Behöver vi biskopen av Rom?

Tidningen Dagen publicerade i veckan en debattartikel som benämndes ”Vi behöver biskopen av Rom”, där fyra företrädare för Svenska Kyrkan  skrev ett öppet brev  inför katolska biskopens besök i Sverige. Det går att säga mycket om deras öppna brev, men en sak som jag reagerade starkast på var deras önskan om att mer eller mindre samlas under påven – som en samlande kraft och person för kristenhet idag. De skrev:

I en globaliserad och pluralistisk värld ser vi som ämbetsbärare i Svenska kyrkan ingen annan samlande gestalt för världskristenheten.

Detta fick mig att reagera och fundera på det som de fyra författarna ger uttryck för – en längtan efter enhet och ekumenik. I sitt brev så uttrycker författarna en önskan att Svenska Kyrkan bör närma sig Katolska Kyrkan som helhet och istället för fortsatt splittring skapa en närmare enhet mellan de två. Ja, egentligen menar de att alla kyrkor borde närma sig varandra – men som representanter för en del av kyrkan så kan de bara tala för dem.
522882_pcgws0sa4rxesahgqtzhx9ttxDe menar vidare att biskopen av Rom är en bärare av en gåva, som alla andra kyrkor inte kan undvara. En klok syn på en annan troende människa, men som definitivt inte är exklusiv för Påven utan gäller alla troende.
De fyra avslutar sedan sitt brev med en legitimering av sina ståndpunkter, knutna till Jesus ord i Johannesevangeliets 17 kapitel (Joh 17:21). Där talar Jesus om enhet som ett redskap för att världen ska tro på Honom. Slutklämmen blir alltså att om man sätter sig emot deras åsikter så motarbetar man enheten som Jesus själv önskar av sin kropp. En vanlig hänvisning när man vill tala om enhet och ekumenik mellan kyrkor, men som enligt min mening ofta missförstås – så också i detta öppna brev.

Enhet och ekumenik är verkligen någonting som borde ligga på en troendes hjärta. Jag håller med författarna till det öppna brevet att det underprioriterats genom tiden, där vi snarare sökt oss bort från varandra än närmare. Jag behöver bara gå till mig själv för att inse hur lågt prioriterat det varit i mitt liv. Vi som troende har låtit små meningsskiljaktigheter bli massiva block som separerar oss. Det är fel och de har verkligen rätt i att där behövs försoning och förlåtelse. Men det de verkligen missar i sitt öppna brev är vad grunden och kärnan alltid måste vara i all enhet mellan troende – (1) den gemensamma kärleken till Jesus och (2) överlåtelsen till hans uppdrag! Att knyta ekumenik till någon/någonting annat är fel och slöseri med tid.

j-sendsVissa kanske kan tycka att det är hårklyverier jag pekar på, men jag håller verkligen inte med om det. De olika sidorna får nämligen väldigt skilda konsekvenser i praktiken. För vad händer om vi skapar en enhet som bygger på ex ”en samlande gestalt” som påven kontra en samlande gestalt som Jesus? Vem blir grunden för vår enhet? För mig är det helt klart att den samlande gestalten blir grundstenen för enheten och som troende måste det vara Jesus. Och om vi samlas under påven (eller någon annan/annat för den delen), på vems uppdrag agerar vi? Vems eller vilkas missionsbefallning utför vi och kommer att stå till svars för? Katolska kyrkans? Svenska Kyrkans? Pingstkyrkans? Jesus?

Enhet måste få större plats i varje troendes liv, men det måste grunda sig på rätt saker. Inte i ett överslätande av våra olikheter. Inte i ett pliktfullt krav av att dyka upp på ekumeniska satsningar. Inte ens i en längtan eller kärlek efter enhet i sig! Enheten måste grundas, byggas och sluta i en gemensam funnen kärlek till vår gemensamma frälsare och ivern över att gemensamt få presentera honom för en värld som desperat behöver Honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s