Från Lögarängsstranden till Syrien

Har precis kommit hem från sommarens stora ”road-trip”. Vi har under de senaste veckorna rest till 5 olika städer där vi tillsammans med vänner från andra enkla församlingar varit ute på stan och pratat med människor om Jesus, bett för dem och försökt hjälpa till där hjälp behövts.

Det är svårt att berätta allt vi varit med om under dessa 2 veckor. Jag skulle kunna berätta om de 2 ungdomarna som för första gången tog emot Jesus i sitt liv eller de människor som blev helade av Jesus från smärtor i rygg, knän och öron. Det jag däremot ska berätta om är en sak som min fru fick vara med om, nere på Lögarängsstranden här i Västerås.

lögarängsbadetVi tror att Jesus lever idag och att han även kan tala till oss direkt – att vi kan ”höra” vad Jesus säger både till oss och andra. Min fru Jenny fick vara med om det när hon lekte på lekplatsen med våra barn. Hon såg en familj som satt i närheten av lekplatsen och frågade helt enkelt Jesus om det var något särskilt som han ville att hon skulle säga till dem.

Det är inte helt enkelt att lyssna in Gud när man samtidigt har en 4-åring som vill ha hela ens fokus i den så viktiga prinsess-leken som var igång, men hon fick ändå en tanke att kvinnan i familjen hade en syster som hon var orolig för. Efter en stund bestämde hon sig för att ta kontakt med dem för att dela det hon upplevde. När de efter en stund förstod vad Jenny berättade började kvinnan gråta och mannen sa gång på gång: ”det här är ett mirakel!” Kvinnan hade mycket riktigt en syster som hon var mycket orolig för då hon var mitt i oroligheterna i Syrien. Tidigare samma dag hade systern haft kontakt med familjen och varit mycket ledsen och uppgiven.

Bara ett par dagar innan så hade den här kvinnan gråtit och bett till Gud att han skulle sända ett tecken. Ett tecken på att Gud hade hört hennes böner och att han tog hand om hennes syster. Kvinnans man beskriver att när då Jenny kom och sa detta, så förvandlades hela deras liv. De visste då att Gud har allt under kontroll och att de kan lita på honom.

Ikväll hade vi den här familjen på besök hemma hos oss. De berättar då att de verkligen har fått glädjen tillbaka i sina liv. De känner sig inte oroliga längre och faktum är att systern även kunnat fly Syrien till ett annat land. Vad de även berättade var att inte bara de hade blivit berörda av detta, utan hela deras släkt nere i Syrien. syria-political-mapMannen hade ringt ner till familjen och berättat vad som hänt på Lögarängsstranden. Händelsen hade lyft oro från systerns pappa, gett familjen lättnad och glädje . Alla hade blivit berörda utav att Jesus talat till dem genom Jenny.

För mig hade den här händelsen lärt mig otroligt mycket! Allt startade vid en liten lekpark, här i Västerås, genom att Jenny tog sig mod och delade någonting som hon upplevde komma från Jesus – med en helt främmande människa. Hon hade kunnat ignorera tilltalet, tänka att det bara var hon men gjorde inte det. Istället vågade hon agera på ett ganska konstigt sätt och gå utanför sin ”comfort-zone”.

Det andra jag lärt mig är vad en liten händelse kan få lavinartade konsekvenser. När Jenny delade detta så trodde hon inte att det skulle få sprida sig ner till familjer i Syrien. Hon delade bara det hon upplevde och det spred sig längre än vad hon kunnat ana. Min gissning är att det knappast stannade hos familjen därnere, utan att familjen berättade vidare vad som hänt deras dotter uppe i Västerås.

Genom den här händelsen så har jag insett att inte se ner på det lilla, utan att istället se det som en potentiell världsförvandlande händelse. Jag såg för första gången, med egna ögon, hur Jesus-viruset kan multipliceras vidare dit jag aldrig kunnat ta det annars. domino-effect-shutterstockJag har under 4 år drömt om att få se en massiv Jesusrörelse ta form i Västerås. Jag har drömt om att få se enkla församlingar startas, som startar nya församlingar, som startar nya församling osv. Jag ska ärligt erkänna att jag har haft svårt att föreställa mig det i verkligheten. Jag har ibland tappat tron på det. Nu så har jag fått tillbaka tron på det! Nu så har jag sett hur det kan gå. Jag har insett att det börjar i en enkel handling, som kan få lavinartade konsekvenser för en hel värld.

Nytt utseende – och lite till…

Tänkte att jag skulle testa ett nytt utseende på bloggen. Är ju kul med lite variation och sedan är ju färgen så fin – eller?! Tja, den syns ju i alla fall och här i bloggvärlden gäller det ju att synas. Eller man kanske ska säga läsas, om man nu vill vara en sådan där tråkig ord märkare. Och ja, jag särskrev precis – bara så där. Enjoy!

Senaste inlägget så skrev jag att vi behöver komma tillbaka till det centrala i vad Jesus säger och lär. För det är ändå det som allting handlar om – ja, precis allting. Vi kan syssla med många olika saker och livet bär på väldigt mycket. bullseyeDet gäller både troende som otroende. Vi upptas av så många saker, ja vi till och med delar upp våra dagar i olika tidszoner. Jobbtid, fritid, familjetid, församlingstid, bönetid och sovtid. Vi är väldigt duktiga på det, särskilt här i Sverige. Mitt i detta så finns det ändå något som är – faktiskt oavsett vi vill eller inte – centralt och avgörande. Det är relationen till Jesus och vad han säger till oss.

För några månader sedan så gjorde jag en personlig upptäckt utav vad jag tror är centralt kring Jesus. Jag hade sen tidigare upptäckt att det Jesus alltid sa till dem han mötte för första gången centrerade kring ”Följ mig”. Det var där det började. Att bli troende verkade inte handla så mycket om en rätt lära eller att ha alla rätt på ”kristendomsprovet”, utan det verkade mer bottna i ett liv t i l l s a m m a n s med honom. Jag tror att det funkar på samma sätt idag.

Det jag upptäckte denna gång var att Följandet spann som en röd tråd genom allt vad Jesus gjorde och sa. I mötet med alla sorters människor, så kom alltid de här orden tillbaka. Lösningen på ett girigt hjärta bottnade i att lämna allt och följa Jesus (Mark 10:21). Following-a-LeaderLösningen på människor som var nervösa, kanske tillbakadragna och självcentrerade var ett följande av honom (Matt 4:19). Allt detta var inget nytt för mig, men så en gång när jag läste i slutet av Johannesevangeliet så insåg jag att Jesus inte bara menade att det skulle börja där. Att följa Jesus fortsätter, livet igenom.

Jesus har dött, uppstått och lärjungarna har varit igenom en resa utan dess like. De har gått från hopp, till missmod, till hopp igen. De har gått ifrån en självsäkerhet kring Guds rikes frågor, till fullständig förvirring kring vad de egentligen gör. Nu, i slutet av Johannesevangeliet, precis innan Jesus ska lämna dem för gott så ger han en sista befallning. Den går till Petrus. Den handlar, precis som den första, om att Följa Jesus. Det är ingen detaljerad plan, ingen strategi, ingen storslagen vision – utan ett enkelt följande. Där det började – där fortsatte det.

Det här är något som jag tror vi alltid behöver komma tillbaka till. Vi försvinner så lätt upp i våra liv, vårt arbete och våra engagemang. Men är vi troende – om vi är efterföljare av Jesus – så börjar det alltid kring följandet. ”Hur följer vi då och vad innebär det?”, frågar du kanske. Jag tror vi tar det nästa inlägg, men tills dess så kan du lita på att vara kristen och troende inte handlar om regler eller liknande. Det handlar inte om att göra tillräckligt. Det handlar om att följa och lämna allt annat åt sidan.

Troende främlingar?!

För lite mer än 10 år sedan, så gick jag med i en församling som växte så att det knakade. Det var en församling med många unga människor och därför även en med väldigt ungdomlig prägel. Jag vet inte riktigt hur många vi var, men jag skulle tippa på att vi som mest var kring 7-800 personer. Jag minns bara att vi fick ha 2-3 möten på söndagarna, för att alla skulle kunna vara med på mötena.

Någonting som var ”obligatoriskt” i den här församlingen var minglet innan söndagsmötet. Det var då vi skulle gå omkring, hälsa på varandra och småprata lite.Secure-11-03-10-400x398 Vi kunde däremot inte prata för länge, då kunde schemat sabbas. Jag minns de här mingel-tillfällena med ganska blandade känslor. Det var väldigt roligt att träffa många människor, som även oftast var oerhört trevliga! Samtidigt så var jag frustrerad över att jag aldrig fick prata länge nog med dem. Jag hann säga ”hej” och fråga hur de mådde (alla mådde alltid bra…). Sedan var det antingen mötet som körde igång eller några fler som kom in i samtalet. Under mötets gång sitter jag sedan bredvid dessa människor, som jag skakat hand med och frågat hur de mått. Vi sjunger tillsammans, lyssnar till pastorn tillsammans och ibland så gick vi även fram till speciella människor som kunde be för oss. Vi pratar däremot inte med varandra. Vi delar inte vår vardag och vi pratar inte om hur vår tro på Jesus tar sig uttryck i våra liv. Efter mötets slut skildes vi alla åt, förutom enstaka tillfällen då vi fikade eller gick ut och åt tillsammans. Vi åkte alla hem till vårt och sågs först nästa söndag, för att upprepa ovanstående mönster.

I efterhand så har jag ofta undrat hur vi kunde vara församling på ovanstående sätt, och samtidigt hävda att vi var en troende familj. family dinnerOm vi var någonting, så var vi väl snarare troende främlingar än en troende familj! Jag har i efterhand frågat mig hur vi på det där sättet tänkte att vi skulle bära varandras bördor? Hur tänkte vi att alla kunde dela någonting med varandra? Hur tänkte vi att vi skulle älska varandra?! Jag fick inte ihop det med min bibelläsning, och kom därför fram till att den lokala församlingen bör vara en liten gemenskap. Där kan vi lättare återspegla hur det är att vara en familj. I en liten gemenskap blir alla sedda, alla kan få komma till tals, alla kan dela någonting och bördor kan bäras! Vi kan lära känna varandra och på djupet ha en innerlig gemenskap med varandra. Vi kan i en liten, missionerande gemenskap, mer rättvist visa på hur mycket vi älskar Jesus  – genom att vi älskar varandra!

Jag har en familj!

Igår såg jag min äldsta dotter sitta och titta på videoklipp, från när hon enbart var 2-3 år gammal. Det var filmer som vi själva tagit, där jag kunde ana hur vi exalterat dragit fram kameran för minsta lilla grej. Ibland var det för att hon sjöng så roligt och någon annan gång var det för att hon suttit på toan för första gången. Det var hur som helst väldigt roligt att se dem och jag inser att den dagen hon gifter sig, så kommer vi att ha mååånga spännande filmer att visa för henne! När hon tittade på filmerna, så slog det mig även att jag inte längre är ensam här i världen. Jag har en familj! Förut var jag ungkarl och levde själv, men nu så har jag en fru och två barn – vilka jag får dela varenda dag med. Jag bor med min familj, äter med dem, sover med dem och delar verkligen allt med dem. Det är det mest fantastiska jag fått vara med om, men även det mest svåraste.

familyDet här med familj är en av många bilder som Bibeln använder för att beskriva de troende. Vi beskrivs likt några som tillhör Guds familj, där vi genom tron på Jesus blivit en del av hans familj. Jag gillar den bilden, eftersom den visar så tydligt vad tron på Jesus är. Tron är inget enmansprojekt, det är ingenting som vi håller för oss själva eller för den delen klarar av själva utan vi behöver varandra – som en familj. Vi behöver andra troende, där vi kan dela livets alla delar och få vara precis dem vi är.

Att vara en ”troende familj” (läs lokala församlingen) är verkligen en tillgång, med många positiva sidor. Jag blir aldrig ensam, jag begränsas inte till mina egna bibeltolkningar, jag har andra som kan be för mig osv. Fördelarna är näst intill oändliga! he-aint-heavy-hes-my-brother-178x250x72Samtidigt så innebär det vissa förpliktelser, på samma sätt som min egen biologiska familj ställer krav på mig. Som man till min fru och pappa till mina två barn, så har jag inte möjlighet att göra vad jag vill. Jag kan inte sätta mig själv först och sedan säga till dem att de får klara sig bäst de vill. Jag måste anpassa mig efter dem, helt enkelt sätta dem före mig själv. I den troende familjen är det precis på samma sätt. Där är det inte ”jaget” som är i fokus, utan snarare de andras. Jesus uppmanade oss hela tiden att bära varandras bördor, älska vår nästa och Han gick faktiskt så långt att han jämställde vår familjekärlek med kärleken till Honom.

För att vara en troende familj, fullt ut, så tror jag även att vi behöver återvända till små, enkla gemenskaper. Anledningen till detta är att jag får inte ihop en stor gemenskap, med de värderingar Bibeln menar att den bör ha. Det är, ur mitt perspektiv, rent ut sagt ologiskt och smått provocerande att påstå något annat. Detta är däremot ett ämne i sig, så därför får du vänta till nästa bloggpost för att läsa mer om mina tankar kring det.

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.