”Förbönstjänst”?!

Efter ett litet oplanerat uppehåll, här på bloggen, så är jag återigen tillbaka. Livet har sina resor ibland och vardagens bestyr kan alltför ofta uppta mer tid än vad man önskar. För min del har den senaste tiden handlat väldigt mycket om en omställning från ca 50% sysselsättning till 100%. Det är mycket som fått stryka på foten då, bland annat bloggandet. En reflektion har jag däremot hunnit med, vilken är att när det blir stressigt så plockar jag ofta bort saker som har med Guds rike att göra. Bönen prioriteras inte lika mycket, berättandet om Jesus blir åsidosatt, kärleken tynar bort och visionerandet skjuts på framtiden. Det är en konstig företeelse att det blir så, men jag misstänker att jag inte är unik. Däremot verkar jag ha tid att spela Playstation, surfa på datorn, bygga på huset och träna. Smått ironiskt, jag vet…

Det sista jag skulle vilja skriva om bönen är hur den faktiskt är sammankopplad med verkligheten och våra vardagliga liv. Jag skriver ”faktiskt”, eftersom jag kan uppleva att vi ibland inte riktigt ser den så. Under mina år som troende har jag då och då mött människor/sammanhang som betonat bönen väldigt mycket. Den ligger högt upp på agendan och ofta talar man om funktioner som ”förbönstjänst”. Man ber väldigt mycket. __________3243789Ett bibelord som flitigt används är Efesierbrevet kap 6, vers 12 – att vi som troende inte strider mot människor utan mot furstar, väldigheter och ondskans andemakter i himlarna. Bönen ses som ett av de vapen, där vi effektivt kan strida på detta sätt. Givetvis så är allt detta sant och de människorna bär oftast på en djup insikt om vad bönen kan göra. Jag är verkligen tacksam för att ha fått stöta på dem och smittas av deras iver för bön.  Däremot kan jag uppleva att det ibland odlar ett liv som levs ”bland molnen” istället för ”på jorden”. Livet blir förandligat.

Jag tror att vi ofta förandligar bönen, med ett alldeles för stort fokus på den andliga världen. När vi ber i vår ensamhet eller med andra, så vad gör vi oftast? Vi knäpper kanske våra händer – blundar – koncentrerar oss och kopplar bort den vardag vi befinner oss i. Jag tror att vi gör detta med de bästa intentionerna, där vi helt vill överlåta oss åt Guds vilja och att söka honom. Samtidigt så tror jag att det kan ligga något förrädiskt i det. Vi odlar ett liv som delar upp det andliga med det fysiska.

Att vara en bedjare är i min mening inget annat än att vara en Jesu lärjunge.  Att vara en lärjunge innefattar hela livet, såväl det andliga som det fysiska. För de första lärjungarna var ett sådant synsätt väldigt naturligt. pacquiao.praying1-970x640Judarna hade en mycket mer ”holistiskt” världsbild än vad vi många gånger har, där man inte delade upp vare sig livet eller olika ”världar”. Det andliga och det fysiska var inte något som gick att dela upp. Jag tror att vi har något att lära oss där, speciellt gällande bönen. Förstå mig rätt, bönen är ett andligt vapen – M E N om vår strid med det vapnet inte resulterar i något konkret på jorden så strider vi antingen fel eller så är striden inte färdig.

En del kanske undrar varför jag tar upp detta. Det är två saker jag vill säga med detta. Det första är att vi inte kan dela upp vår värld i andligt och världsligt, inte ens gällande bönen. Det är helt enkelt inte bibliskt! Det andra är en uppmaning till oss att inte sluta be, förrän vi ser något hända utifrån vår bön. Att bara säga ”det händer/hände något i andevärlden” räcker inte. Händer det något i andevärlden, så händer det något i ”vår värld”! Jesus andliga strid fick väldigt ”världsliga” konsekvenser. En död kropp, en uppstånden kropp och ett förändrat liv bland miljontals människor.

 

Fastar du?! (del 5)

Den första veckan i varje månad så har jag och Jenny fastat 3 dagar i veckan, sedan en tid tillbaka. Under dessa dagar så avstår vi från att äta och istället så ber vi till Jesus. Vi stänger av TV´n, drar oss bort från datorn och försöker att skärma av allt som inte har med Jesus att göra. 10Under dessa dagar så märker såklart många att vi inte äter med dem, eller att vi ofta går iväg. När man då förklarar vad vi gör, så har vi upptäckt att fasta inte alls är någonting främmande för de flesta svenskar idag – då framförallt icke troende. Oftast möts jag personligen av svar som: ”Ja, jag fastar också ibland”, ”Jag kör 5:2 dieten och fastar två dagar i veckan” eller ”Jag körde en rening i en vecka och jag mådde fantastisk efteråt”. Däremot när jag möter troende, så blir pratet om fasta desto mer kyligare bemött. Vi bortförklarar det oftast, säger att vi fastar från ”media” istället eller att våra kroppar helt enkelt inte klarar av det. Detta har fått mig att tänka och jag tänkte därför skriva lite om fasta och bön.

Det första jag vill säga är att fasta inte är någon dygd, inget heligt eller något som definierar en ”riktigt överlåten kristen”. Det är inte heller matvägran, där vi likt många andra försöker förbättra vår hälsa. Det är ett medel, där vi avstår från mat för att ägna mer tid åt att be. Fasta är någonting som var naturligt för de första troende. Hos dem fanns det en vana, en tradition de fått via deras judiska rötter, att fasta regelbundet. Vissa fastade så ofta som 1-2 dagar i veckan! För mig och min fru så har vi inte riktigt blivit så hårda på fastan, utan vi har nöjt oss med 3 sammanhängande dagar i månaden. Dessa dagar har blivit väldigt betydelsefulla för oss, där vi får dra oss bort från omvärlden, maten, gemenskaperna och bara söka Gud tillsammans. Att få göra dessa dagar till en vana, likt de första troende, är även något som hjälpt oss mycket. Vi har nämligen upptäckt att om vi inte gör det till en vana, så finns det en tendens att det inte blir något av det alls.

Fasta är som sagt inget heligt i sig, utan jag ser det mycket som ett hjälpmedel i bönen. Det är absolut ingenting som skulle kunna påverka Guds kärlek till oss eller kunna få honom att ändra sin inställning till oss. Men det är ett medel, och ett väldigt bra sådant. Jesus säger vid ett tillfälle, när hans lärjungar frågar varför de inte kunde driva ut en demon ur en person, att den sorten bara kunde drivas ut genom bön och fasta. pray_fastÄven om det varit debatterat om Jesus verkligen sa exakt så, är det ändå ganska tydligt att Jesus såg fastan som väldigt viktig. Inte viktig för vad den var, utan mer för vad den gjorde. Jesus fastade själv, där det kanske mest kända är när han förbereddes för hans tjänst i 40 dagar. Han fastar även när hela teamet är på resande fot, från Jerusalem upp till hans hemstad (Joh 4:1-42).

Jesus tar fastan som en självklarhet för troende. Han verkar inte se det som något de mest hängivna gör, utan han förväntar sig att efter han lämnat dem så kommer hans efterföljare att fasta (Matt 9:14-15). Anledningen till att Jesus säger så, tror jag finns i vetskapen att de aldrig kommer klara det annars. Från den dagen Jesus lämnar dem så kommer hans efterföljare att desperat behöva söka, be, bulta och fasta. För nu är han inte längre med dem, men han är fortfarande deras Herre. Det kommer därför att krävas desto mer utav dem, i lyssnandet, ledningen och i närheten till den helige Anden. För mig har därför fastan blivit något absolut nödvändigt, bara för en sådan ”simpel” sak som att följa Jesus. Jag är i desperat behov av att skärma av mig ibland, dra mig undan och bara be. Inte alltid, men ibland!

fasting-shirtAtt avstå från mat och istället be, kan verka som en omöjlighet för många av oss troende. Vi är vana att äta och tror oss inte kunna avstå dagar (!) från dessa vanor. Men tro mig – du kan! Visst kan det vara jobbigt, men med lite planering i nedtrappning av maten innan och försiktighet i upptrappning efteråt så går det oftast galant! Men när du fastar, kom ihåg – be! Du gör det inte för att avstå från mat, du gör det för att be!