Jag har en familj!

Igår såg jag min äldsta dotter sitta och titta på videoklipp, från när hon enbart var 2-3 år gammal. Det var filmer som vi själva tagit, där jag kunde ana hur vi exalterat dragit fram kameran för minsta lilla grej. Ibland var det för att hon sjöng så roligt och någon annan gång var det för att hon suttit på toan för första gången. Det var hur som helst väldigt roligt att se dem och jag inser att den dagen hon gifter sig, så kommer vi att ha mååånga spännande filmer att visa för henne! När hon tittade på filmerna, så slog det mig även att jag inte längre är ensam här i världen. Jag har en familj! Förut var jag ungkarl och levde själv, men nu så har jag en fru och två barn – vilka jag får dela varenda dag med. Jag bor med min familj, äter med dem, sover med dem och delar verkligen allt med dem. Det är det mest fantastiska jag fått vara med om, men även det mest svåraste.

familyDet här med familj är en av många bilder som Bibeln använder för att beskriva de troende. Vi beskrivs likt några som tillhör Guds familj, där vi genom tron på Jesus blivit en del av hans familj. Jag gillar den bilden, eftersom den visar så tydligt vad tron på Jesus är. Tron är inget enmansprojekt, det är ingenting som vi håller för oss själva eller för den delen klarar av själva utan vi behöver varandra – som en familj. Vi behöver andra troende, där vi kan dela livets alla delar och få vara precis dem vi är.

Att vara en ”troende familj” (läs lokala församlingen) är verkligen en tillgång, med många positiva sidor. Jag blir aldrig ensam, jag begränsas inte till mina egna bibeltolkningar, jag har andra som kan be för mig osv. Fördelarna är näst intill oändliga! he-aint-heavy-hes-my-brother-178x250x72Samtidigt så innebär det vissa förpliktelser, på samma sätt som min egen biologiska familj ställer krav på mig. Som man till min fru och pappa till mina två barn, så har jag inte möjlighet att göra vad jag vill. Jag kan inte sätta mig själv först och sedan säga till dem att de får klara sig bäst de vill. Jag måste anpassa mig efter dem, helt enkelt sätta dem före mig själv. I den troende familjen är det precis på samma sätt. Där är det inte ”jaget” som är i fokus, utan snarare de andras. Jesus uppmanade oss hela tiden att bära varandras bördor, älska vår nästa och Han gick faktiskt så långt att han jämställde vår familjekärlek med kärleken till Honom.

För att vara en troende familj, fullt ut, så tror jag även att vi behöver återvända till små, enkla gemenskaper. Anledningen till detta är att jag får inte ihop en stor gemenskap, med de värderingar Bibeln menar att den bör ha. Det är, ur mitt perspektiv, rent ut sagt ologiskt och smått provocerande att påstå något annat. Detta är däremot ett ämne i sig, så därför får du vänta till nästa bloggpost för att läsa mer om mina tankar kring det.

Lika värda, men inte likadana!

Som säkert de flesta av er vet, så har jag 2 döttrar – en 6-åring och en 3-åring. De är helt underbara och har ärligt talat lindat mig kring deras lillfinger. De vet redan nu att så fort de frågar lite snällt, lägger huvudet på sned, ger mig en puss och frågar med deras lenaste stämma – så får de vad som helst. De är så söta och så manipulerande! De är även väldigt olika varandra, då speciellt i deras sätt att vara. Den äldre är tillbakadragen, lugn och fundersam. Den yngre är mer framfusig, vild och tar för sig mycket mer. Jag gillar det hos dem, att de är olika. Det ger dem deras eget ”adelsmärke”. När den äldre gör något karaktäristiskt för henne så tänker vi, ”Ja, det där är ju verkligen hon!” och njuter av att hon är som hon är. När den yngre sedan kommer utstampandes ur sitt rum, med röda glasögon och byxorna på huvudet så tänker vi samma sak och njuter. De är säregna och vi älskar det – vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Imorse när jag läste ur 1 korintierbrevet, närmare bestämt kap 12, så tänkte jag på det här med att vi alla är lika – men ändå olika. Jag har läst texten många gånger förut, där Paulus talar om olika gåvor som Jesus gett församlingen och hur vi alla har något att bidra med. En bra text, som alltid brukar tala till mig men som denna morgon talade lite extra. Plötsligt slog det mig att även om vi i de flesta kyrkosammanhang brukar hålla denna text högt, så är min erfarenhet att vi varit ganska dåliga på att leva efter den. BildFör i denna texten så talar Paulus om hur vi bör se de troende som en kropp, men med olika lemmar. Alla är en del av kroppen och därför lika värda. Tar vi bort någon, så är kroppen ofullständig och därför behöver vi alla lemmar för att det ska kunna funka. Inget konstigt med det. Sedan fortsätter han och säger vidare att det är lika viktigt att varje lem fungerar som den ska. En hand ska vara en hand, ett huvud ska vara ett huvud och en arm ska vara en arm. Vad som inte skulle funka är om alla lemmar helt plötsligt skulle vilja bli huvud, eller en arm. Då skulle kroppen sluta att vara en kropp och istället bara vara en lem. Därför, menar Paulus, är det viktigt att varje lem är det de ska vara och ingenting annat!

För mig blev den här bilden väldigt talande för hur jag upplevt Guds församling fungera i Sverige idag. Vi är väldigt noggranna med att poängtera hur lika vi alla är inför Gud. Vi är alla lika älskade av Jesus, vi är alla sända av Honom och vi är alla en del av hans kropp. Men i vår betoning av detta så har min upplevelse varit att vi inte vågat låta vissa ”lemmar” vara det de är. BildVi betonar vårt lika värde som troende och framhäver allas vår rätt till att vara en del av kroppen. Samtidigt som vi har svårt att hantera exempelvis en arm, som verkligen vill vara en arm – med allt vad det innebär! Armen är kanske lite för framfusig, kanske lite väl fyrkantig i sitt tänk och oförstående för vad jag tycker är viktigt. Därför försöker vi tysta ner den, få den att förstå att den är en del av kroppen och inte sin egen kropp. Problemet är bara att när vi gör det, så förlorar kroppen en arm. Den slutar att vara en arm och blir någonting annat – något den inte är menat att vara. 

Jag tror att Paulus såg det här problematiken och därför ger oss lösningen i kap 13. Kärleken! Att ha tålamod med varandra, lite på varandra och tro gott om sin nästa borde nämligen vara ett bra botemedel för detta. För då låter vi armen vara en arm, oavsett hur jobbig den än är. Hur mycket plats den är tar och hur fyrkantig den än är – för vi förstår att kroppen behöver en arm! Vi agerar inte utifrån vårt perspektiv, utan ifrån kroppens perspektiv. Så därför vill jag, med den här bloggposten säga – släpp armarna fria! Kroppen behöver armar – och alla andra ”lemmar” för den delen…

Ibland bryts vardagen av…

Ibland går vardagen bara på. Barn ska lämnas på skola och dagis. Arbetet ska utföras, kläderna ska tvättas och maten ska handlas samt förhoppningsvis lagas. Dagarna går och nätterna flyger förbi. Ibland går det på rutin, ibland med glädje och passion. Men så ibland så bryts den där vardagen av, för att det händer någonting utöver det vanliga. Ibland av det mer glädjefyllda slaget, men även tyvärr av det mer trista slaget. För mig har den senaste veckan varit av det sistnämnda.

För att göra en lång historia kort så har vi den senaste veckan tillbringat mycket tid på sjukhuset med vår 6-åriga dotter. Vid förra fredagens mys börjar det med att hon frågar mig: ”Pappa, varför är det 2 TV apparater?”. Vad svarar man på en sådan fråga? Tisdagen efter går vi därför till ögonläkaren, vilken upptäcker att hennes synnerv är svullen. En aningens allvarlig doktor säger därför till oss att vi måste gå upp till barnakuten och kolla upp vad som orsakar detta. ImageVäl där så blir det direkt tal om magnetröntgen och en massa tester. Vi frågar vad de tror kan vara fel, men de svarar bara att de inte kan veta exakt och vill därför inte spekulera. Gissandet tog därför vi på oss och det krävdes inte en hjärnkirurg för att komma in på den där C-sjukdomen (som vi för övrigt vägrade ta i vår mun, av någon anledning). Magnetröntgen blev bokad nästa dag och vi fick därför åka hem, för att återvända dagen efter. Så där var vi, med alla frågor och alla tankar kring vad som ska hända vår lilla dotter. Har hon en hjärntumör? Är det hjärnhinneinflammation? Vad gör vi då? Vad händer då? Är vi plötsligt en av dem, som har en cancersjuk dotter?? Frågor som knappast hjälpte någon, men som ända fanns där. Som tur är visade alla prover att det inte var något av detta, utan istället hade hon fått något som kallas Idiopatisk Intrakraniell Hypertension (IIH). Så nu är det medicinering, läkarbesök och ett lugnt tempo som gäller. Förhoppningsvis kommer trycket att gå ner och synen bli normal.

Som ni säkert förstår var detta ett stort avbräck i vår vardag. Allting annat liksom stannar och helt plötsligt prioriteras ens liv annorlunda. Helt plötsligt blir allt det du höll på med och tyckte var viktigt mindre viktigt. jesusFör mig hände just det. Skolan, huset, relationerna och bloggandet. Till och med det här med enkla organiska församlingar, som jag verkligen brinner för, verkade ärligt talat helt meningslöst. Det som däremot inte verkade meningslöst, utan snarare blev mer viktigt än någonsin var Jesus. För om allting annat försvann ut i periferin, så kom han ännu mer in i centrum! För plötsligt insåg jag hur skört allting är i livet, och hur jag inte har någonting annat att luta mig mot än Honom. Utan Jesus är vi fullständigt utlämnade åt oss själva och jag lovar dig – då kommer vi inte långt!

Så jag kan säga att även om denna händelse, som inte är över ännu, inte varit direkt behaglig – så har den lärt mig någonting: Jesus är allt jag har! Han är mitt hopp, min Gud och den som jag går ”all-in” på att han lever idag. Jag kommer göra allt för att mitt liv ska kunna bli ett enda stort Tack till Honom.

Varför inga inlägg?

Hej på er kära bloggläsare!
Som ni säkert märkt så har det stått lite stilla, här på bloggen. Detta beror tyvärr på sjukdom i familjen, vilket har tvingat mig att prioritera ner nya blogginlägg.

Hoppas ni har förståelse och inte överger mig för detta – för någon annan blogg!! För det får ni inte…

Hoppas att komma tillbaka så snart som möjligt.

Bless!

Look alike!?

I sommar firade jag och min fru 10 år som gifta. 10 år! För en del kanske det inte låter så mycket – men för oss har det varit låååånga 10 år. Nejdå, skämt åsido så är känslan att det gått väldigt fort. IMG_1340Vi har hunnit med väldigt mycket och varit med om väldigt mycket. Vi har flyttat omkring,rest, bosatt oss i Filippinerna, fått 2 underbara barn och redan hunnit med 2 hus. Ibland har det varit tufft, men för det mesta har vi älskat varje stund tillsammans. En sak som jag börjat märka med tidens gång är att vi blivit mer och mer lika varandra. Från början kände vi knappt varandra (även om vi då tyckte att vi visste allt om varandra!) och var väldigt olika. Vi är fortfarande ganska olika varandra på vissa områden, men på andra har vi blivit mer lika. Jag har fått en mycket mer positiv attityd, sedan jag mötte Jenny. Hon har blivit mer spontan och på område efter område har vi slipat varandra. Våra 10 år som gifta har satt sina spår i vilka vi är och hur vi beter oss – och så tror jag att det är för många fler än oss. Det är normalt och jag tror att det ska vara så.

Att vara en lärjunge till Jesus tror jag fungerar på samma sätt. Det bör/ska finnas en likhet mellan den Jesus vi läser i Bibeln och en person som menar sig tro, samt följa Honom. Om inte det finns, så ifrågasätter jag att den personen verkligen är en lärjunge. För det ska finnas likheter, det ska gå att känna igen Jesus genom en lärjunge till Honom. hämta (2)Det hände nämligen de första lärjungarna, när några av dem stod inför en domstol – anklagade för att ha undervisat om Jesu uppståndelse. Människorna som skulle döma dem insåg, genom att lyssna på h u r de talade, att de umgåtts med Jesus. När vi sedan läser om vad som karakteriserar de första lärjungarna, så är det slående hur likt det är vad som karakteriserar Jesus. Jesus botar sjuka – lärjungarna botar sjuka. Jesus undervisar om sitt rike – de undervisar om samma. Jesus står upp för de svaga och utstötta – lärjungarna gör detsamma och så vidare. I sak efter sak, så upptäcker vi att det nästan är som om Jesus klonat sig själv och låtit sig multipliceras genom sin död och uppståndelse.

För vissa kan detta tyckas vara ett dömande av människor, där vi inte har fått rätten att avgöra om någon är en sann lärjunge eller inte. Ofta använder man då argument som att ”Jesus är den som dömer” och ”vi vet inte vad som finns i hjärtat på den personen”. Jag köper inte de resonemangen, eftersom jag tror att det som finns i hjärtat alltid visar sig i ens handlingar. Tron/lärjungaskapet handlar inte om något inre, det handlar om någonting yttre. Därför kan vi också avgöra om en person är en lärjunge eller inte. Vi är definitivt alla på en resa och i en process, där vi är mer eller mindre lika Jesus – men viss likhet menar jag att det måste finnas. Ingen ifrågasätter att mina döttrar är mina biologiska döttrar, eftersom de har en stor biologisk likhet med mig. Hade de däremot varit mörkhyade, så hade de flesta förstått att de inte var mina biologiska barn – eftersom min fru är blond.

En lärjunge till Jesus, är alltså lik Jesus själv. Det Jesus gör, det gör en lärjunge. Detta är logiskt och även bibliskt. Detta innebär även att vi kan avgöra om någon är en lärjunge eller inte – men syftet till det är aldrig för att döma någon. Rätten att döma en människa tillhör Jesus enbart. Däremot kan vi förstå hur en sann lärjunge är eller inte är.

Präst, Pastor eller lärjunge?

En del säger att de alltid vetat vad de ska bli, när de blir stor. Polis, läkare eller kanske veterinär. Personligen så kan jag fortfarande undra vad jag ska bli, för det har då inte varit helt självklart genom mina 33 år. BildNär jag först kom till tro, vid 19 års ålder, trodde jag att präst inom Svenska Kyrkan var min grej. Det var så man gav sitt liv till Jesus, fullt ut och det ville jag göra. Efter att ha sett prästutbildningar på nära håll, så insåg jag däremot att det inte hade särskilt mycket gemensamt med att leva för Jesus. Så istället blev mitt fokus på Pastor, inom EFS. Av olika anledningar blev det inte det heller, utan istället kom fokuset att ligga mer inom Pingströrelsen. Sedan har det ändrats från pastor till doktorand inom teologi till egen företagare inom div områden. Det har alltså varierat en hel del, även om det mesta kretsat kring en längtan av att följa Jesus.

Ju längre tiden har gått, desto mer har jag ändå förstått att mitt liv framförallt ska handla om att vara en lärjunge till Jesus. Jag ska lära mig av Honom, lyssna till Honom och ta efter Honom. Allt det andra kommer i andra hand och är i det stora perspektivet ganska oviktigt. Lärjungaskapet kommer först! Wiktionary förklarar ordet lärjunge som ”en person som lär sig ett yrke under yrkesverksam persons överinseende”. Det är kanske inte en fullödig förklaring på vad Bibeln skulle kalla en lärjunge (handlar om ett liv, inte ett yrke) men jag gillar ändå den förklaringen. Den förutsätter nämligen att vi inte kan lära oss det själva, utan att vi behöver någon som kan guida oss. Någon som kan det, vet vad det handlar om och har insyn i våra liv.

I Nya Testamentet så ser vi hur många människor beskrivs som lärjungar till Jesus. De lämnar allt, följer Honom och lämnar sina egna ambitioner för att vara med Jesus. Jesus lär dem och förklarar vad det innebär att vara en lärjunge till Honom. De behöver lämna allt, utstå lidanden och även vara villiga att ge sitt liv för Honom. En del fortsätter att vara lärjungar, andra slutar att vara det. Det intressanta är att efter Jesus dött, uppstått och sedan lämnat dem (och sedan gett dem den Helige Anden) så kallas dessa människor fortfarande för lärjungar. De kallas också mycket annat, men benämningen slutar inte med att Jesus lämnar dem. För mig visar det på att de fortfarande såg sig själva i behov av att vara ”under en yrkesverksam persons överseende” – då genom den Helige Anden. De första lärjungarna sändes ut att göra fler lärjungar, men aldrig någonsin glömde de eller ansåg att deras eget lärjungaskap tog slut för den sakens skull. De förblev lärjungar och skulle förbli det livet ut. Detsamma gäller dig och mig, om vi nu har beslutat oss att följa Jesus. Vi ska göra fler lärjungar till Jesus, men innebär inte att vi själva slutar vara det. Det var så det började och det är så det kommer att sluta – lärjungar till Jesus.

Under nästa vecka kommer jag att förklara vidare hur jag ser på lärjungaskapet av Jesus. Vad det innebär och hur det kan ta sig uttryck.