”Förbönstjänst”?!

Efter ett litet oplanerat uppehåll, här på bloggen, så är jag återigen tillbaka. Livet har sina resor ibland och vardagens bestyr kan alltför ofta uppta mer tid än vad man önskar. För min del har den senaste tiden handlat väldigt mycket om en omställning från ca 50% sysselsättning till 100%. Det är mycket som fått stryka på foten då, bland annat bloggandet. En reflektion har jag däremot hunnit med, vilken är att när det blir stressigt så plockar jag ofta bort saker som har med Guds rike att göra. Bönen prioriteras inte lika mycket, berättandet om Jesus blir åsidosatt, kärleken tynar bort och visionerandet skjuts på framtiden. Det är en konstig företeelse att det blir så, men jag misstänker att jag inte är unik. Däremot verkar jag ha tid att spela Playstation, surfa på datorn, bygga på huset och träna. Smått ironiskt, jag vet…

Det sista jag skulle vilja skriva om bönen är hur den faktiskt är sammankopplad med verkligheten och våra vardagliga liv. Jag skriver ”faktiskt”, eftersom jag kan uppleva att vi ibland inte riktigt ser den så. Under mina år som troende har jag då och då mött människor/sammanhang som betonat bönen väldigt mycket. Den ligger högt upp på agendan och ofta talar man om funktioner som ”förbönstjänst”. Man ber väldigt mycket. __________3243789Ett bibelord som flitigt används är Efesierbrevet kap 6, vers 12 – att vi som troende inte strider mot människor utan mot furstar, väldigheter och ondskans andemakter i himlarna. Bönen ses som ett av de vapen, där vi effektivt kan strida på detta sätt. Givetvis så är allt detta sant och de människorna bär oftast på en djup insikt om vad bönen kan göra. Jag är verkligen tacksam för att ha fått stöta på dem och smittas av deras iver för bön.  Däremot kan jag uppleva att det ibland odlar ett liv som levs ”bland molnen” istället för ”på jorden”. Livet blir förandligat.

Jag tror att vi ofta förandligar bönen, med ett alldeles för stort fokus på den andliga världen. När vi ber i vår ensamhet eller med andra, så vad gör vi oftast? Vi knäpper kanske våra händer – blundar – koncentrerar oss och kopplar bort den vardag vi befinner oss i. Jag tror att vi gör detta med de bästa intentionerna, där vi helt vill överlåta oss åt Guds vilja och att söka honom. Samtidigt så tror jag att det kan ligga något förrädiskt i det. Vi odlar ett liv som delar upp det andliga med det fysiska.

Att vara en bedjare är i min mening inget annat än att vara en Jesu lärjunge.  Att vara en lärjunge innefattar hela livet, såväl det andliga som det fysiska. För de första lärjungarna var ett sådant synsätt väldigt naturligt. pacquiao.praying1-970x640Judarna hade en mycket mer ”holistiskt” världsbild än vad vi många gånger har, där man inte delade upp vare sig livet eller olika ”världar”. Det andliga och det fysiska var inte något som gick att dela upp. Jag tror att vi har något att lära oss där, speciellt gällande bönen. Förstå mig rätt, bönen är ett andligt vapen – M E N om vår strid med det vapnet inte resulterar i något konkret på jorden så strider vi antingen fel eller så är striden inte färdig.

En del kanske undrar varför jag tar upp detta. Det är två saker jag vill säga med detta. Det första är att vi inte kan dela upp vår värld i andligt och världsligt, inte ens gällande bönen. Det är helt enkelt inte bibliskt! Det andra är en uppmaning till oss att inte sluta be, förrän vi ser något hända utifrån vår bön. Att bara säga ”det händer/hände något i andevärlden” räcker inte. Händer det något i andevärlden, så händer det något i ”vår värld”! Jesus andliga strid fick väldigt ”världsliga” konsekvenser. En död kropp, en uppstånden kropp och ett förändrat liv bland miljontals människor.

 

Vad är en församling?

Under våren 2002 gjorde jag och min fru en livsomvandlande resa till Filippinerna. Vi var inte gifta då, ja vi kände inte ens till varandra då. Däremot träffades vi för första gången på denna resa och har hållit ihop ända sedan dess. Vi var en del av ett team som skulle göra en missionsresa, genom en församling som då hette Stockholm Karisma Center. OLYMPUS DIGITAL CAMERAVårt fokus var att genom olika sätt berätta om Jesus för de allra fattigaste, som bodde runt omkring i huvudstaden Manila. Vi skulle vara där i ca 2 veckor och vi skulle samarbeta med en lokal hjälporganisation. Varken jag eller Jenny hade då någon aning att vi 2,5 år senare skulle flytta till samma stad och bosätta oss där för en längre tid.

Teamet som skulle resa till Manila var på ungefär 8-10 personer, exklusive en del ledare. Förberedelserna inför veckorna var ibland massiva, av både praktisk art men även utav bön och lovsång. Vi planerade inför vad vi skulle göra och övade på olika saker som skulle framföras. För mig personligen innebar det här även en hel del förberedelse, där många andra saker jag höll på med fick stå åt sidan. Resan blev högprioriterad och det var näst intill det enda jag tänkte på.

Det roliga var att både inför, under och efter resan så blev vi som team en väldigt sammansvetsad enhet. Åtminstone upplevde jag det så. Det var inte heller nog med att vi umgicks vid samlingar inför resan, utan vi hittade även på saker ”utanför” det organiserade. Under resan levde vi nära varandra och även efter resan träffades vi. Vi hade varit med om något gemensamt, något som hade dragit oss tillsammans och format vilka vi var. Vi hade varit på en resa, där allt vi gjorde kunde sammanfattas i en enda sak – att berätta om Jesus för de allra fattigaste i Manila.

sentMånga år senare så har jag förstått att vara församling grundar sig väldigt mycket i vad vår resa till Manila var. Vi var ett team, sända till Manila, med egentligen ett enda syfte och där vi organiserade allt kring den uppgiften. Allt vi gjorde innan och under resan andades mission, eftersom det var själva kärnan i vilka vi var. På samma sätt är det att vara församling. Församlingens existens grundar sig helt och hållet i att vi är s ä n d a av Jesus, för att berätta om honom. Konstigt nog har vi istället grundat vår församlingssyn utifrån gudstjänsten, eller lovsången, eller gemenskapen – men inget annat är eller kan vara mer centralt än sändningen.

När vi tänker församling i vår situation, här i Västerås, så är vår tanke att alltid bygga den kring Jesus, som den sändande Herren. Grunden i allt vi vill göra bottnar sig i det. För oss innebär det vissa prioriteringar, kring hur vi bygger. Gemenskapen i församlingen grundar sig inte enbart att vi är goda vänner, utan att vi tillsammans är sända utav Jesus. Lovsången och tillbedjan sker inte som en punktform på en agenda, utan det blir en automatisk respons inför det vi får se Jesus göra genom oss i vår stad. Gåvoupptäckandet, lärjungaträningen, ledarträningen – allt sker i en grundton utav att Jesus sänder oss a l l a till att berätta om hur mycket han älskar vår stad.

Denna vecka har jag och min fru bloggat både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

Hur ber du? (del 4)

Som många av er säkert vet, så är jag pappa till två underbara döttrar. Det är snart 7 år sedan den första kom och jag minns fortfarande den panik jag hade på BB den där första natten med henne. Jag insåg den natten vilket ansvar som helt plötsligt hade lagts på mig. Barnet hade kommit och det fanns ingen ångerrätt eller öppet köp – det här gällde hela livet! Som tur är så har jag en väldigt lugn och samlad fru som lyckades att lugna mig. Ironin i att hon, som ca 3 timmar innan legat i otroliga smärtor och fött fram ett barn, skulle behöva trösta mig (!) är väl relativt hög. Typiskt män, tänker du, och jag är beredd att hålla med…

Att vara pappa är bland det bästa som hänt mig, men samtidigt i särklass det mest svåra! Speciellt sedan de började prata! Jag kan inte förstå hur jag kunde uppleva tiden innan de pratade som svår och krävande. De sa ju ingenting! Det var mest att lägga barnet någonstans och sedan låg det där – jollrande. Jag vet att jag raljerar lite, men ärligt talat så var det ganska mycket så. Nu när de pratar och har en egen vilja, så har den här tiden för sig själv och sitt minimerats till ungefär noll. 2-JCLittle_teen-demands-on-momVissa dagar känns det som att från första stunden på morgonen till läggdags så är det ett enda tjatande som omger en. ”Pappa, kan jag få spela på dator?”, ”Pappa, kan vi se på TV?”, ”Pappa, kan vi åka och bada?”. Det lömska hos dem är att de även listat ut hur i alla fall jag fungerar. Vid första frågan är mitt svar oftast nej (inte bra, jag vet), men de vet att vid 4:e, 5:e – 10:e gången de frågar så kokar mitt huvud och jag ger dem i princip vad de vill. Nästan vad de vill… Jag står inte ut vid allt tjat och de vet så väl att det är så.

När Jesus pratar om bön och hur vi ska be, så tar han faktiskt ett liknande exempel som ovan. I förra blogginlägget skrev jag om hur Jesus lärde sina lärjungar i Lukasevangeliets 11:e kapitel att be, där han gav dem ”Herrens bön”. Direkt efter det så berättar han vidare hur vi borde vara i bönen (från vers 5-10). När du läser det så inser du att Jesus skulle lika gärna kunna ta mina barn som ett exempel på goda bedjare – det vill säga tjatmonster! The Kingdom Come Image 2Vi ska be, be och åter be! Bara för att vi inte sett det ske efter en dag, så betyder det inte att vi kommer att få. Nej, istället ska vi be tills vi får! Vi ber tills vi finner och tills dörren öppnas. Det handlar om att vara uthållig, enträgen, påträngande och ihärdig – även i bönen!

En viktig detalj i allt detta, är att vi behöver förstå vad Jesus faktiskt säger i Lukas 11. Vissa av oss kan ibland tolka Jesu ord som att ”bara vi ber tillräckligt länge och ihärdigt, så kommer det att bli som vi ber”. Det är inte vad Jesus säger. Vi ska be och vi ska få. Vi ska bulta, och dörren ska öppnas. Vi söka och vi ska finna. Absolut! Det vi däremot behöver inse är att ibland så får vi inte exakt det vi ber om. Vi kan faktiskt få ett nej! Ibland så kan vi bulta och inse att en annan dörr öppnades, som Gud ville att vi skulle gå in i. Vi kanske söker och finner att det vi önskade om inte kunde ske. För det är nämligen ingen formel eller magi vi bedriver när vi ber. Vi ber till en verklig Gud och ber att han ska ge, öppna och leda oss. Han har även friheten att säga Ja eller Nej till oss och det behöver vi förstå, samt acceptera. Men tills dess att vi fått, dörren har öppnats eller vi har funnit svaret så fortsätter vi att be. Ber som ett barn som aldrig ger sig!

”Lär oss att be!” (Del 3)

IMG_1443[1]För tillfället så går jag en YH-utbildning här i Västerås, som så småningom ska syfta till att jag blir redovisningsekonom. Jag älskar verkligen utbildningen och har aldrig gått till skolan med tunga steg. Anledningen till att jag började utbildningen var att för ett par år sedan, så fick jag sköta bokföringen åt en ideell förening. Jag kunde ingenting då och hade aldrig haft en tanke på att syssla med ekonomi. Det visade sig däremot ganska snabbt att jag hade talang för det och att det var hur roligt som helst. Ända sedan dess, så har jag funderat på att utbilda mig inom ekonomi och få ännu mer kunskap om ämnet. När jag sedan började utbildningen under hösten som var, så hade jag en tanke att jag ändå kunde redovisning ganska bra. Snabbt fick jag dock lära mig att det fanns oändligt mycket mer att lära sig och jag fick byta attityd. Istället för att tro att jag kunde det redan innan, så gick jag varje dag in med attityden – lär mig mer om ekonomi och bokföring!

En liknande upplevelse, fast inte gällande ekonomi, hade Jesus lärjungar i Lukasevangeliets 11:e kapitel. De hade följt med Jesus ett tag och säkert hade de en känsla av att de kunde livet med honom. De hade sett allt han hade gjort, helat sjuka, satt människor fria och förstått att han var Guds son. Så en gång, när Jesus precis tagit en stund för att be, så inser en av lärjungarna att det här kan de verkligen inte! lords_prayerAtt bota sjuka kan de, hitta fridens personer (som nämns i Lukas 10) kan de, berätta för människor att Guds rike är här kan de – men inte be. För mig blir det nästan lite parodi på det hela, eftersom vi troende idag verkar ha vänt på hela steken. De ber därför Jesus: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar”.  Jesus introducerar då bönen ”Fader vår”, eller ”Herrens bön”, som vi idag känner igen den som. Det han säger då är: ”När ni ber skall ni säga: Fader, helgat blive ditt namn. Komme ditt rike. Ge oss var dag vårt bröd för dagen. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse.”

Det finns otroligt mycket att säga om denna bön, och för den som vill gräva djupare in i den kan jag rekommendera en serie om den skriven av Rickard Cruz. Jag tror inte att Jesus ger sina lärjungar den här bönen som en absolut mall, som vi exakt ska be efter. Jag tror istället att han bland annat genom den visar fokuset och attityden som måste finnas i vår bön. Det handlar inte om oss eller vårt, det handlar om Fadern. Det är hans namn som ska bli helgat, inte vårt. Det är hans rike som ska komma, inte mitt. Vi behöver också inse att vi står i en direkt beroendesituation utav Gud. Vi behöver hans hjälp såväl gällande vår försörjning som i att förlåta oss all synd som vi bär på. Vi är inte i kontroll och vi behöver förstå att vi aldrig kommer att ha det.

De attityder som Jesus tar upp, gällande bönen, är inte bara viktiga att ha i bönen utan är alltid viktiga för den som vill följa Jesus. Det är inget revolutionerande för oss och det var knappast något främmande för lärjungarna då heller. Det Jesus säger är däremot att lärjungarna och vi inte bara behöver veta detta, utan vi behöver – i bön – aktivt jobba mot detta. prayerAtt helga Guds namn och söka hans rike kommer inte alltid att komma naturligt för oss. Att erkänna våra fel och brister kommer sannerligen inte att komma naturligt och det där med att förlåta andra är knappast lättare. Därför behöver vi be kring detta, ständigt! Det är i bönen vi odlar dessa attityder och grundlägger en sådan livsstil. Det är i bönen som Jesus får skapa oss till de lärjungar han kallat oss att vara.

Bön, spelar det någon roll? (Del 2)

PrayerForYouthBön är verkligen ingenting som troende kristna har patent på. Det är någonting alla religioner sysslar med – och även människor som inte tror på någon religion! Ibland tror jag nästan att det är de som ber mest… Däremot finns det en ganska väsentlig skillnad i våra olika böner och det grundar sig i en enda person – Jesus. För dig som tror på Jesus så kan det låta självklart, men det tåls att upprepas. Att Jesus har kommit, dött och uppstått är själva kärnan till att vi ber. Vi tror att han lever idag, att vi kan prata med honom, be om saker, höra vad han säger och att han svarar på våra böner. Vi tror inte på bönen, vi tror på Jesus. Bönen är ett medel, inte det vi hoppas på. Vi använder och ser inte bönen som en lyckoamulett, som kan ge oss tur eller infria våra önskningar. Bönen är ett samtal, en konversation, mellan en levande Jesus och oss.

luckycharmBåde i vår och på Jesu tid användes bönen mer likt något magiskt som kunde ge oss tur eller liknande. Romarna bad på Jesu tid till sina gudar på samma sätt som någon skulle fingra på en lyckoamulett, där de inte förväntade sig så mycket gensvar. Grekerna förlöjligade däremot bönen, och gjorde snarare satir på den genom olika föreställningar – allt för att locka åhöraren till ett skratt. I dagens samhälle så tycker jag att samma attityder finns kvar hos oss. När jag har mött människor, som inte alls är troende, och frågat om jag får be för dem så har jag oftast mött på en av dessa två attityder. Oftast är de positiva till att jag får be för dem, men de har inte så mycket förväntan på att något ska hända. Sedan möter jag även dem som hånar en och skäller ut en, för att man vill pracka på dem något. Det jag alltid gör klart i sådana situationer, är att jag ber till Jesus och att det endast är därför som det skulle kunna göra någon skillnad.

En sak som jag verkligen älskar med Jesus är hur han ibland gör saker så fullständigt klart. I Johannesevangeliets 14:e kapitel så pratar Jesus med sina lärjungar och förklarar att han snart ska lämna dem. De förstår inte riktigt, men Jesus försöker förklara att det är bättre för dem att han lämnar och att den helige Anden kommer istället. För att trösta dem så säger han i vers 13: ”Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra”. Och bara för att göra det övertydligt så säger han åter igen i nästa mening (vers 14): ”Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det”. För mig så tror jag att han ibland skulle ha behövt säga det en tredje gång. sister prayer new high score funny memeFör visst är det så att ofta ber vi till Jesus, bara för att vi ska göra det?! Vi ber av vana, vi ber slentriant och vi ber som om vi bara stod och mumlade för oss själva. Men inte husförsamlingsledarna i Kina (som jag skrev om i förra inlägget), för de hade lyssnat till Jesus och insett att bönen till honom var allt de hade kvar. Bönen till J e s u s var det enda som de ansåg vara kvar av värde. Samtidigt så förstod de att eftersom Jesus sagt det han sagt, så var det även allt de behövde. De hade inte sin trygghet i sitt hem, ett fast arbete eller sin familj. Allt de hade var ett löfte från Jesus att vad de än bad om, i hans namn – det skulle han göra. Det löftet har även vi! Så låt oss be och t r o att Jesus håller vad han lovar.

Bön, spelar det någon roll?

Året var 2002 och jag bodde i det man hemma alltid kallat ”fjollträsk”, dvs Stockholm. Jag gick på en bibelskola, där vi hade lektioner i allt från själavård till djupgående teologi. Fokus låg på att lära sig mer om Jesus och ett liv som kretsar kring honom, även om jag ska erkänna att mitt fokus ibland låg på helt andra saker… (Jag var singel under denna tid…) En morgon, när lektionerna skulle börja, så upptäckte jag att näst intill hela klassen på ca 70 personer näst intill satt och sov. För en del var det inte speciellt ovanligt, men nu var även de mer entusiastiska människorna också upp över öronen dötrötta. Till en början förstod jag inte varför, men sedan så insåg jag att dagen innan hade en av lärarna talat om bön och berättat hur han bad. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHan bad varje dag ett par timmar och hade som vana att alltid göra detta på morgonen, med start kl 05.00. För honom var detta perfekt och han motiverade det med något i stil av att ”blir det inte av på morgonen, så kommer jag inte att göra det”. Såklart rekommenderade han även oss att börja göra detta, vilket gjort att klassen numera kunde liknas vid zombies mer än ivriga elever.

Jag ska erkänna att även jag satt som en zombie den där dagen, men jag måste också säga att någonting föddes i mig de där dagarna. Jag fick upp ögonen för vad bön är och det har efter det varit en otroligt viktig del av mitt liv. Många år senare så läste jag en bok (som jag varmt kan rekommendera), som heter ”Bön, spelar det någon roll?” och är skriven av Philip Yancey. Där berättar han om en händelse som öppnade hans ögon, gällande bön. Han hade varit på en utlandsresa till Kina och stötte där på några husförsamlingsledare som ständigt blev förföljda och hotade om livet. Yancey ville hjälpa till och frågade hur vi i västvärlden kunde hjälpa dem i den tuffa situation som de befann sig i. Ledarna svarade då kort ”Ni kan be! Snälla, berätta för församlingarna att de ska be för oss”. Week-of-Prayer-for-Christian-UnityHan blir nästan lite irriterad över deras svar och vill svara att de självklart ska be – men igen fråga hur de verkligen kan hjälpa dem. Hur kan vi i västvärlden, konkret, hjälpa dem nu? Han sa aldrig detta, utan kom sedan på att det här var det mest konkreta och effektiva sättet ledarna kunde få hjälp på. De hade förstått att oavsett vilken slags makt och hjälp vi än kan få här ”i världen”, så kan den inte jämföras med den hjälp bönen kan ge.

 

Under den senaste tiden har jag verkligen tänkt på det här med bön. Jag läser för tillfället Lukasevangeliet och jag slås av hur mycket Jesus uppmanar sina efterföljare att be. ”Be så att ni inte kommer i frestelse”, ”be så ska ni få”, ”be för dem som förföljer er” osv. Även Jesus verkar titt som tätt gå iväg och be. Helt plötsligt så lämnar Jesus alla och sticker upp i bergen för att be. Han verkar tycka att det är viktigt och betydelsefullt. Lord_s-prayer-aramaicDärför har jag de kommande veckorna tänkt att fokusera på ämnet ”bön” här i min blogg. Hur vi kan se på bön, när vi behöver be och ett par andra saker som relaterar till bön. Jag tror att bön är bland det viktigaste vi som troende kan göra, men jag tror även att det förbinder oss vid vissa saker. Det är någonting som påverkar oss själva, vår omgivning och våra städer. Så häng med de kommande veckorna och fråga gärna om du undrar över något.

 

En ärlig post

Jag har suttit på Stadsbiblioteket i Västerås idag och pluggat inför min första tenta. Jag kan bara säga att det märks hur länge sedan jag gjorde detta! Hua! Jag läste visserligen teologi för inte så länge sedan, men då var det inte direkt formler för prissättning och kalkylräkningar som gällde. I teologin fick jag känslan av att man kunde säga vad som helst, bara man hade bra argument för det. Inom redovisningen så funkar det inte riktigt…

Idag har jag bestämt mig för att vara ärlig här på bloggen. (Till skillnad från annars?!) Saken är den att för tillfället så känner jag mig ganska ”andligt tom” i livet. Jag känner ingen iver, glädje eller frihet i tron på Jesus, som jag upplevt förut. IMG_0474[1]I kanske 1-2 månader har bönelivet varit nere på existens minimum, bibelläsningen likaså och den där längtan att berätta om Jesus har inte direkt varit övervägande i mitt liv. Jag menar inte att man ska behöva mäta sitt andliga liv enbart utifrån de sakerna, men det är bara det att de varit så betonande hos mig det senaste året. De har karaktäriserat mig och definierat mig som person. Nu helt plötsligt är det svårt att be, svårt att hitta motivation till Bibelläsning och svårt att hitta glädjen i berättandet om Jesus. Det har blivit en sådan markant förändring och jag tycker den är svår att hantera. I vanliga fall är jag bra på att hitta fel, särskilt hos mig själv, men även att kunna se lösningarna på problemen. Däremot i detta fallet så har jag svårt att se felen och då även lösningen. Jag ber, men ingenting verkar hända. Jag läser, men det känns fortfarande torrt. Jag försöker att berätta om Jesus, men ingen glädje infinner sig i det. 

Nu berättar jag inte detta för att samla några sympati-poäng, absolut inte! Däremot vill jag vara ärlig och säga att även fast man är en ledare, visionär eller församlingsplanterare så kan det vara tufft. Hör och häpna! Givetvis vet vi alla att det kan vara det, jag likaså. Jag trodde bara att det jobbiga skulle vara andra saker än de jag upplever nu. Skitsnack från andra, konflikter, rädsla för att utså som ett fån och så vidare. Givetvis har sådana saker varit jobbiga genom åren, men då har bönen, glädjen hos Jesus och bibelläsningen hållit mig uppe. Nu när jag upplever att den inte håller mig uppe på samma sätt, så blir det desto svårare.

Samtidigt som jag känner på detta sätt, så är jag inte orolig. Jag vet att mitt liv inte hänger på vad jag gör, utan på att Jesus älskar mig. The-Passion-of-the-Christ-5Det var Han som dog och uppstod från de döda – för din och min skull. Jesus är mitt golv som bär mig, snarare än mitt tak som jag behöver bära. Jag kan varken förminska eller förstora den kärlek Jesus älskar mig med. Detta är jag tacksam för och särskilt nu. För det är kanske när det är som tuffast, som vi behöver Honom som mest. I alla fall känns det som så…