Vad är en församling?

Under våren 2002 gjorde jag och min fru en livsomvandlande resa till Filippinerna. Vi var inte gifta då, ja vi kände inte ens till varandra då. Däremot träffades vi för första gången på denna resa och har hållit ihop ända sedan dess. Vi var en del av ett team som skulle göra en missionsresa, genom en församling som då hette Stockholm Karisma Center. OLYMPUS DIGITAL CAMERAVårt fokus var att genom olika sätt berätta om Jesus för de allra fattigaste, som bodde runt omkring i huvudstaden Manila. Vi skulle vara där i ca 2 veckor och vi skulle samarbeta med en lokal hjälporganisation. Varken jag eller Jenny hade då någon aning att vi 2,5 år senare skulle flytta till samma stad och bosätta oss där för en längre tid.

Teamet som skulle resa till Manila var på ungefär 8-10 personer, exklusive en del ledare. Förberedelserna inför veckorna var ibland massiva, av både praktisk art men även utav bön och lovsång. Vi planerade inför vad vi skulle göra och övade på olika saker som skulle framföras. För mig personligen innebar det här även en hel del förberedelse, där många andra saker jag höll på med fick stå åt sidan. Resan blev högprioriterad och det var näst intill det enda jag tänkte på.

Det roliga var att både inför, under och efter resan så blev vi som team en väldigt sammansvetsad enhet. Åtminstone upplevde jag det så. Det var inte heller nog med att vi umgicks vid samlingar inför resan, utan vi hittade även på saker ”utanför” det organiserade. Under resan levde vi nära varandra och även efter resan träffades vi. Vi hade varit med om något gemensamt, något som hade dragit oss tillsammans och format vilka vi var. Vi hade varit på en resa, där allt vi gjorde kunde sammanfattas i en enda sak – att berätta om Jesus för de allra fattigaste i Manila.

sentMånga år senare så har jag förstått att vara församling grundar sig väldigt mycket i vad vår resa till Manila var. Vi var ett team, sända till Manila, med egentligen ett enda syfte och där vi organiserade allt kring den uppgiften. Allt vi gjorde innan och under resan andades mission, eftersom det var själva kärnan i vilka vi var. På samma sätt är det att vara församling. Församlingens existens grundar sig helt och hållet i att vi är s ä n d a av Jesus, för att berätta om honom. Konstigt nog har vi istället grundat vår församlingssyn utifrån gudstjänsten, eller lovsången, eller gemenskapen – men inget annat är eller kan vara mer centralt än sändningen.

När vi tänker församling i vår situation, här i Västerås, så är vår tanke att alltid bygga den kring Jesus, som den sändande Herren. Grunden i allt vi vill göra bottnar sig i det. För oss innebär det vissa prioriteringar, kring hur vi bygger. Gemenskapen i församlingen grundar sig inte enbart att vi är goda vänner, utan att vi tillsammans är sända utav Jesus. Lovsången och tillbedjan sker inte som en punktform på en agenda, utan det blir en automatisk respons inför det vi får se Jesus göra genom oss i vår stad. Gåvoupptäckandet, lärjungaträningen, ledarträningen – allt sker i en grundton utav att Jesus sänder oss a l l a till att berätta om hur mycket han älskar vår stad.

Denna vecka har jag och min fru bloggat både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

De svaga kyrkorna

Av Jenny Hedlund, Västerås husförsamlingsnätverk

När jag fyllde 18 år fick jag en tavla i present av en kompis. På tavlan fanns en text som jag inte minns ordagrant men det handlade om att när vi ber om kraft och seger så ber vi egentligen om att bli svaga och utblottade. Det är nämligen i svagheten som kraften blir störst, i kapitulationen som verklig seger finns.

Jag kan villigt erkänna att där och då så tilltalade den där tavlan inte mig särskilt mycket. Jag var ju ”on fire” för Jesus! Det var framgång, kraft och seger som gällde för hela slanten! Svaghet…njae det passade inte riktigt in i min världsbild eller Gudsbild heller för den delen. Jag var 18 år och nästan omnipotent…

Idag, 15 år senare ser jag de där orden i ett helt annat ljus. Man formas ju ständigt i sin vandring med Gud, eller hur? Och förhoppningsvis mognar man lite också!

Ibland är det de tuffa perioderna på vandringen, de där mörka dalarna ni vet, som ger de mest värdefulla insikterna. Så upplever jag att det varit för mig i alla fall. En sådan insikt, som för några år sedan fick chans att rota sig djupt ner i mitt hjärta är att: Jag behöver inte vara stark! Det är inte jag som bär Gud utan Han bär mig!!! Visst är det befriande!

Jesus som känner vårt allra innersta – han vet om vår svaghet, vår brist och vår trasighet. Och ändå säger han till oss: Kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

Ibland tror jag vi hamnar i en fälla där vi tänker att Gud först måste göra massa saker i oss innan vi blivit tillräckligt starka, utrustade och mogna för att kunna vara använda av honom. Risken är då att vi alltid kommer stå kvar på ruta ett och aldrig känna oss tillräckligt redo.

jesus-life-together-searchTänk om det är så här istället: Tänk om Gud inte bara har överseende med vår svaghet utan faktiskt aktivt letar efter den! Letar efter människor som inte slår sig för bröstet och försöker imponera med sina prestationer, utan istället är på sina knän och säger: Gud, vi behöver dig, vi klarar inte ett steg utan dig, vi har inget att komma med i vår egen kraft, vi är svaga i oss själva. Kom Gud med din kraft och bli stor i våra liv!

Kanske är det precis där Gud vill ha oss? Där vi ser vår brist, vår svaghet, vår synd och vårt enorma behov av hans nåd. Där vi inser att vi inte har något att skryta med inför Gud. Där vi får bli små och Gud får bli stor!

prostitute-and-jesusJag älskar det faktum att Gud så ofta tar och använder de personer som alla andra räknat ut. De som inte ser mycket ut för den här världen, som andra kanske till och med ser ner på och föraktar. Där kommer Gud in och säger: Kom och följ mig! Jag älskar dig, jag har utvalt dig och jag vill använda dig! I all brustenhet och trasighet kan Gud börja göra sitt verk i varje människa som ger sitt hjärta till honom.

När vi säger att vi drömmer om en rörelse utav Jesusälskande lärjungar, som formar enkla, multiplicerande församlingar i Västerås – då ser vi inte ett folk av starka människor som klarar sig själva. Vi ser tvärtom ett folk, som är totalt beroende utav Gud. Vår dröm är att denna rörelse ska få inkludera alla slags människor, även de allra mest utsatta och utstötta i vår stad.

Vi vet inte hur den rörelsen kommer att se ut och vi kan undra hur det ska gå till. Däremot vet vi att det inte handlar om oss, och kommer aldrig handla om oss! Det handlar om Gud – och Han är stor!

”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” (2 kor 12:9)

Denna vecka bloggar vi både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

 

Möte med en rullstolsbunden man

Ibland kan det vara svårt att beskriva sig själv, när människor frågar hur man är och fungerar. Det är rent av krångligt att objektivt titta på sig själv och säga – det här är jag. I alla fall tycker jag det. Nu kan jag ju avslöja att det inte är sådär hemskt ofta som jag får sådana frågor, eller snarare sagt nästan aldrig. Det är mest på olika intervjuer och i samtal med andra ledare som sådana frågor dyker upp, av någon outgrundlig anledning. När jag däremot får en sådan fråga, så är det en sak som alltid är ganska klar för mig. Jag är en väldigt uppgiftsorienterad människa. Ge mig en uppgift och jag går ”all-in” för den och känner oerhörd glädje när den har utförts. Det spelar nästan ingen roll vad det handlar om. Det kan handla om träning, städning eller att gå ut på stan för att be för sjuka.

Att vara uppgiftsorienterad har både sina positiva som negativa sidor. I vår situation nu (läs här), där vi behöver handla mer pionjärt än någonsin förut, så är det bra att kunna sätta upp mål och arbeta mot dem. Däremot har jag börjat inse att det finns en väldigt negativ sida, som också är knuten till vår nuvarande situation. Jag kan nämligen bli så fokuserad på uppgiften som ska göras, att människorna runt omkring mig antingen blir hinder eller möjligheter för att målet ska uppnås. Det här är någonting jag kommit på mig själv med. Ska jag hämta barnen på dagis, så har jag förut varit så fokuserad på ”uppgiften” att jag inte – på riktigt – mött mina egna barn, fröknar och andra föräldrar på vägen. Ska jag handla, så har jag varit så inriktad på vad jag skulle göra att människorna runtomkring mig bara blir hinder i min effektiva handling. Jag tillät mig inte att stanna upp, p r a t a och l y s s n a på vad som sker i andra människors liv.

Ett bra exempel på när jag faktiskt agerade i motsats till mitt tidigare agerande, var på Willys för ett par veckor sedan.  Det var en söndag förmiddag och jag tänkte passa på att sticka iväg för att handa lite, samt panta ett par flaskor. När jag kommer fram till panten, så fungerar inte maskinerna. Typiskt tänker jag och blir direkt frustrerad. Här är ett hinder! Vid maskinerna står däremot ett par killar, som även de väntar på att maskinerna ska köra igång. Till skillnad från mig, så anser de att det ger ett ypperligt tillfälle för att prata med någon – ex mig. De börjar prata med mig och vi får ett ganska gott samtal. Maskinerna går igång och helt plötsligt ställs jag inför ett val. Antingen dyker jag på pantmaskinerna, eller så fokuserar jag på det samtal som jag nyss påbörjat. Jag väljer det senare och i efterhand ångrar jag det inte. Jag pantar, pratar och tillsammans går vi in mot affären. Under de här minuterna funderar jag på hur Jesus kan få plats i vårt samtal. Kort därefter säger ena killen att han ska gå och pekar mot resten av sin familj. Där står hans bröder, systrar och en äldre man sitter även i en rullstol. Där, tänker jag, kan Jesus få komma in i samtalet!

Efter lite förklarande av vem jag tror på och vad jag sett han göra, så står jag vid mjölkdisken och lägger handen på mannen i rullstolen. Jag ber att Jesus ska göra han frisk och att hans vänstra sida ska få tillbaka känsel igen. Ingenting händer. Jag ber en gång till och tyvärr så hände ingenting igen. Vi kramar om varandra och de konstaterar att tanken i alla fall var god… Jag går därifrån och är inte modfälld, utan snarare väldigt glad. t-shirtGivetvis inte över att mannen inte blev helad, som vi sett så många gånger förut (läs här), utan snarare att jag verkligen mötte dem. Jag gick ifrån uppgiften och tillät mig att möta några andra människor. Jag fick en livsförvandlande insikt och har sedan dess arbetat aktivt på att vara närvarande med människor. För vi vet aldrig vad ett sådant möte kan få för konsekvenser, var de än sker.

Denna vecka bloggar jag både här och på pionjarbloggen.wordpress.com

”Hur går det med församlingen?”

Under hösten 2011 så startade vi en husförsamling i vårt hem, här i Västerås. Vi var inte många, men vi var passionerade och ivriga i att få nå ut med Jesus till människorna som var en del av vår vardag. Vi samlades varje vecka, åt tillsammans, delade livet, bad, lovsjöng Jesus och läste Bibeln tillsammans. 20140325-124302.jpgDet var spännande, utmanande och framförallt så kände vi att det var en början av det vi så innerligt längtade efter – en multiplicerande rörelse utav enkla husförsamlingar i Västerås! Vi såg nämligen inte vår nystartande husförsamling som ett slutmål, utan väldigt mycket likt ett embryo som skulle få sprida sig utöver staden. Det var vår vision, vår längtan och strävan.När vi därför, för ca ett halvår sedan, slutade att samlas som församling var känslorna många. Vi hade under de ca 2 åren blivit några fler, men det var många som kommit och gått. När sedan en av ”kärnteamet” flyttade och andra slutade att vara en del utav gemenskapen, så bestämde vi oss att ta en paus. Det kändes lite konstigt att ha husförsamlingsträffar med enbart ens fru och egna barn…

Som du säkert förstår har det känslomässigt varit lite utav en berg och dalbana det senaste halvåret. Som ledare och pionjär så är det här med att ”gå tillbaka” ingenting man gör med lätthet. I mitt huvud har jag hört andra säga ”Kolla på dem, de hade så högtflygande planer och så har de fallit platt till marken!” eller ”Så tråkigt med dem, de lyfter aldrig för dem – de är nog dåliga ledare!”. Tankar som ”vi kommer aldrig att lyckas”, ”det blir nog ingenting” och ”vi är fel personer på fel plats” har många gånger fått onödigt stort fotfäste i mitt huvud den senaste tiden. Samtidigt så var det just i dessa tankar som någonting uppenbarades – den där förrädiska längtan efter att lyckas!! 20140325-125419.jpgHelt plötsligt så upptäcker jag vad mycket slit som egentligen gått åt till att försöka ”visa upp” något. Att kunna ge häpnadsväckande svar, när den där ständiga frågan kommer – ”hur går det med församlingen?”. En fråga som säkert är ställd i all välmening, men som jag tror bottnar i en längtan av att lyckas. Jag funderar även varför den frågan kommer som en av de första, när jag träffar olika församlingsledare. Först när vi pratat med varandra ett tag, så kommer frågan: ”Hur mår du?”. I min värld är det värt att reflektera över…

Förstå mig rätt, idag har vi samma längtan, vision och målsättning som när vi startade – att forma en multiplicerande rörelse utav enkla husförsamlingar i Västerås. Ja, den är nog även starkare och mer tydlig idag än då. Däremot närs den utav helt andra motiv nu. Jag menar inte att den här längtan efter att lyckas är besegrad hos mig – långt ifrån! Däremot kan jag med ett ärligt hjärta säga att om vi eller någon annan står som grundare för en sådan rörelse i Västerås är mindre intressant. Det spelar ingen roll vilka roller eller funktioner som Gud vill använda oss till i den här staden – bara Jesus får bli den person som majoriteten av Västerås befolkning älskar. Det är hans rike och hans vilja som måste stå i fokus. Det är han som bygger sin församling, inte du, jag eller någon annan. Det är även därför som jag inte längre tror att det finns något ”att lyckas” eller ”att misslyckas” i Guds rike. Det finns bara ett efterföljande och en lydnad till Jesus, Herren.

Denna vecka bloggar jag både på hakanhedlund.wordpress.se och pionjärbloggen.

 

 

Gästbloggar på Pionjärbloggen

Under den kommande veckan kommer jag att blogga på Evangeliska Frikyrkans (EFK) pionjärblogg. Det blir därför en liten paus i serien om bön. Häng gärna med under veckan som kommer och ta del utav det vi vill dela. Både jag och min fru Jenny kommer att skriva om våra erfarenheter och drömmar som vi delar.

Du kan följa veckan både via den här bloggen och pionjärbloggens egen sida.

Bless!

Hur ber du? (del 4)

Som många av er säkert vet, så är jag pappa till två underbara döttrar. Det är snart 7 år sedan den första kom och jag minns fortfarande den panik jag hade på BB den där första natten med henne. Jag insåg den natten vilket ansvar som helt plötsligt hade lagts på mig. Barnet hade kommit och det fanns ingen ångerrätt eller öppet köp – det här gällde hela livet! Som tur är så har jag en väldigt lugn och samlad fru som lyckades att lugna mig. Ironin i att hon, som ca 3 timmar innan legat i otroliga smärtor och fött fram ett barn, skulle behöva trösta mig (!) är väl relativt hög. Typiskt män, tänker du, och jag är beredd att hålla med…

Att vara pappa är bland det bästa som hänt mig, men samtidigt i särklass det mest svåra! Speciellt sedan de började prata! Jag kan inte förstå hur jag kunde uppleva tiden innan de pratade som svår och krävande. De sa ju ingenting! Det var mest att lägga barnet någonstans och sedan låg det där – jollrande. Jag vet att jag raljerar lite, men ärligt talat så var det ganska mycket så. Nu när de pratar och har en egen vilja, så har den här tiden för sig själv och sitt minimerats till ungefär noll. 2-JCLittle_teen-demands-on-momVissa dagar känns det som att från första stunden på morgonen till läggdags så är det ett enda tjatande som omger en. ”Pappa, kan jag få spela på dator?”, ”Pappa, kan vi se på TV?”, ”Pappa, kan vi åka och bada?”. Det lömska hos dem är att de även listat ut hur i alla fall jag fungerar. Vid första frågan är mitt svar oftast nej (inte bra, jag vet), men de vet att vid 4:e, 5:e – 10:e gången de frågar så kokar mitt huvud och jag ger dem i princip vad de vill. Nästan vad de vill… Jag står inte ut vid allt tjat och de vet så väl att det är så.

När Jesus pratar om bön och hur vi ska be, så tar han faktiskt ett liknande exempel som ovan. I förra blogginlägget skrev jag om hur Jesus lärde sina lärjungar i Lukasevangeliets 11:e kapitel att be, där han gav dem ”Herrens bön”. Direkt efter det så berättar han vidare hur vi borde vara i bönen (från vers 5-10). När du läser det så inser du att Jesus skulle lika gärna kunna ta mina barn som ett exempel på goda bedjare – det vill säga tjatmonster! The Kingdom Come Image 2Vi ska be, be och åter be! Bara för att vi inte sett det ske efter en dag, så betyder det inte att vi kommer att få. Nej, istället ska vi be tills vi får! Vi ber tills vi finner och tills dörren öppnas. Det handlar om att vara uthållig, enträgen, påträngande och ihärdig – även i bönen!

En viktig detalj i allt detta, är att vi behöver förstå vad Jesus faktiskt säger i Lukas 11. Vissa av oss kan ibland tolka Jesu ord som att ”bara vi ber tillräckligt länge och ihärdigt, så kommer det att bli som vi ber”. Det är inte vad Jesus säger. Vi ska be och vi ska få. Vi ska bulta, och dörren ska öppnas. Vi söka och vi ska finna. Absolut! Det vi däremot behöver inse är att ibland så får vi inte exakt det vi ber om. Vi kan faktiskt få ett nej! Ibland så kan vi bulta och inse att en annan dörr öppnades, som Gud ville att vi skulle gå in i. Vi kanske söker och finner att det vi önskade om inte kunde ske. För det är nämligen ingen formel eller magi vi bedriver när vi ber. Vi ber till en verklig Gud och ber att han ska ge, öppna och leda oss. Han har även friheten att säga Ja eller Nej till oss och det behöver vi förstå, samt acceptera. Men tills dess att vi fått, dörren har öppnats eller vi har funnit svaret så fortsätter vi att be. Ber som ett barn som aldrig ger sig!

”Lär oss att be!” (Del 3)

IMG_1443[1]För tillfället så går jag en YH-utbildning här i Västerås, som så småningom ska syfta till att jag blir redovisningsekonom. Jag älskar verkligen utbildningen och har aldrig gått till skolan med tunga steg. Anledningen till att jag började utbildningen var att för ett par år sedan, så fick jag sköta bokföringen åt en ideell förening. Jag kunde ingenting då och hade aldrig haft en tanke på att syssla med ekonomi. Det visade sig däremot ganska snabbt att jag hade talang för det och att det var hur roligt som helst. Ända sedan dess, så har jag funderat på att utbilda mig inom ekonomi och få ännu mer kunskap om ämnet. När jag sedan började utbildningen under hösten som var, så hade jag en tanke att jag ändå kunde redovisning ganska bra. Snabbt fick jag dock lära mig att det fanns oändligt mycket mer att lära sig och jag fick byta attityd. Istället för att tro att jag kunde det redan innan, så gick jag varje dag in med attityden – lär mig mer om ekonomi och bokföring!

En liknande upplevelse, fast inte gällande ekonomi, hade Jesus lärjungar i Lukasevangeliets 11:e kapitel. De hade följt med Jesus ett tag och säkert hade de en känsla av att de kunde livet med honom. De hade sett allt han hade gjort, helat sjuka, satt människor fria och förstått att han var Guds son. Så en gång, när Jesus precis tagit en stund för att be, så inser en av lärjungarna att det här kan de verkligen inte! lords_prayerAtt bota sjuka kan de, hitta fridens personer (som nämns i Lukas 10) kan de, berätta för människor att Guds rike är här kan de – men inte be. För mig blir det nästan lite parodi på det hela, eftersom vi troende idag verkar ha vänt på hela steken. De ber därför Jesus: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar”.  Jesus introducerar då bönen ”Fader vår”, eller ”Herrens bön”, som vi idag känner igen den som. Det han säger då är: ”När ni ber skall ni säga: Fader, helgat blive ditt namn. Komme ditt rike. Ge oss var dag vårt bröd för dagen. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse.”

Det finns otroligt mycket att säga om denna bön, och för den som vill gräva djupare in i den kan jag rekommendera en serie om den skriven av Rickard Cruz. Jag tror inte att Jesus ger sina lärjungar den här bönen som en absolut mall, som vi exakt ska be efter. Jag tror istället att han bland annat genom den visar fokuset och attityden som måste finnas i vår bön. Det handlar inte om oss eller vårt, det handlar om Fadern. Det är hans namn som ska bli helgat, inte vårt. Det är hans rike som ska komma, inte mitt. Vi behöver också inse att vi står i en direkt beroendesituation utav Gud. Vi behöver hans hjälp såväl gällande vår försörjning som i att förlåta oss all synd som vi bär på. Vi är inte i kontroll och vi behöver förstå att vi aldrig kommer att ha det.

De attityder som Jesus tar upp, gällande bönen, är inte bara viktiga att ha i bönen utan är alltid viktiga för den som vill följa Jesus. Det är inget revolutionerande för oss och det var knappast något främmande för lärjungarna då heller. Det Jesus säger är däremot att lärjungarna och vi inte bara behöver veta detta, utan vi behöver – i bön – aktivt jobba mot detta. prayerAtt helga Guds namn och söka hans rike kommer inte alltid att komma naturligt för oss. Att erkänna våra fel och brister kommer sannerligen inte att komma naturligt och det där med att förlåta andra är knappast lättare. Därför behöver vi be kring detta, ständigt! Det är i bönen vi odlar dessa attityder och grundlägger en sådan livsstil. Det är i bönen som Jesus får skapa oss till de lärjungar han kallat oss att vara.