En enkel resa

Vad gör man när hela huset är klarvaket kl 04.00, barnen leker för fulla muggar och förtvivlande försöker få dem att sova vidare? Man sätter såklart på en film för barnen och tar upp bloggandet!

Anledningen till vår okristligt tidiga söndagsmorgon är att vi precis kommit hem från Filippinerna, där tidsförskjutningen kring vintertid är 7 timmar. Våra kroppar har alltså 11.00 på förmiddagen inställt, vilket föranlett en aningen tidig morgon för hela familjen.

2016-01-07 09.10.43I 3 veckor har vi som familj åkt omkring i Filippinerna och besökt både nya samt gamla vänner. Vi har gjort allt från att sola och bada, till att besöka familjer som livnär sig på vad människor slänger på soptippen. Landet är verkligen variationernas land, både på gott och ont.

En av anledningarna till att vi åkte dit var att visa våra barn en annan sida av världen. Ett samhälle som skiljer sig markant från Sveriges. Inte bara för att lära barnen att vi har det bättre rent samhällsekonomiskt i Sverige, utan helt enkelt att visa dem en annan kultur. Ett land med annorlunda värderingar, ett folk med en annan attityd eller ett klimat som skiljer sig markant från vårt. Sådant är viktigare än man kan tro, och jag tror särskilt för oss svenskar. Vår kultur präglas nämligen väldigt ofta av att vi tror oss vara bäst, veta mest och helt enkelt ha ett lite mer överlägset land än de flesta andra här i världen (förutom då vårt klimat, det gillar ingen…). Fast vi säger det såklart inte. Det vore att skryta. Sånt gör inte världens bästa land.

Under resan så har även jag fått lära mig något. Eller snarare så har jag börjat fundera på något. Det är hur svensk min tro och efterföljelse av Jesus egentligen är? Hur präglad är den av vår västerländska kultur? Och hur bra eller dåligt är det? Hur kan det komma sig att vissa saker anses vara superviktiga för en svensk lärjunge, men knappt nämnas bland troende i en annan kultur?

Det beror säkert på många saker, men en sak jag funderar kring är att vi ibland låter kultur och tradition styra alltför mycket av vår efterföljelse av Jesus. Vi låter det centrala i tron stå lite för ocentralt. Det är inte bra!simpleDet får styra våra liv, våra resonemang och vår tro. Jag vill därför bli lite mer central. Lite mer ”back-to-basics”. Läsa Bibeln, som den är. Lyssna – och sedan Göra. Fokusera på rätt saker. Lärjungaskap framför församlingsliv. Tror det blir bättre så. Eller vad tror du?

Du behöver inte bli pastor!

När jag flyttade upp till Umeå, 19 år gammal, så var det meningen att jag skulle stanna där minst 4 år. Jag skulle plugga något så ”fancy” som medicinsk teknik och få en högskoleexamen inom området. heartstartJag har idag ingen aning varför jag valde just den inriktningen, men tydligen var det något som fascinerade mig då… Det blev bara ett halvår där uppe, mycket tack vare att jag under det halvåret kom till tro på Jesus och döpte mig. Jag fick verkligen mitt liv förvandlat under det halvåret, mycket tack vare en vän som öppnade mina ögon för vem Jesus verkligen var.

Efter jag döpt mig så fanns det bara en sak som gällde i mitt liv – jag ville följa Jesus. Att plugga, eller göra något annat för den delen, var fullständigt ointressant. Vännen som förde mig till tro bodde inte uppe i Umeå, utan i min hemby Ullånger. Jag kom därför ihåg när jag berättade för mina föräldrar hur jag tänkte hoppa av utbildningen och istället flytta hem till Ullånger, för att ”vara en lärjunge” till min vän och lära mig allt om Jesus. Ja, det var faktiskt så jag sa och det var så jag såg det. Jag visste inte mycket om tron eller hur man var en kristen, men min instinktiva reaktioner när jag kom till tro var att hålla mig så nära min vän som möjligt. Han hade döpt mig, en november natt ute i en liten sjö, och han kunde lära mig mer.

Ingen annan tyckte det var en bra idé att vara en lärjunge till min vän, så istället blev det bibelskola för mig. Jag ville leva helhjärtat för Jesus och på bibelskolan insåg jag att präst därför verkade som en bra idé. Efter att ha sett en prästutbildning på nära håll, så insåg jag att det inte var särskilt förenat med ett lärjungaliv. Jag vände därför till pastors-rollen inom EFS. biblestudyDet blev inget där heller, utan det blev 2 års bibelskola till – följt utav 3 års teologistudier. När jag sedan var i full fart med att söka olika pastorstjänster, så talade Gud till både mig och min fru att det inte var vägen för oss att gå. Vi skulle istället flytta till Västerås och arbeta med enkla husförsamlingar.

För dig som läser detta och tror att jag med detta vill peka på att alla präster/pastorer är fel ute, så vill jag bara säga att jag INTE menar det. Vad jag däremot menar är att bara för att vi vill leva för Jesus helhjärtat, så innebär inte det att vi måste bli pastorer. En hunger efter Jesus innebär inte att vi måste gå på bibelskola. Vad det däremot innebär är att man vågar lämna allt annat och följa Jesus – oavsett vad det innebär.

Min första reaktion som nytroende tror jag inte var så fel som jag och andra trodde. Jag tror att det var Gud som försökte leda mig in i någonting, men traditioner hindrade mig från att göra det. Det var så man instinktivt handlade när en människa blev en Jesus lärjunge. Nu tror jag att något gott ändå kommit för mig utifrån massvis utav teologistuderande, men tänk vad som kunde ha hänt om jag gått den andra vägen? Tänk om jag flyttat hem, spenderat tid med min vän och lärt mig att följa Jesus där. Tänk om vi tillsammans hade varit församling, med andra människor som kommit till tro och levt ett missionerande liv där. Tänk vad som kunnat hända när vi mitt i vår vardag låtit den helige Anden tala profetiskt genom oss till människor som inte trodde. Helat människor i Jesu namn och låtit tron få präglas mer utav livet än läsande och sittande i bänkrader.Friends-Helping-Friends

Oavsett var vi är i livet, vad vi gör eller vilka vi är så grundar sig ett kristet liv i en sak – att lämna allt annat och följa honom. För vissa kommer det att innebära att studera teologi eller att bli pastorer, men l å n g t ifrån alla. För de allra flesta av oss så kommer vi att fortsätta med vi redan gör, och jag tror att Gud vill ha det så. För oss alla så kommer det däremot att handla om att sluta följa sina egna ideér. Det kommer handla om att sluta sätta sig själv främst och istället sätta Jesus främst. Sluta handla utifrån att vara människor till behag och istället vara Gud till behag. Det kan vi göra var vi än är och vad vi än gör, i alla livets lägen.

Ny början och nytt liv!

Öppna champagneflaskan, slakta grisen, släng upp serpentinerna och låt känslorna flöda fritt i glädje! Jag är tillbaka på bloggen!!

fargrik-fyrverkerier-vektor_34-50596

Jag förstår att ni är många som saknat mig, gråtit er till sömns för att jag inte bloggat på mer än en månad – men var nu istället vid gott mod, för nu är jag här för att stanna! Jag ska inte svika er något mer… Skämt åsido så är det väldigt roligt att få börja blogga igen. Jag hoppas att du framöver ska få inspireras och utmanas genom de inlägg jag kommer skriva.

Någonting som jag tänkt väldigt mycket på den senaste månaden är Jesu ord, ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta ord betyder: Jag vill se barmhärtighet, inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”. För mig så är dessa ord kanske det mest centrala i Jesus liv. Han beskriver i de här orden varför han kom, varför han gör det han gör och vad han förväntar sig utav hans efterföljare. I meningen innan dessa ord, så blir Jesus anklagad av de andliga ledarna för att umgås med fel folk. Han ligger och äter tillsammans med skattefifflare och prostituerade, vilket inte är till belåtenhet för den religiösa eliten. Det är då Jesus säger detta, att det inte är de friska som behöver Honom utan de sjuka! Med andra ord, det är inte de som anklagar Jesus som han försöker nå utan de som är på samhällets botten.

carry1För mig är det här ord som utmanar mig väldigt mycket, samtidigt som de inspirerar och styrker mig. Jag inser att det kräver oerhört mycket av mig. Det kräver ett liv som inte handlar om mig själv, där jag får sätta mina egna behov åt sidan för att hjälpa andra. Det innebär ett större bekymrande över andras efterföljelse av Jesus än min egen. Samtidigt så finns det ingenting som eggar mig mer till handling och överlåtelse till Jesus uppdrag – att göra alla folk till lärjungar av Jesus. När jag vaknar upp på morgonen och inser att Jesus vill sända mig till de sjuka kan det bara ge mig så otroligt med energi! Jag får inse att även om vårt samhälle präglas utav mer självmord än någonsin, stora missbruksproblem och allt större sjukskrivningar så sänder Jesus mig till att komma med frihet och helande till dem. Just den här vetskapen har många gånger räddat mig från att helt ge upp. Det har gett mig hopp att Jesus sänder, inte bara med fina ord, utan med något som faktiskt kan göra skillnad för människor som så desperat behöver hjälp. Det fina och fullkomligt fantastiska är att jag inte är ensam i den sändningen, utan att Han sänder alla som säger Ja till honom. Vi är alla troende ett sänt folk, med helande och upprättelse till människor som befinner sig på samhällets botten.

Så därför vill jag idag, precis som Jesus gör varje dag, utmana dig till att aktivt söka dig till människor som verkligen behöver ett ingripande av Jesus. Gå till dem och lär dig vad detta betyder, ”Jag (Jesus) vill se barmhärtighet, inte offer”.

Träning, ansvar och disciplin

Som jag skrev senast så innebär den kommande hösten en del förändringar i mitt liv. En av dem är att jag åter igen köpt ett årskort på member24, ett lokalt gym här i Västerås. Jag har under sommaren insett att ”trivselkilona” blivit alltför många och den där känslan av att magen beter sig mer som en skakande brylépudding än ett stöd för hållningen har fått mig att ta beslutet. Jag ska börja gyma! Som alltid, när det gäller mig, så innebär det också storsinta planer och drömmar om en fantastisk kropp – inom bara några få månader. Jag hittar träningsupplägg, metoder att följa och planerar upp alla mina träningstillfällen fram till jul. Jag är all-in! Och som alltid så brukar jag till slut gå till min fru, delge mina storsinta planer och löften om en hunk till make – för att mötas av en något bekymrad blick. BildPå några ögonblick så inser jag, med lite hjälp av min fru, att jag även har en familj, ett hus, studier och några andra saker att ta mig an i livet. Jag inser att mina planer om att träna är väldigt goda, men att jag kanske skulle låta dem balanseras upp av andra saker i mitt liv. Jag inser även då att det är väldigt bra att ha en klok fru, som inte tänker likadant som jag. Så istället för att sträva mot en superkropp på några få månader, kommer det nu att ta uppemot ett halvår. En mer balanserad målsättning alltså, om du frågar mig.

Det här med träning är någonting som kan lära oss mycket. Det ger oss inte bara en bra, hälsosam kropp utan det hjälper oss att inse behovet av att disciplinera oss själva. Paulus tar upp det här exemplet i 1 Korintierbrevet, kapitel 9 och vers 25. Han talar om idrottsmän som i allt underkastar sig hård träning, så att de till slut kan vinna sitt pris. De disciplineras sig själva, ger sin hän och låter ingenting få stå i vägen för deras mål. De förstår att deras motståndare tränar minst lika hårt som dem, men att de därför måste ”pusha” sig själva ännu hårdare – så att just de kan stå som segrare.

Det kan låta banalt, men allt detta lär oss att träning innebär att man faktiskt tränar. Inte att man planerar att träna, vill träna eller kommer att börja träna. Likadant är det med disciplinen i efterföljelsen av Jesus. Vi disciplinerar oss när vi disciplinerar oss. Inte när vi talar om det, läser om det, vill det eller planerar för det. För mig är detta någonting som tagit lång tid att lära. Jag lär mig fortfarande, både gällande den fysiska träningen samt disciplinen som krävs för att följa Jesus. BildJag har en tendens att tro att någon ska göra det åt mig. Någon annan ska få mig till att börja träna och Jesus ska se till att jag disciplinerar mig själv. Men av erfarenhet och insikt så fattar jag att det inte funkar så. Jesus talar om att det är vi som korsfäster vårt kött, inte han. Det är vi som måste bära bördan i efterföljelsen, vi som vittnar om Honom och vi som tar ansvar för de gåvor som Gud gett oss – inte Han! Självklart är det i ett samarbete med den Helige Anden, men ansvaret ligger inte på Honom. Ansvaret ligger på mig och på dig, både på träningen och i efterföljelsen utav Jesus.