Duger du?

Vad gör man när man inte kan tänka något annat än negativa saker om sig själv? Vad gör man när man klankar ner och anklagar sig själv mer än lyfter fram det positiva i sitt liv? Och vad gör man om de tankarna inte vill gå iväg, om den attityden inte vill lämna en och de får slå rot i ens liv? Vad skapar de?

För vissa av mina vänner så är sådana här tankar ganska främmande. Inte bara för dem själva, utan även att andra skulle kunna ha sådana tankar. De har en obotlig tro på sig själv, sin förmåga och sitt människovärde – vilket är fantastiskt. Så är inte fallet för mig, eller i alla fall så var det inte så. copy-njalogo5-1Så länge jag kan minnas har jag haft otroligt lätt att döma mig själv, tänka negativa tankar, klanka ner på mig själv och min förmåga att egentligen kunna göra någonting vettigt i livet. Från barnsben till ung vuxen var detta någonting som ständigt fanns hos mig, där det till slut ledde till allvarliga tankar och planer på självmord. Man blir så less på sig själv att man tänker – ”det smidigaste är att bara avsluta allting”. Ologiskt, men ändå logiskt för en själv. Man kan ju ändå inte undvika sig själv särskilt bra…

Självklart säger jag inte att sådana här tankar alltid leder till planer på självmord, men jag tror definitivt att de ofta grundar sig på just sådana här tankegångar. Tankar av avsky mot sig själv. För de flesta går det inte så långt som till ett avslutande av sitt liv – tack och lov. Utan istället lever man med ett litet gnagande av misslyckande, mindervärdeskomplex och pessimism. Ett varnande finger är ändå att under 2015 så tog, enligt statistik, 1 554 st människor sitt eget liv. Jämför det med 260 personer som dog i trafiken under samma år… Om man då, som jag, menar att sådana här tankar ofta är grunden till självmord betyder det att ett liv av nedvärderande av sig själv är 6 gånger dödligare än att köra eller vistas i trafiken…

everythings_ok_as_long_as_most_of_us_pretend_bumper_sticker-rabe20a5607bc4bd9a1982735b007a933_v9wht_8byvr_324För många är lösningen på negativa tankar om sig själv en slags positivism, där man helt enkelt metodiskt matar sig med annorlunda positiva tankar. ”Jag duger”, ”Jag är älskad” eller ”Jag är bra på detta”.  Problemet med det är bara att det grundar sig på tomma ord. Vem är det som säger att du duger? Vem älskar dig? Vem säger att du är bra på det? Det är såklart inte fel att säga att man duger eller är älskad, men om ingen står bakom orden så ersätter man ju bara en lögn med en annan!

I mitt liv, och många andras, blev vändningen när jag fick se vem som stod bakom orden. När mina vänner i Ullånger berättade för mig om Jesus, en faktisk människa, som älskade mig så mycket att han till och med dog för mig – då fick orden substans! Det var någon som stod bakom orden och en historia som visade på det. Det var inte något andligt filiokus, utan faktiska händelser om hur en människa visade hur mycket han älskar var och en. En människa som också var Gud själv. Kan du tänka dig något mer värdefullt – att Gud själv, skaparen av allt, blir människa och låter sig själv dö – enbart för att kunna säga till dig ”Du duger!”. Den sanningen förvandlade mitt liv.

Bibeln är väldigt tydlig kring var negativa tankar och nedvärderande av sig själv kommer ifrån. ”Han (djävulen) har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader.” – Johannesevangeliet kap 8, vers 44. Jesus däremot säger ”Jag är vägen, sanningen och livet” – Johannesevangeliet kap 14, vers 6. Två motpoler, med helt olika utgångspunkter och motiv. Ena vill ge dig liv – andra vill förstöra ditt liv. Välj det rätta i ditt liv! Välj att lyssna på den som faktiskt har något att säga och kan backa upp varje ord.

Nedan kan du se och höra om en annan liknande berättelse från före detta Miss America, Kristen Haglund.

 

En dag på stranden

Tänk dig att du en dag åker till stranden, tillsammans med din familj. Ni är lediga, temperaturen är behaglig, solen skiner och för en gångs skull verkar barnen vara sams – i alla fall för stunden. 47848_1022469097806846299Ni kommer fram till stranden, lägger er nere vid vattnet och barnen hoppar i det sköna vattnet. En liten bit bort upptäcker ni en stor folksamling, ett gäng på ca 50 personer, som rör sig mot er. De kommer närmare och närmare, när plötsligt en av era strand-grannar börjar känna igen någon av dem och ropar ”Hallå, kom hit! Jag behöver er hjälp!!”. Gänget kommer mot er och frågar vem han är och vad han behöver hjälp med. Mannen som ropat pekar på sin ena kompis och säger att han inte kan se, att han är blind, och undrar därför om de kan be för honom. ”Jag har ju sett ute på stan vad ni kan göra!”, säger mannen exalterat.

Vad som händer sedan är bland det märkligaste du någonsin sett, på många olika plan! En kille går fram till den blinde mannen, böjer sig ner, börjar bygga upp någon form av minikrater i sanden bredvid och fyller den sedan med ett tjugotal spottloskor. Folk börjar titta och undra, men killen börjar istället blanda ihop sörjan för att till slut kleta fast det på den blinde mannens ögon!! Det börjar rinna i mannens ansikte och någon av mannens kompisar försöker torka bort geggan, men killen som gjort det stoppar honom direkt. ”Gå ner och skölj av dig i vattnet”, säger killen. Den blinde mannen trevar sig ner, sköljer sitt ansikte och tittar upp. Plötsligt märks det – han kan se! Först ljus, sedan konturer, sedan ser han alla färger, vänner, familjemedlemmar för första gången i sitt liv! Alla står förstenade, förutom den före detta blinde mannen. Han springer istället som ett barn runt i vattnet och skriker – ”Jag kan se! Jag kan se!”.

Det här har tyvärr (!) inte hänt mig i verkligheten (ännu…) utan det är en omskriven berättelse om vad Jesus gjorde med en blind man för 2 000 år sedan. Anledningen till att jag ville skriva om den är att den visar på hur fullständigt galen Jesus kunde vara och hur fullständigt tokiga hans tillvägagångssätt var.Middle-Eastern-JesusDet var sällan någon anpassning till omständigheter, försiktighet eller ”tassande på tå” kring honom. Det var rakt på, med ibland tveksamma metoder. Utöver ovanstående kan man även läsa om hur Jesus spottar en man rakt i ansiktet, samtidigt som han stoppar sina fingrar i öronen på honom och slickar vid hans tunga (Mark 7:33). Man kan läsa om hur han ruinerar en grisbonde totalt, genom att driva ut demoner ur en man in i ett par tusen grisar – som sedan tar kollektivt självmord i en sjö (Mark 5:13). Han öppnar gravar (Joh 11), gör revolt mot de som bestämmer (Joh 7:14-23) och fixar mer alkohol till en avslagen bröllopsfest (Joh 2:1-10).

Ibland tänker vi att Jesus var en from man, försiktig och inte särskilt påträngande. Vi tänker kanske att han inte gjorde så mycket väsen av sig. Han var snäll! I alla fall tycker jag att det ofta är så vi försöker efterlikna honom i vår efterföljelse. Att vara troende är att vara snäll och inte göra så mycket väsen av sig. Eller är det så? Var det så Jesus var? Kanske ibland, men hur efterliknar vi Jesus galna sida? Hur är vi lärjungar till den Jesus som skapade total kaos i en hel region för 2000 år sedan?

Stressar Jesus dig?

 

Förra sommaren upplevde jag för första gången i mitt liv stressymptom. Konstant trött, okoncentrerad, tryck över bröstet och magkatarr. Mycket arbete under våren tillsammans med, enligt mig, uteblivet resultat hade skapat en situation som min kropp inte kunde hantera. Jag ville göra så mycket, men fick aldrig ihop tiden för det.o-colapso-da-cidade-negc3b3cio1Jag ville träna 5 ggr i veckan, jobba 100 %, vara med familjen och framförallt – leda nya människor till tro på Jesus och starta nya församlingar! Ett planerat schema som innebar minimal fritid under veckorna. Att följa Jesus var såklart det viktigaste för mig, men ändå så tyckte jag att det fick minst tid av allt jag gjorde. Jag gick upp 5 på morgonen, för att i alla fall hinna tränga in en halvtimmas bön innan träningen och arbetsdagen började.

En morgon läste jag då från Matteusevangeliet, kap 8, vers 18-22 där det talades om människor som ville följa Jesus, men de tyckte sig inte ha tiden att göra det. Andra saker pockade på – nödvändiga saker. Jag kände igen mig, men samtidigt blev jag stressad! Vi behöver pengarna från mitt arbete, min kropp behöver träna, min familj behöver vara med mig – men ändå så ska jag prioritera efterföljelsen av Jesus ännu mer!? Jag hade problem, för jag hann inte och orkade inte allt. Men jag hade även ett annat problem – jag förstod inte vad Jesus egentligen sa.

old chronometerSom människor har vi en tendens att vilja kategorisera in allt som händer i olika fack – tidsfack – speciellt i vår nutid. Vi har fritid, jobbtid, familjetid, träningstid och så vidare. Vi prioriterar tider olika mycket och de flesta anser oftast att de har alldeles för lite tid, för att hinna med allt de vill. Så kommer Jesus, förvandlar ens liv och helt plötsligt får vi ett nytt tidsfack – Jesustid. En jättehärlig tid som vi gärna vill prioritera, men som vi ibland inte riktigt lyckas hinna med. Vi har ju fullt upp med annat. För med Jesustiden så verkar det komma så många saker man ska hinna med. Man ska gå på samlingar, be, läsa Bibeln, engagera sig i verksamheter och framförallt – man ska berätta om Jesus för nya människor! Bra saker, som definitivt har med Jesusefterföljelsen att göra, men vi har ju bara inte tid!!

Lösningen på detta är att inse det Jesus faktiskt säger i berättelserna ovan. Att följa Jesus handlar absolut om att sätta honom före allt annat (och ibland prioritera om ens liv), men det handlar lika mycket om att låta Jesus få vara störst i a l l a tider. Jesus vill inte ha någon egen tid – han vill vara i alla tider. Jesus vill inte dela upp ditt liv i lärjungatid och annan tid. Han vill att du ska be när du är på ditt jobb. Han vill att du ska läsa Bibeln med dina barn och berätta om honom där du tränar! Han vill inte trycka ner något nytt tidsfack i ditt redan fullpackade liv – han vill låta varje liten del av ditt liv bli fyllt av hans närvaro!!

För mig hjälpte denna insikt något enormt. Jag insåg att uppdelande av tid stjälper mer än det hjälper och jag insåg att Jesus vill vara i hela mitt liv – inte bara i en del utav det.

Såg du Gorillan?

Det finns en välkänt videoklipp där man som tittare uppmanas innan att hålla reda på hur många passningar spelarna i vitt passar en basketboll mellan sig. Klippet rullar och man ser ett gäng ungdomar, klädda i vitt och svart, springa runt och passa en boll mellan sig. 4708132288_28efb516aa_bEn bit in i klippet kommer en människa, utklädd till en gorilla, och går in i mitten. Den stannar, slår sig för bröstet och går vidare. När videon är slut frågas det: ”Hur många passningar gjorde de vita?”, med en efterföljande fråga ”Såg du även gorillan i videon?”. Första gången jag såg detta klipp så fattade jag ingenting. Vilken gorilla?? Andra gången så blev jag helt paff. Det fanns en gorilla och jag missade den totalt! Passningarna räknade jag rätt på, men att en svart gorilla kom in och dunkade sig för bröstet – mitt framför mina ögon – gick mig helt förbi.

Videon är såklart ett test som visar hur selektiva vi är som människor och hur det ibland hindrar oss att se det uppenbara. Det kan till och med hindra oss att se det mest centrala i vad någon vill säga oss. Att se denna video i efterhand kan därför vara ganska roligt, där man undrar hur man egentligen kunde missa den gigantiska gorillan som bankar sig för bröstet!

Jag har tänkt på den här videon under den senaste tiden, gällande hur vi ofta talar om att Jesus är centrum i våra församlingar. Vi samtalar om det, predikar det, sjunger om det och utformar våra gemenskaper efter det. Men gör vi det egentligen? tumblr_lrzux3aSVq1qfu3sxo1_500Tycker vi oss sätta Jesus i centrum när i själva verket andra saker talar högre och tydligare? Är Jesus i centrum, där miljontals kronor läggs på lokalkostnader? Är Jesus i centrum, när en person med mick står framför människor och säger att Jesus är i centrum? Eller är Jesus i centrum när en enkel husförsamling bara samlas för att umgås och fika tillsammans? När och hur sätter vi som församlingar Jesus i centrum, på ett sådant sätt att det inte för någon finns en tvekan om att Han är det centrala i vad som händer?

Jag menar inte att i det här blogginlägget ge ett fullständigt svar på frågorna, utan jag vill snarare lyfta dem. För om vi inte stället frågorna, så kan vi aldrig hitta några svar eller lösningar. Däremot vill jag poängtera att bara för att vi säger att Jesus är i centrum, så betyder det inte att han är det!

Och just det ja, sugen att kolla in videon själv? Kolla här ett liknande klipp med Henrik Fexeus!