Talladega Nights

talladegaEn av mina absoluta favoritfilmer, med kanske världens bästa skådespelare, är Talladega Nights med Will Ferrell och John C Reilly. En film som handlar om Ricky Bobby och hans kompis Cal Naughton Jr. De är bägge Nascar förare och de absolut bästa på det de gör. Filmen är en komedi, där man skojar med allt som egentligen går att skoja med.

En av mina favoritscener i filmen är när hela familjen är samlad för att äta middag och Ricky får i uppdrag att be bordsbön till Jesus. Istället för att be till Jesus som ”normala” människor gör, så börjar han be till lilla baby-Jesus istället. Han ber länge och beskriver Jesus liggandes i sina gyllene blöjor fullständigt ovetande men ändå allvetande. De andra avbryter honom och menar att han inte kan be till baby-Jesus utan att man faktiskt ber till den vuxne Jesus. Ricky går såklart inte med på detta, utan hävdar att han gillar den nyfödde Jesus bäst och därför ber han till honom. När de andra ber, så kan de be till tonårs-Jesus, skägg-Jesus eller den ”version” av Jesus som de gillar mest. De andra börjar då haka på och beskriva vilken version av Jesus de gillar bäst. Cal Naughton vill se Jesus med en T-shirt-kostym, eftersom det visar att även om Jesus kan vara allvarlig och ”formell” så är han alltid redo att börja festa med sina vänner. Barnen ser Jesus som en Ninja, slåendes mot onda samurajer. Ja, ni kan själva se och höra alla förslag på videon här nedan…

Det finns mycket man kan säga om det här klippet, men en sak som jag har fastnat för är hur vi många gånger kan ha olika versioner av Jesus. En del av oss målar upp Jesus om en bra lärare med bra filosofier. Andra att han var en healer som gjorde en massa mirakel. Vissa menar att han ljög om sig själv och att han lurade alla. Några menar till och med att Jesus aldrig funnits, utan att han enbart är ett påhitt av människor. Ja, versionerna är nog oändliga och man kan undra hur många av dem egentligen kunde uppstå.

Mitt tips på att hitta rätt i alla dessa versioner är att faktiskt läsa om Jesus själv. Det finns 4 st mycket bra böcker som handlar bara om honom, som inte heller är så långa eller komplicerade att läsa. De är skrivna av människor som levde med honom, dag som natt i flera års tid. Böckerna heter Matteusevangeliet, Markusevangeliet, Lukasevangeliet och Johannesevangeliet. Där återger de saker som Jesus gjorde och sa, både till sig själv och andra. För mig är dessa böcker fortfarande en guldgruva, där jag många gånger fått inse att jag nog haft fel bild av Jesus.

Så under helgen som kommer, ta och börja läs någon av dessa böcker! Läs, fundera och kanske kommer du få en helt ny bild av Jesus. Till dess så kan du få några high-lights här nedan:

Ingen av er kan vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger – Jesus pratar med massa med människor som vill följa honom.

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus – Jesus ber.

Man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad att Jesus skulle lägga handen på honom. Då tog Jesus honom åt sidan, stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga och såg upp mot himlen, suckade och sa: Effata! – det betyder Öppna dig. Genast öppnades hans öron och han kunde börja prata tydligt och klart – Jesus helar en man som var döv och stum.

Fastar du?! (del 5)

Den första veckan i varje månad så har jag och Jenny fastat 3 dagar i veckan, sedan en tid tillbaka. Under dessa dagar så avstår vi från att äta och istället så ber vi till Jesus. Vi stänger av TV´n, drar oss bort från datorn och försöker att skärma av allt som inte har med Jesus att göra. 10Under dessa dagar så märker såklart många att vi inte äter med dem, eller att vi ofta går iväg. När man då förklarar vad vi gör, så har vi upptäckt att fasta inte alls är någonting främmande för de flesta svenskar idag – då framförallt icke troende. Oftast möts jag personligen av svar som: ”Ja, jag fastar också ibland”, ”Jag kör 5:2 dieten och fastar två dagar i veckan” eller ”Jag körde en rening i en vecka och jag mådde fantastisk efteråt”. Däremot när jag möter troende, så blir pratet om fasta desto mer kyligare bemött. Vi bortförklarar det oftast, säger att vi fastar från ”media” istället eller att våra kroppar helt enkelt inte klarar av det. Detta har fått mig att tänka och jag tänkte därför skriva lite om fasta och bön.

Det första jag vill säga är att fasta inte är någon dygd, inget heligt eller något som definierar en ”riktigt överlåten kristen”. Det är inte heller matvägran, där vi likt många andra försöker förbättra vår hälsa. Det är ett medel, där vi avstår från mat för att ägna mer tid åt att be. Fasta är någonting som var naturligt för de första troende. Hos dem fanns det en vana, en tradition de fått via deras judiska rötter, att fasta regelbundet. Vissa fastade så ofta som 1-2 dagar i veckan! För mig och min fru så har vi inte riktigt blivit så hårda på fastan, utan vi har nöjt oss med 3 sammanhängande dagar i månaden. Dessa dagar har blivit väldigt betydelsefulla för oss, där vi får dra oss bort från omvärlden, maten, gemenskaperna och bara söka Gud tillsammans. Att få göra dessa dagar till en vana, likt de första troende, är även något som hjälpt oss mycket. Vi har nämligen upptäckt att om vi inte gör det till en vana, så finns det en tendens att det inte blir något av det alls.

Fasta är som sagt inget heligt i sig, utan jag ser det mycket som ett hjälpmedel i bönen. Det är absolut ingenting som skulle kunna påverka Guds kärlek till oss eller kunna få honom att ändra sin inställning till oss. Men det är ett medel, och ett väldigt bra sådant. Jesus säger vid ett tillfälle, när hans lärjungar frågar varför de inte kunde driva ut en demon ur en person, att den sorten bara kunde drivas ut genom bön och fasta. pray_fastÄven om det varit debatterat om Jesus verkligen sa exakt så, är det ändå ganska tydligt att Jesus såg fastan som väldigt viktig. Inte viktig för vad den var, utan mer för vad den gjorde. Jesus fastade själv, där det kanske mest kända är när han förbereddes för hans tjänst i 40 dagar. Han fastar även när hela teamet är på resande fot, från Jerusalem upp till hans hemstad (Joh 4:1-42).

Jesus tar fastan som en självklarhet för troende. Han verkar inte se det som något de mest hängivna gör, utan han förväntar sig att efter han lämnat dem så kommer hans efterföljare att fasta (Matt 9:14-15). Anledningen till att Jesus säger så, tror jag finns i vetskapen att de aldrig kommer klara det annars. Från den dagen Jesus lämnar dem så kommer hans efterföljare att desperat behöva söka, be, bulta och fasta. För nu är han inte längre med dem, men han är fortfarande deras Herre. Det kommer därför att krävas desto mer utav dem, i lyssnandet, ledningen och i närheten till den helige Anden. För mig har därför fastan blivit något absolut nödvändigt, bara för en sådan ”simpel” sak som att följa Jesus. Jag är i desperat behov av att skärma av mig ibland, dra mig undan och bara be. Inte alltid, men ibland!

fasting-shirtAtt avstå från mat och istället be, kan verka som en omöjlighet för många av oss troende. Vi är vana att äta och tror oss inte kunna avstå dagar (!) från dessa vanor. Men tro mig – du kan! Visst kan det vara jobbigt, men med lite planering i nedtrappning av maten innan och försiktighet i upptrappning efteråt så går det oftast galant! Men när du fastar, kom ihåg – be! Du gör det inte för att avstå från mat, du gör det för att be!

 

Möte med en rullstolsbunden man

Ibland kan det vara svårt att beskriva sig själv, när människor frågar hur man är och fungerar. Det är rent av krångligt att objektivt titta på sig själv och säga – det här är jag. I alla fall tycker jag det. Nu kan jag ju avslöja att det inte är sådär hemskt ofta som jag får sådana frågor, eller snarare sagt nästan aldrig. Det är mest på olika intervjuer och i samtal med andra ledare som sådana frågor dyker upp, av någon outgrundlig anledning. När jag däremot får en sådan fråga, så är det en sak som alltid är ganska klar för mig. Jag är en väldigt uppgiftsorienterad människa. Ge mig en uppgift och jag går ”all-in” för den och känner oerhörd glädje när den har utförts. Det spelar nästan ingen roll vad det handlar om. Det kan handla om träning, städning eller att gå ut på stan för att be för sjuka.

Att vara uppgiftsorienterad har både sina positiva som negativa sidor. I vår situation nu (läs här), där vi behöver handla mer pionjärt än någonsin förut, så är det bra att kunna sätta upp mål och arbeta mot dem. Däremot har jag börjat inse att det finns en väldigt negativ sida, som också är knuten till vår nuvarande situation. Jag kan nämligen bli så fokuserad på uppgiften som ska göras, att människorna runt omkring mig antingen blir hinder eller möjligheter för att målet ska uppnås. Det här är någonting jag kommit på mig själv med. Ska jag hämta barnen på dagis, så har jag förut varit så fokuserad på ”uppgiften” att jag inte – på riktigt – mött mina egna barn, fröknar och andra föräldrar på vägen. Ska jag handla, så har jag varit så inriktad på vad jag skulle göra att människorna runtomkring mig bara blir hinder i min effektiva handling. Jag tillät mig inte att stanna upp, p r a t a och l y s s n a på vad som sker i andra människors liv.

Ett bra exempel på när jag faktiskt agerade i motsats till mitt tidigare agerande, var på Willys för ett par veckor sedan.  Det var en söndag förmiddag och jag tänkte passa på att sticka iväg för att handa lite, samt panta ett par flaskor. När jag kommer fram till panten, så fungerar inte maskinerna. Typiskt tänker jag och blir direkt frustrerad. Här är ett hinder! Vid maskinerna står däremot ett par killar, som även de väntar på att maskinerna ska köra igång. Till skillnad från mig, så anser de att det ger ett ypperligt tillfälle för att prata med någon – ex mig. De börjar prata med mig och vi får ett ganska gott samtal. Maskinerna går igång och helt plötsligt ställs jag inför ett val. Antingen dyker jag på pantmaskinerna, eller så fokuserar jag på det samtal som jag nyss påbörjat. Jag väljer det senare och i efterhand ångrar jag det inte. Jag pantar, pratar och tillsammans går vi in mot affären. Under de här minuterna funderar jag på hur Jesus kan få plats i vårt samtal. Kort därefter säger ena killen att han ska gå och pekar mot resten av sin familj. Där står hans bröder, systrar och en äldre man sitter även i en rullstol. Där, tänker jag, kan Jesus få komma in i samtalet!

Efter lite förklarande av vem jag tror på och vad jag sett han göra, så står jag vid mjölkdisken och lägger handen på mannen i rullstolen. Jag ber att Jesus ska göra han frisk och att hans vänstra sida ska få tillbaka känsel igen. Ingenting händer. Jag ber en gång till och tyvärr så hände ingenting igen. Vi kramar om varandra och de konstaterar att tanken i alla fall var god… Jag går därifrån och är inte modfälld, utan snarare väldigt glad. t-shirtGivetvis inte över att mannen inte blev helad, som vi sett så många gånger förut (läs här), utan snarare att jag verkligen mötte dem. Jag gick ifrån uppgiften och tillät mig att möta några andra människor. Jag fick en livsförvandlande insikt och har sedan dess arbetat aktivt på att vara närvarande med människor. För vi vet aldrig vad ett sådant möte kan få för konsekvenser, var de än sker.

Denna vecka bloggar jag både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

Bön, spelar det någon roll?

Året var 2002 och jag bodde i det man hemma alltid kallat ”fjollträsk”, dvs Stockholm. Jag gick på en bibelskola, där vi hade lektioner i allt från själavård till djupgående teologi. Fokus låg på att lära sig mer om Jesus och ett liv som kretsar kring honom, även om jag ska erkänna att mitt fokus ibland låg på helt andra saker… (Jag var singel under denna tid…) En morgon, när lektionerna skulle börja, så upptäckte jag att näst intill hela klassen på ca 70 personer näst intill satt och sov. För en del var det inte speciellt ovanligt, men nu var även de mer entusiastiska människorna också upp över öronen dötrötta. Till en början förstod jag inte varför, men sedan så insåg jag att dagen innan hade en av lärarna talat om bön och berättat hur han bad. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHan bad varje dag ett par timmar och hade som vana att alltid göra detta på morgonen, med start kl 05.00. För honom var detta perfekt och han motiverade det med något i stil av att ”blir det inte av på morgonen, så kommer jag inte att göra det”. Såklart rekommenderade han även oss att börja göra detta, vilket gjort att klassen numera kunde liknas vid zombies mer än ivriga elever.

Jag ska erkänna att även jag satt som en zombie den där dagen, men jag måste också säga att någonting föddes i mig de där dagarna. Jag fick upp ögonen för vad bön är och det har efter det varit en otroligt viktig del av mitt liv. Många år senare så läste jag en bok (som jag varmt kan rekommendera), som heter ”Bön, spelar det någon roll?” och är skriven av Philip Yancey. Där berättar han om en händelse som öppnade hans ögon, gällande bön. Han hade varit på en utlandsresa till Kina och stötte där på några husförsamlingsledare som ständigt blev förföljda och hotade om livet. Yancey ville hjälpa till och frågade hur vi i västvärlden kunde hjälpa dem i den tuffa situation som de befann sig i. Ledarna svarade då kort ”Ni kan be! Snälla, berätta för församlingarna att de ska be för oss”. Week-of-Prayer-for-Christian-UnityHan blir nästan lite irriterad över deras svar och vill svara att de självklart ska be – men igen fråga hur de verkligen kan hjälpa dem. Hur kan vi i västvärlden, konkret, hjälpa dem nu? Han sa aldrig detta, utan kom sedan på att det här var det mest konkreta och effektiva sättet ledarna kunde få hjälp på. De hade förstått att oavsett vilken slags makt och hjälp vi än kan få här ”i världen”, så kan den inte jämföras med den hjälp bönen kan ge.

 

Under den senaste tiden har jag verkligen tänkt på det här med bön. Jag läser för tillfället Lukasevangeliet och jag slås av hur mycket Jesus uppmanar sina efterföljare att be. ”Be så att ni inte kommer i frestelse”, ”be så ska ni få”, ”be för dem som förföljer er” osv. Även Jesus verkar titt som tätt gå iväg och be. Helt plötsligt så lämnar Jesus alla och sticker upp i bergen för att be. Han verkar tycka att det är viktigt och betydelsefullt. Lord_s-prayer-aramaicDärför har jag de kommande veckorna tänkt att fokusera på ämnet ”bön” här i min blogg. Hur vi kan se på bön, när vi behöver be och ett par andra saker som relaterar till bön. Jag tror att bön är bland det viktigaste vi som troende kan göra, men jag tror även att det förbinder oss vid vissa saker. Det är någonting som påverkar oss själva, vår omgivning och våra städer. Så häng med de kommande veckorna och fråga gärna om du undrar över något.

 

Troende främlingar?!

För lite mer än 10 år sedan, så gick jag med i en församling som växte så att det knakade. Det var en församling med många unga människor och därför även en med väldigt ungdomlig prägel. Jag vet inte riktigt hur många vi var, men jag skulle tippa på att vi som mest var kring 7-800 personer. Jag minns bara att vi fick ha 2-3 möten på söndagarna, för att alla skulle kunna vara med på mötena.

Någonting som var ”obligatoriskt” i den här församlingen var minglet innan söndagsmötet. Det var då vi skulle gå omkring, hälsa på varandra och småprata lite.Secure-11-03-10-400x398 Vi kunde däremot inte prata för länge, då kunde schemat sabbas. Jag minns de här mingel-tillfällena med ganska blandade känslor. Det var väldigt roligt att träffa många människor, som även oftast var oerhört trevliga! Samtidigt så var jag frustrerad över att jag aldrig fick prata länge nog med dem. Jag hann säga ”hej” och fråga hur de mådde (alla mådde alltid bra…). Sedan var det antingen mötet som körde igång eller några fler som kom in i samtalet. Under mötets gång sitter jag sedan bredvid dessa människor, som jag skakat hand med och frågat hur de mått. Vi sjunger tillsammans, lyssnar till pastorn tillsammans och ibland så gick vi även fram till speciella människor som kunde be för oss. Vi pratar däremot inte med varandra. Vi delar inte vår vardag och vi pratar inte om hur vår tro på Jesus tar sig uttryck i våra liv. Efter mötets slut skildes vi alla åt, förutom enstaka tillfällen då vi fikade eller gick ut och åt tillsammans. Vi åkte alla hem till vårt och sågs först nästa söndag, för att upprepa ovanstående mönster.

I efterhand så har jag ofta undrat hur vi kunde vara församling på ovanstående sätt, och samtidigt hävda att vi var en troende familj. family dinnerOm vi var någonting, så var vi väl snarare troende främlingar än en troende familj! Jag har i efterhand frågat mig hur vi på det där sättet tänkte att vi skulle bära varandras bördor? Hur tänkte vi att alla kunde dela någonting med varandra? Hur tänkte vi att vi skulle älska varandra?! Jag fick inte ihop det med min bibelläsning, och kom därför fram till att den lokala församlingen bör vara en liten gemenskap. Där kan vi lättare återspegla hur det är att vara en familj. I en liten gemenskap blir alla sedda, alla kan få komma till tals, alla kan dela någonting och bördor kan bäras! Vi kan lära känna varandra och på djupet ha en innerlig gemenskap med varandra. Vi kan i en liten, missionerande gemenskap, mer rättvist visa på hur mycket vi älskar Jesus  – genom att vi älskar varandra!

Berättelser från Power Meet

BildSå är helgen till ände, och det med råge. Power Meet är över här i Västerås och allt som är kvar är tomma ölflaskor samt ett antal ton av övrigt skräp. Det har varit intensivt, högljutt, varmt – och fruktansvärt roligt! Faktum är att det var länge sedan jag hade så roligt som i helgen. Vädret var perfekt, människorna vi mötte var underbara och maten vi åt bara smalt i munnen. Det var ett myller av härliga människor och köer av fantastiska bilar. Ja, allting var nästan perfekt. Men jag ska sluta spruta ur mig superlativ, annars kanske ni börjar tro att jag är någon sorts pastor…

Jag kan lätt bli entusiastisk över den gångna helgen, och faktum är att det har sina anledningar. Inte främst i en härlig tillställning, som Power Meet faktiskt är. Nej, snarare beror min entusiasm och glädje främst på att vi fått prata med så mycket människor om den person jag älskar mest – Jesus. Jag visste innan helgen att vi skulle få prata med människor om Jesus. Jag visste att vi skulle få tillfällighet att be för människor och jag visste att vi skulle få se dem berörda av Jesus. Däremot så visste jag inte att det skulle ske i så stor utsträckning som det gjorde. 

Tanken jag hade innan Power Meet var att vi skulle försöka ha koll på hur många som blev helade eller berörda av Jesus. Så blev inte fallet, för jag insåg ganska snabbt att det inte skulle kunna gå att hålla reda på. På fredagen, kl 17.00, gick 7 av oss ut på området – iklädda tröjan på bilden.Bild Vi delade upp oss 2 och 2, gick fram till några och frågade om de hade ont i kroppen eller var sjuk på något sätt. Hade de det, följde sedan frågan om vi kunde få be för dem. Oftast fick vi det och titt som tätt följdes det av frasen – ”Vad gjorde du??!!!”, följt av uppspärrade ögon hos personen. Helt plötsligt så hade Jesus rört vid en halvfull person och tagit bort smärtan direkt. Jag ljuger inte när jag säger att exakt detta hände flera gånger under årets Power Meet. Under de första 2 timmarna vi var ute, vet jag att det hände minst 7 st. Smärtor i nacken som försvann. Smärtor i fötter och ryggar försvann. Allt detta, när vi enkelt la vår hand på dem och bad att Jesus skulle ta bort deras smärta. Detta skapade givetvis tillfällen att få prata om Jesus och om vad vi tror på. Vi fick svara på frågor och frågade saker tillbaka. Vissa blev väldigt berörda och ville ha vidare kontakt. Andra tackade bara och fortsatte sin kväll. 

Det kanske märkligaste jag själv var med om var när vi gick fram till ett gäng. Vi frågade om de hade ont och förklarade vad vi gjorde. Helt plötsligt ropar en av grabbarna ut ”det här är helt sjukt! Jag har sett det här på nätet, det är helt sjukt!”. Vi förstår att killen antagligen sett någon video, där någon blivit helad ute på stan. Därefter så börjar han att pusha sina kompisar till att ta tillfället och låta oss be för dem. Han ropar på sin kompis, som har en nervskada i sin arm och vill att han ska anmäla sig som frivillig. Killen vill inte själv. Vi berättar för honom att vi tror Jesus kan hjälpa honom, men han säger bara att det inte går att fixa. Då brister den andra killen ut, som varit vår reklampelare, ”Jesus kan fixa allt! Jesus kan fixa allt!”. Vi kan inte göra annat än att hålla med och tacka honom för hjälpen att säga det. Men killen med armen vill inte att vi ska be för honom. Istället kommer en annan kille, som undrar vad vi håller på med. Vi berättar, och ser samtidigt att han har stora blåmärken och sår på sin högra arm. Det visar sig att han och en kompis stått och slagit varandra på armen – tills den ena gett upp. Han har ont och vi frågar om vi kan få be för honom. Han tittar suspekt på oss och undrar vad vi egentligen är för några. Vi säger att det bara kommer ta några sekunder och till slut går han med på det. Jag lägger min hand på hans arm och ber kort. Därefter fryser killen och tittar chockat på sin arm. Han vänder upp och stirrar sedan på mig, med ögon som tefat. Jag frågar om det är bättre, men killen står bara där helt chockad. Vi rör vid armen och frågar om det känns någonting. Killen rör inte en min. Sedan berättar vi kort att det han precis upplevt var att Jesus tog bort hans smärta. 

Detta var en del av min helg, här i Västerås. En väldigt rolig helg, men så här i efterhand även en smärtsam sådan. För även om vi uppskattningsvis fått be för ett 40-tal personer under helgen, innebär det att ca 9 960 personer inte fick tillfället att bli berörda av Jesus. Människor som var sjuka, hade ont och kanske hade frågor om Jesus. Därför finns det ett bibelord som ekat i mitt bakhuvud, lite extra under helgen. Det är från Lukasevangeliet 10:2. ”Skörden är stor, men arbetarna få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Vi behöver arbetare, om vi ska komma någonstans med detta. Vi behöver folk som gör det, inte bara tänker och pratar om det. I vår husförsamling kommer vi att fortsätta göra detta, var så säkra. Men det behövs fler! Du och din församling behövs! Vi behöver vara arbetare tillsammans och be om än fler.

Power Meet och Jesus

Här i Västerås är det för närvarande festivalstämning runt hela staden. Eller i alla fall om du är en raggare, eller gillar att titta på fina (?) bilar. Det är nämligen Power Meet. 

BildPower Meet är en årlig händelse här i Västerås, och det är världens största bilträff med amerikanska bilar. Det är fler bilar, mer folk, mer marknad än du kan tänka dig. Att ta sig fram med bil i stan, är under helgen en näst intill omöjlighet.Det kommer över 20 000 bilar och besökare från över 40 länder. 
I år är det 36:e gången man anordnar denna tillställning, och med tanke på intresset så är det knappast den sista. Vissa spyr galla över den här helgen och många västeråsare flyr staden dessa dagar. Andra ser det som årets tillställning och planerar hela sin semester kring eventet. 

Inför denna helg så insåg vi i församlingen att detta är ett gyllene tillfälle att möta människor, berätta om Jesus och be för sjuka. Något bättre tillfälle att nå många människor, på ett och samma tillfälle kan vi knappast få. Så med början igår och under denna dag så går vi omkring på stan. Vi pratar med alla möjliga. Vi ber för sjuka. Vi berättar om Jesus och under gårdagen slogs jag av vad många som faktiskt ville prata. Inte en enda gång möttes jag av någon som sa blankt nej och inte ville prata med mig. Och jag pratade med många! Inte heller möttes jag så mycket av någon suspekt blick, när jag frågade om någon hade ont eller var sjuk, och om jag kunde få be för dem. Istället var reaktionen oftast att jag gärna fick be för dem, eller att de hade någon vän som de drog till mig – så att jag kunde be för den. Vid ett tillfälle var det till och med en kille som övertalade sin onyktra kompis att jag skulle be för honom med orden ”Jesus kan fixa allt!”. Jag tackade för hjälpen och bad sedan för honom. 

Anledningen till att vi ville göra detta, och att vi ofta går ut på stan för att göra detta, är att det är så vi anser att församlingen ska vara. Några som går ut till människor, där de är och möter dem där. BildInte några som går ut och sedan försöker dra folk till något möte eller kyrkolokal. Vi samlas hellre där människor är, är församling där de är och gör lärjungar till Jesus där de är. Alltför ofta så har vi som församlingar suttit i våra hem, gått till våra kyrkor (hur gör man egentligen det, i biblisk mening?) och väntat på att människor plötsligt ska inse att kyrkan är svaret och strömma till oss. Var har vi egentligen fått den tanken ifrån? För jag kan då rakt ut säga – här och nu – den är inte biblisk! Jesus satt inte i himlen och väntade på att vi skulle komma till Honom – Han kom till oss. Jesus sände inte apostlarna med den helige Anden och sa att allt folk skulle komma till dem – Han sa Gå Ut! Församlingen föddes, existerar och uppstår alltid i en utåtgående rörelse. Detta är någonting vi troende behöver förstå och ännu mer agera utifrån, om vi vill vara bibliska.