The Lonely Planet

Hösten 2004 gav jag och min fru oss iväg på den ditintills största resan vi någonsin gjort. Vi hade sagt upp vår lägenhet, magasinerat alla våra saker och anmält oss till skatteverket som utflyttade från Sverige. Vi skulle flytta till Filippinerna!

Vi hade förberett oss i nästan 1 år för resan. Tanken var från början att vi skulle bo där i 3 år. Vi skulle arbeta som missionärer åt den församling vi då var en del av, i samarbete med en social hjälporganisation. (Tyvärr blev vistelsen kortare än vi först trott, på grund av många tråkiga anledningar. Istället för 3 år, blev det lite mer än 1 år i landet.)  Det var många saker att lösa inför vår flytt. Praktiska detaljer med skatteverket, löner, bostad, pass, visum m.m. Den största förberedelsen var däremot en helt annan sak, kulturanpassningen och språket! Engelska funkade i landet, men inte optimalt. tagalogDärför förberedde vi oss genom att plugga det lokala språket Tagalog. Vi gick till närmsta bokhandel och köpte en reseguide/språkguide, gjord av det populära förlaget The Lonely Planet. Där stod allt av vikt! Populära fraser, användbara meningar och tips på förståelsen av kulturen. ”Magandang umaga” betydde God morgon. ”May kuwarto ba kayo?” kunde man säga om man var i behov av ett rum. Vi fick även lära oss att Filippinare var ett väldigt glatt folk och att de älskade att sjunga karaoke. Vi kände oss redo och vi trodde att boken förberett oss på bästa sätt!

Tyvärr så insåg vi väldigt snabbt att boken knappt hjälpt oss någonting. Den var absolut inte dålig och den hade gett oss rätt information, men den hade inte förmågan att ensam förbereda oss på livet i Filippinerna. Det var först när vi mötte Filippinare som vi började lära oss deras språk. När vi umgicks med dem, fikade med dem och satt på möten med dem. Där började vi förstå vad de sa och vi kunde stapplande börja kommunicera med dem. Vi förstod deras kultur, inte bara genom att läsa en bok utan genom att umgås med dem. Vi insåg även att förmågan att kunna fråga efter lediga rum, inte var så användbar i den filippinska vardagen.

church-meetingsFör mig har detta blivit en lärdom, gällande livet med Jesus och kyrkan. Jag inser att ofta så lever troende i sin egen lilla subkultur. Vi har våra gudstjänster, bönemöten, körer och vem vet vad. Vi umgås bara med varandra, möter bara likasinnade och tror att det är att vara kyrka. Jag tror att det är så långt från sanningen man kan komma. Kyrkan är till, ja den existerar, utifrån att den fått ett uppdrag – att vittna om den uppståndne Jesus. Det var där den föddes, i efterföljelsen av Jesus och uppdraget att berätta vidare. That´s it!

Vi kunde lära oss Tagalog och den filippinska kulturen, när vi först var på plats. Likadant tror jag att troende och församlingen först kan bli det de är tänkta att vara, när de är på rätt plats. Och rätt plats är inte i en kyrkolokal eller instängd i en subkultur! Det är snarare att vara med människor som är upp i öronen med skit. Det är att vara där vanliga människor bor, äter och super skallen av sig. För hur kan annars församlingen vara trogen sitt uppdrag? Eller tänker vi att predikandet på söndagar, för de redan invigda, är att vara trogen sitt uppdrag?? Självklart inte. Men lika självklart är det därför att kyrkan hör hemma bland människor som inte känner Jesus, för det är först där som den förstår vad det innebär att vara kyrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s