En enkel resa

Vad gör man när hela huset är klarvaket kl 04.00, barnen leker för fulla muggar och förtvivlande försöker få dem att sova vidare? Man sätter såklart på en film för barnen och tar upp bloggandet!

Anledningen till vår okristligt tidiga söndagsmorgon är att vi precis kommit hem från Filippinerna, där tidsförskjutningen kring vintertid är 7 timmar. Våra kroppar har alltså 11.00 på förmiddagen inställt, vilket föranlett en aningen tidig morgon för hela familjen.

2016-01-07 09.10.43I 3 veckor har vi som familj åkt omkring i Filippinerna och besökt både nya samt gamla vänner. Vi har gjort allt från att sola och bada, till att besöka familjer som livnär sig på vad människor slänger på soptippen. Landet är verkligen variationernas land, både på gott och ont.

En av anledningarna till att vi åkte dit var att visa våra barn en annan sida av världen. Ett samhälle som skiljer sig markant från Sveriges. Inte bara för att lära barnen att vi har det bättre rent samhällsekonomiskt i Sverige, utan helt enkelt att visa dem en annan kultur. Ett land med annorlunda värderingar, ett folk med en annan attityd eller ett klimat som skiljer sig markant från vårt. Sådant är viktigare än man kan tro, och jag tror särskilt för oss svenskar. Vår kultur präglas nämligen väldigt ofta av att vi tror oss vara bäst, veta mest och helt enkelt ha ett lite mer överlägset land än de flesta andra här i världen (förutom då vårt klimat, det gillar ingen…). Fast vi säger det såklart inte. Det vore att skryta. Sånt gör inte världens bästa land.

Under resan så har även jag fått lära mig något. Eller snarare så har jag börjat fundera på något. Det är hur svensk min tro och efterföljelse av Jesus egentligen är? Hur präglad är den av vår västerländska kultur? Och hur bra eller dåligt är det? Hur kan det komma sig att vissa saker anses vara superviktiga för en svensk lärjunge, men knappt nämnas bland troende i en annan kultur?

Det beror säkert på många saker, men en sak jag funderar kring är att vi ibland låter kultur och tradition styra alltför mycket av vår efterföljelse av Jesus. Vi låter det centrala i tron stå lite för ocentralt. Det är inte bra!simpleDet får styra våra liv, våra resonemang och vår tro. Jag vill därför bli lite mer central. Lite mer ”back-to-basics”. Läsa Bibeln, som den är. Lyssna – och sedan Göra. Fokusera på rätt saker. Lärjungaskap framför församlingsliv. Tror det blir bättre så. Eller vad tror du?

Vad är en församling?

Under våren 2002 gjorde jag och min fru en livsomvandlande resa till Filippinerna. Vi var inte gifta då, ja vi kände inte ens till varandra då. Däremot träffades vi för första gången på denna resa och har hållit ihop ända sedan dess. Vi var en del av ett team som skulle göra en missionsresa, genom en församling som då hette Stockholm Karisma Center. OLYMPUS DIGITAL CAMERAVårt fokus var att genom olika sätt berätta om Jesus för de allra fattigaste, som bodde runt omkring i huvudstaden Manila. Vi skulle vara där i ca 2 veckor och vi skulle samarbeta med en lokal hjälporganisation. Varken jag eller Jenny hade då någon aning att vi 2,5 år senare skulle flytta till samma stad och bosätta oss där för en längre tid.

Teamet som skulle resa till Manila var på ungefär 8-10 personer, exklusive en del ledare. Förberedelserna inför veckorna var ibland massiva, av både praktisk art men även utav bön och lovsång. Vi planerade inför vad vi skulle göra och övade på olika saker som skulle framföras. För mig personligen innebar det här även en hel del förberedelse, där många andra saker jag höll på med fick stå åt sidan. Resan blev högprioriterad och det var näst intill det enda jag tänkte på.

Det roliga var att både inför, under och efter resan så blev vi som team en väldigt sammansvetsad enhet. Åtminstone upplevde jag det så. Det var inte heller nog med att vi umgicks vid samlingar inför resan, utan vi hittade även på saker ”utanför” det organiserade. Under resan levde vi nära varandra och även efter resan träffades vi. Vi hade varit med om något gemensamt, något som hade dragit oss tillsammans och format vilka vi var. Vi hade varit på en resa, där allt vi gjorde kunde sammanfattas i en enda sak – att berätta om Jesus för de allra fattigaste i Manila.

sentMånga år senare så har jag förstått att vara församling grundar sig väldigt mycket i vad vår resa till Manila var. Vi var ett team, sända till Manila, med egentligen ett enda syfte och där vi organiserade allt kring den uppgiften. Allt vi gjorde innan och under resan andades mission, eftersom det var själva kärnan i vilka vi var. På samma sätt är det att vara församling. Församlingens existens grundar sig helt och hållet i att vi är s ä n d a av Jesus, för att berätta om honom. Konstigt nog har vi istället grundat vår församlingssyn utifrån gudstjänsten, eller lovsången, eller gemenskapen – men inget annat är eller kan vara mer centralt än sändningen.

När vi tänker församling i vår situation, här i Västerås, så är vår tanke att alltid bygga den kring Jesus, som den sändande Herren. Grunden i allt vi vill göra bottnar sig i det. För oss innebär det vissa prioriteringar, kring hur vi bygger. Gemenskapen i församlingen grundar sig inte enbart att vi är goda vänner, utan att vi tillsammans är sända utav Jesus. Lovsången och tillbedjan sker inte som en punktform på en agenda, utan det blir en automatisk respons inför det vi får se Jesus göra genom oss i vår stad. Gåvoupptäckandet, lärjungaträningen, ledarträningen – allt sker i en grundton utav att Jesus sänder oss a l l a till att berätta om hur mycket han älskar vår stad.

Denna vecka har jag och min fru bloggat både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

Varför hjälper jag?

En av de mest utmanande tiderna i mitt liv var när vi bodde i Filippinerna. Hösten 2004 så flyttade jag och min fru dit, utsända av en församling i Stockholm, med syfte att arbeta med församlingar och församlingsplantering. Vi hade även som uppgift att hjälpa Skandinaviska Barnmissionen, genom att vara en del av deras hjälparbete. Vi var så taggade att åka dit och så spända på vad Gud ville göra genom oss. Tyvärr (och som kanske alltid) så blev det inte som vi tänkt oss – på något sätt! Att arbeta med församlingsplantering i ett land som har församlingar runt varje gatuhörn, är kanske inte direkt det som behövs. Vidare gick vår utsändande församling i konkurs och efter ca 4 mån i landet fick vi ett samtal från ledningen, där de förklarade att vår lön skulle sluta utbetalas och att vi fick klara oss bäst själva. Vår värld och våra drömmar slogs omkull, men tack och lov så räddades vi av Barnmissionen (som vi fick fortsätta arbeta med) och PMU (som tog ansvar för oss ekonomiskt).

OLYMPUS DIGITAL CAMERAUnder den tid vi fick bo i landet (ca 1,5 år) så mötte vi många människor, som levde på mindre än existens minimum. Deras hem var i våra ögon mer lika kojor än hus och ofta levde de på någon familjemedlem som arbetade utomlands, som skickade hem pengar till de andra. Jag kan ofta känna att när vi pratar om fattiga svenskar och hur den ökar i Sverige, så blir det näst intill ett hån mot dem vi mötte där borta. Genom Barnmissionen så fick vi i alla fall möjlighet att vara med och hjälpa dessa människor, med mat, utbildning, skola m.m.. När vi mötte dessa människor, ansikte mot ansikte, så ska jag ärligt erkänna att ibland så kändes det som om de inte var tacksamma över den hjälp de fick. Jag menar inte att de verkligen var otacksamma, men den känslan fanns hos mig ibland. Jag visste att de behövde hjälpen och att de i vissa fall inte kunde överleva utan den, men när vi gav den så visade de sällan någon stor tacksamhet tillbaka. De verkade mest bara komma, ta emot hjälpen och sedan fortsätta deras liv som vanligt. Jag mötte nästan ingen som grät utav tacksamhet, erbjöd mig livslång vänskap eller höjde oss upp till skyarna likt stora gudar som kommit till deras fattiga land och förbarmat oss över dem. De tog bara emot hjälpen och gick.

Idag förstår jag att den där känslan grundande sig i en omogenhet hos mig, där jag ville hjälpa – men samtidigt få äran för att jag gjort det. Fokuset var inte på dem, utan snarare på mig. Idag är jag bättre på att hantera den där känslan och kan hjälpa människor, därför att de behöver hjälpen – inte för att jag ska vara en hjälpsam människa. Jag har förstått att även om människor inte verkar tacksamma för den hjälp de får, så betyder det inte att de verkligen behöver den (eller att de är tacksamma för den delen). be-like-god-by-being-kind-to-the-ungrateful-and-the-evilJag tror att det här är någonting som troende verkligen behöver lära sig, eftersom det är exakt såhär Jesus agerar. Han älskar oss, när vi verkligen inte förtjänar det! Han står ut med oss, när vi inte visar Honom den tacksamhet han förtjänar. Han hjälper oss, när vi själva inte anser oss behöva någon hjälp! Precis så menar Jesus att även vi ska vara. Älskande, tålmodiga och självuppoffrande för de människor som förtjänar de minst.

Starta fyrverkerierna!

Sitter för tillfället och lyssnar på Katie Herzig, en amerikansk singer-songwriter, och känner mig förvånansvärt glad. Jag har haft en kanonhelg, där jag mött många nya men även gamla vänner. Det har varit en helg som handlat väldigt mycket om pionjära arbeten och nytänkande kring församling. En kille från England, Peter Farmer, var i Stockholm och han stod för tankarna och resten av oss funderade över hur de kan influera våra egna sammanhang. Det har varit många idéer, förslag till initiativ och mycket ”out-of-the-box” tänkande för många.

Anledningen till att jag känner mig förvånansvärt glad, ja nästan likt ett barn inför julafton, är såklart att helgen varit väldigt bra. Jag är en människa som går igång på pionjära saker och utmanande idéer, så att denna helg inspirerat mig är kanske inte helt oväntat. sparks_smallSamtidigt så är det något annat som skapat en glädje i mig, ja mer likt ett hopp som jag har svårt att sätta ord på. Känslan är att en gnista har tänts, som om någon har tänt på stubinen och jag bara spänt väntar på att fyrverkerierna ska börja! Jag vet, det låter kanske lite flummigt men det är nog det närmaste jag kommer till att kunna beskriva det.

Den här känslan började faktiskt redan innan helgen, med att jag en kväll la mig och i desperation ber till Jesus. Jag säger att nu orkar jag inte ha den här tomheten inom mig längre (som jag beskrev i förra bloggposten), utan nu får du faktiskt komma och hjälpa mig! Jag somnar och när jag vaknar så är den första tanken som poppar upp i mitt huvud ”Jag har hjälpt dig Håkan”. Morgonen efter så vaknar jag upp med samma tanke och för första gången på länge så känner jag mig verkligen älskad av Jesus. Inte för att jag gjort någonting bra, presterat något bra utan bara för att Han älskar mig.

Efter dessa mornar så har tankar som ”Jag borde vara en bättre ledare”, ”jag borde vara bättre på att höra av mig”” eller ”jag borde vara starkare än vad jag känner mig just nu” helt blåst bort. Istället för att känna ständiga skuldkänslor så fylls jag snarare av hopp och tro om framtiden. images (1)Jag är full av visioner, drömmar, idéer och en tro på att vi faktiskt kan göra en skillnad för människor här i Västerås och i Sverige! Det är en härlig känsla och det bästa med den är att det inte är jag som producerat fram den. Jag har inte envist hållit ut i bön, brottats med Gud och vunnit. Jag gav upp och då kom glädjen, hoppet och framtidstron!

Till sist vill jag även uppmuntra dig som läser detta att ge en gåva till Skandinaviska Barnmissionen, som bland annat arbetar på Filippinerna. Som du säkert vet så har tiotusentals människor fått sätta sina liv till, i spåren av den kanske största naturkatastrofen landet sett. Skandinaviska Barnmissionen finns och arbetar just nu för att hjälpa de drabbade familjerna, som står utan mat, vatten och hem. Jag har själv arbetat med den organisationen i Filippinerna och jag vet att deras arbete gör skillnad för människor. Hjälp dem därför nu att hjälpa de drabbade. Du kan hjälpa dem här, eller via deras facebook sida

Look alike!?

I sommar firade jag och min fru 10 år som gifta. 10 år! För en del kanske det inte låter så mycket – men för oss har det varit låååånga 10 år. Nejdå, skämt åsido så är känslan att det gått väldigt fort. IMG_1340Vi har hunnit med väldigt mycket och varit med om väldigt mycket. Vi har flyttat omkring,rest, bosatt oss i Filippinerna, fått 2 underbara barn och redan hunnit med 2 hus. Ibland har det varit tufft, men för det mesta har vi älskat varje stund tillsammans. En sak som jag börjat märka med tidens gång är att vi blivit mer och mer lika varandra. Från början kände vi knappt varandra (även om vi då tyckte att vi visste allt om varandra!) och var väldigt olika. Vi är fortfarande ganska olika varandra på vissa områden, men på andra har vi blivit mer lika. Jag har fått en mycket mer positiv attityd, sedan jag mötte Jenny. Hon har blivit mer spontan och på område efter område har vi slipat varandra. Våra 10 år som gifta har satt sina spår i vilka vi är och hur vi beter oss – och så tror jag att det är för många fler än oss. Det är normalt och jag tror att det ska vara så.

Att vara en lärjunge till Jesus tror jag fungerar på samma sätt. Det bör/ska finnas en likhet mellan den Jesus vi läser i Bibeln och en person som menar sig tro, samt följa Honom. Om inte det finns, så ifrågasätter jag att den personen verkligen är en lärjunge. För det ska finnas likheter, det ska gå att känna igen Jesus genom en lärjunge till Honom. hämta (2)Det hände nämligen de första lärjungarna, när några av dem stod inför en domstol – anklagade för att ha undervisat om Jesu uppståndelse. Människorna som skulle döma dem insåg, genom att lyssna på h u r de talade, att de umgåtts med Jesus. När vi sedan läser om vad som karakteriserar de första lärjungarna, så är det slående hur likt det är vad som karakteriserar Jesus. Jesus botar sjuka – lärjungarna botar sjuka. Jesus undervisar om sitt rike – de undervisar om samma. Jesus står upp för de svaga och utstötta – lärjungarna gör detsamma och så vidare. I sak efter sak, så upptäcker vi att det nästan är som om Jesus klonat sig själv och låtit sig multipliceras genom sin död och uppståndelse.

För vissa kan detta tyckas vara ett dömande av människor, där vi inte har fått rätten att avgöra om någon är en sann lärjunge eller inte. Ofta använder man då argument som att ”Jesus är den som dömer” och ”vi vet inte vad som finns i hjärtat på den personen”. Jag köper inte de resonemangen, eftersom jag tror att det som finns i hjärtat alltid visar sig i ens handlingar. Tron/lärjungaskapet handlar inte om något inre, det handlar om någonting yttre. Därför kan vi också avgöra om en person är en lärjunge eller inte. Vi är definitivt alla på en resa och i en process, där vi är mer eller mindre lika Jesus – men viss likhet menar jag att det måste finnas. Ingen ifrågasätter att mina döttrar är mina biologiska döttrar, eftersom de har en stor biologisk likhet med mig. Hade de däremot varit mörkhyade, så hade de flesta förstått att de inte var mina biologiska barn – eftersom min fru är blond.

En lärjunge till Jesus, är alltså lik Jesus själv. Det Jesus gör, det gör en lärjunge. Detta är logiskt och även bibliskt. Detta innebär även att vi kan avgöra om någon är en lärjunge eller inte – men syftet till det är aldrig för att döma någon. Rätten att döma en människa tillhör Jesus enbart. Däremot kan vi förstå hur en sann lärjunge är eller inte är.

The Lonely Planet

Hösten 2004 gav jag och min fru oss iväg på den ditintills största resan vi någonsin gjort. Vi hade sagt upp vår lägenhet, magasinerat alla våra saker och anmält oss till skatteverket som utflyttade från Sverige. Vi skulle flytta till Filippinerna!

Vi hade förberett oss i nästan 1 år för resan. Tanken var från början att vi skulle bo där i 3 år. Vi skulle arbeta som missionärer åt den församling vi då var en del av, i samarbete med en social hjälporganisation. (Tyvärr blev vistelsen kortare än vi först trott, på grund av många tråkiga anledningar. Istället för 3 år, blev det lite mer än 1 år i landet.)  Det var många saker att lösa inför vår flytt. Praktiska detaljer med skatteverket, löner, bostad, pass, visum m.m. Den största förberedelsen var däremot en helt annan sak, kulturanpassningen och språket! Engelska funkade i landet, men inte optimalt. tagalogDärför förberedde vi oss genom att plugga det lokala språket Tagalog. Vi gick till närmsta bokhandel och köpte en reseguide/språkguide, gjord av det populära förlaget The Lonely Planet. Där stod allt av vikt! Populära fraser, användbara meningar och tips på förståelsen av kulturen. ”Magandang umaga” betydde God morgon. ”May kuwarto ba kayo?” kunde man säga om man var i behov av ett rum. Vi fick även lära oss att Filippinare var ett väldigt glatt folk och att de älskade att sjunga karaoke. Vi kände oss redo och vi trodde att boken förberett oss på bästa sätt!

Tyvärr så insåg vi väldigt snabbt att boken knappt hjälpt oss någonting. Den var absolut inte dålig och den hade gett oss rätt information, men den hade inte förmågan att ensam förbereda oss på livet i Filippinerna. Det var först när vi mötte Filippinare som vi började lära oss deras språk. När vi umgicks med dem, fikade med dem och satt på möten med dem. Där började vi förstå vad de sa och vi kunde stapplande börja kommunicera med dem. Vi förstod deras kultur, inte bara genom att läsa en bok utan genom att umgås med dem. Vi insåg även att förmågan att kunna fråga efter lediga rum, inte var så användbar i den filippinska vardagen.

church-meetingsFör mig har detta blivit en lärdom, gällande livet med Jesus och kyrkan. Jag inser att ofta så lever troende i sin egen lilla subkultur. Vi har våra gudstjänster, bönemöten, körer och vem vet vad. Vi umgås bara med varandra, möter bara likasinnade och tror att det är att vara kyrka. Jag tror att det är så långt från sanningen man kan komma. Kyrkan är till, ja den existerar, utifrån att den fått ett uppdrag – att vittna om den uppståndne Jesus. Det var där den föddes, i efterföljelsen av Jesus och uppdraget att berätta vidare. That´s it!

Vi kunde lära oss Tagalog och den filippinska kulturen, när vi först var på plats. Likadant tror jag att troende och församlingen först kan bli det de är tänkta att vara, när de är på rätt plats. Och rätt plats är inte i en kyrkolokal eller instängd i en subkultur! Det är snarare att vara med människor som är upp i öronen med skit. Det är att vara där vanliga människor bor, äter och super skallen av sig. För hur kan annars församlingen vara trogen sitt uppdrag? Eller tänker vi att predikandet på söndagar, för de redan invigda, är att vara trogen sitt uppdrag?? Självklart inte. Men lika självklart är det därför att kyrkan hör hemma bland människor som inte känner Jesus, för det är först där som den förstår vad det innebär att vara kyrka.