla så mycket om en rätt lära eller att ha alla rätt på ”kristendomsprovet”, utan det verkade mer bottna i ett liv t i l l s a m m a n s med honom. Jag tror att det funkar på samma sätt idag.

Det jag upptäckte denna gång var att Följandet spann som en röd tråd genom allt vad Jesus gjorde och sa. I mötet med alla sorters människor, så kom alltid de här orden tillbaka. Lösningen på ett girigt hjärta bottnade i att lämna allt och följa Jesus (Mark 10:21). Following-a-LeaderLösningen på människor som var nervösa, kanske tillbakadragna och självcentrerade var ett följande av honom (Matt 4:19). Allt detta var inget nytt för mig, men så en gång när jag läste i slutet av Johannesevangeliet så insåg jag att Jesus inte bara menade att det skulle börja där. Att följa Jesus fortsätter, livet igenom.

Jesus har dött, uppstått och lärjungarna har varit igenom en resa utan dess like. De har gått från hopp, till missmod, till hopp igen. De har gått ifrån en självsäkerhet kring Guds rikes frågor, till fullständig förvirring kring vad de egentligen gör. Nu, i slutet av Johannesevangeliet, precis innan Jesus ska lämna dem för gott så ger han en sista befallning. Den går till Petrus. Den handlar, precis som den första, om att Följa Jesus. Det är ingen detaljerad plan, ingen strategi, ingen storslagen vision – utan ett enkelt följande. Där det började – där fortsatte det.

Det här är något som jag tror vi alltid behöver komma tillbaka till. Vi försvinner så lätt upp i våra liv, vårt arbete och våra engagemang. Men är vi troende – om vi är efterföljare av Jesus – så börjar det alltid kring följandet. ”Hur följer vi då och vad innebär det?”, frågar du kanske. Jag tror vi tar det nästa inlägg, men tills dess så kan du lita på att vara kristen och troende inte handlar om regler eller liknande. Det handlar inte om att göra tillräckligt. Det handlar om att följa och lämna allt annat åt sidan.

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.