The Lonely Planet

Hösten 2004 gav jag och min fru oss iväg på den ditintills största resan vi någonsin gjort. Vi hade sagt upp vår lägenhet, magasinerat alla våra saker och anmält oss till skatteverket som utflyttade från Sverige. Vi skulle flytta till Filippinerna!

Vi hade förberett oss i nästan 1 år för resan. Tanken var från början att vi skulle bo där i 3 år. Vi skulle arbeta som missionärer åt den församling vi då var en del av, i samarbete med en social hjälporganisation. (Tyvärr blev vistelsen kortare än vi först trott, på grund av många tråkiga anledningar. Istället för 3 år, blev det lite mer än 1 år i landet.)  Det var många saker att lösa inför vår flytt. Praktiska detaljer med skatteverket, löner, bostad, pass, visum m.m. Den största förberedelsen var däremot en helt annan sak, kulturanpassningen och språket! Engelska funkade i landet, men inte optimalt. tagalogDärför förberedde vi oss genom att plugga det lokala språket Tagalog. Vi gick till närmsta bokhandel och köpte en reseguide/språkguide, gjord av det populära förlaget The Lonely Planet. Där stod allt av vikt! Populära fraser, användbara meningar och tips på förståelsen av kulturen. ”Magandang umaga” betydde God morgon. ”May kuwarto ba kayo?” kunde man säga om man var i behov av ett rum. Vi fick även lära oss att Filippinare var ett väldigt glatt folk och att de älskade att sjunga karaoke. Vi kände oss redo och vi trodde att boken förberett oss på bästa sätt!

Tyvärr så insåg vi väldigt snabbt att boken knappt hjälpt oss någonting. Den var absolut inte dålig och den hade gett oss rätt information, men den hade inte förmågan att ensam förbereda oss på livet i Filippinerna. Det var först när vi mötte Filippinare som vi började lära oss deras språk. När vi umgicks med dem, fikade med dem och satt på möten med dem. Där började vi förstå vad de sa och vi kunde stapplande börja kommunicera med dem. Vi förstod deras kultur, inte bara genom att läsa en bok utan genom att umgås med dem. Vi insåg även att förmågan att kunna fråga efter lediga rum, inte var så användbar i den filippinska vardagen.

church-meetingsFör mig har detta blivit en lärdom, gällande livet med Jesus och kyrkan. Jag inser att ofta så lever troende i sin egen lilla subkultur. Vi har våra gudstjänster, bönemöten, körer och vem vet vad. Vi umgås bara med varandra, möter bara likasinnade och tror att det är att vara kyrka. Jag tror att det är så långt från sanningen man kan komma. Kyrkan är till, ja den existerar, utifrån att den fått ett uppdrag – att vittna om den uppståndne Jesus. Det var där den föddes, i efterföljelsen av Jesus och uppdraget att berätta vidare. That´s it!

Vi kunde lära oss Tagalog och den filippinska kulturen, när vi först var på plats. Likadant tror jag att troende och församlingen först kan bli det de är tänkta att vara, när de är på rätt plats. Och rätt plats är inte i en kyrkolokal eller instängd i en subkultur! Det är snarare att vara med människor som är upp i öronen med skit. Det är att vara där vanliga människor bor, äter och super skallen av sig. För hur kan annars församlingen vara trogen sitt uppdrag? Eller tänker vi att predikandet på söndagar, för de redan invigda, är att vara trogen sitt uppdrag?? Självklart inte. Men lika självklart är det därför att kyrkan hör hemma bland människor som inte känner Jesus, för det är först där som den förstår vad det innebär att vara kyrka.

Berättelser från Power Meet

BildSå är helgen till ände, och det med råge. Power Meet är över här i Västerås och allt som är kvar är tomma ölflaskor samt ett antal ton av övrigt skräp. Det har varit intensivt, högljutt, varmt – och fruktansvärt roligt! Faktum är att det var länge sedan jag hade så roligt som i helgen. Vädret var perfekt, människorna vi mötte var underbara och maten vi åt bara smalt i munnen. Det var ett myller av härliga människor och köer av fantastiska bilar. Ja, allting var nästan perfekt. Men jag ska sluta spruta ur mig superlativ, annars kanske ni börjar tro att jag är någon sorts pastor…

Jag kan lätt bli entusiastisk över den gångna helgen, och faktum är att det har sina anledningar. Inte främst i en härlig tillställning, som Power Meet faktiskt är. Nej, snarare beror min entusiasm och glädje främst på att vi fått prata med så mycket människor om den person jag älskar mest – Jesus. Jag visste innan helgen att vi skulle få prata med människor om Jesus. Jag visste att vi skulle få tillfällighet att be för människor och jag visste att vi skulle få se dem berörda av Jesus. Däremot så visste jag inte att det skulle ske i så stor utsträckning som det gjorde. 

Tanken jag hade innan Power Meet var att vi skulle försöka ha koll på hur många som blev helade eller berörda av Jesus. Så blev inte fallet, för jag insåg ganska snabbt att det inte skulle kunna gå att hålla reda på. På fredagen, kl 17.00, gick 7 av oss ut på området – iklädda tröjan på bilden.Bild Vi delade upp oss 2 och 2, gick fram till några och frågade om de hade ont i kroppen eller var sjuk på något sätt. Hade de det, följde sedan frågan om vi kunde få be för dem. Oftast fick vi det och titt som tätt följdes det av frasen – ”Vad gjorde du??!!!”, följt av uppspärrade ögon hos personen. Helt plötsligt så hade Jesus rört vid en halvfull person och tagit bort smärtan direkt. Jag ljuger inte när jag säger att exakt detta hände flera gånger under årets Power Meet. Under de första 2 timmarna vi var ute, vet jag att det hände minst 7 st. Smärtor i nacken som försvann. Smärtor i fötter och ryggar försvann. Allt detta, när vi enkelt la vår hand på dem och bad att Jesus skulle ta bort deras smärta. Detta skapade givetvis tillfällen att få prata om Jesus och om vad vi tror på. Vi fick svara på frågor och frågade saker tillbaka. Vissa blev väldigt berörda och ville ha vidare kontakt. Andra tackade bara och fortsatte sin kväll. 

Det kanske märkligaste jag själv var med om var när vi gick fram till ett gäng. Vi frågade om de hade ont och förklarade vad vi gjorde. Helt plötsligt ropar en av grabbarna ut ”det här är helt sjukt! Jag har sett det här på nätet, det är helt sjukt!”. Vi förstår att killen antagligen sett någon video, där någon blivit helad ute på stan. Därefter så börjar han att pusha sina kompisar till att ta tillfället och låta oss be för dem. Han ropar på sin kompis, som har en nervskada i sin arm och vill att han ska anmäla sig som frivillig. Killen vill inte själv. Vi berättar för honom att vi tror Jesus kan hjälpa honom, men han säger bara att det inte går att fixa. Då brister den andra killen ut, som varit vår reklampelare, ”Jesus kan fixa allt! Jesus kan fixa allt!”. Vi kan inte göra annat än att hålla med och tacka honom för hjälpen att säga det. Men killen med armen vill inte att vi ska be för honom. Istället kommer en annan kille, som undrar vad vi håller på med. Vi berättar, och ser samtidigt att han har stora blåmärken och sår på sin högra arm. Det visar sig att han och en kompis stått och slagit varandra på armen – tills den ena gett upp. Han har ont och vi frågar om vi kan få be för honom. Han tittar suspekt på oss och undrar vad vi egentligen är för några. Vi säger att det bara kommer ta några sekunder och till slut går han med på det. Jag lägger min hand på hans arm och ber kort. Därefter fryser killen och tittar chockat på sin arm. Han vänder upp och stirrar sedan på mig, med ögon som tefat. Jag frågar om det är bättre, men killen står bara där helt chockad. Vi rör vid armen och frågar om det känns någonting. Killen rör inte en min. Sedan berättar vi kort att det han precis upplevt var att Jesus tog bort hans smärta. 

Detta var en del av min helg, här i Västerås. En väldigt rolig helg, men så här i efterhand även en smärtsam sådan. För även om vi uppskattningsvis fått be för ett 40-tal personer under helgen, innebär det att ca 9 960 personer inte fick tillfället att bli berörda av Jesus. Människor som var sjuka, hade ont och kanske hade frågor om Jesus. Därför finns det ett bibelord som ekat i mitt bakhuvud, lite extra under helgen. Det är från Lukasevangeliet 10:2. ”Skörden är stor, men arbetarna få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Vi behöver arbetare, om vi ska komma någonstans med detta. Vi behöver folk som gör det, inte bara tänker och pratar om det. I vår husförsamling kommer vi att fortsätta göra detta, var så säkra. Men det behövs fler! Du och din församling behövs! Vi behöver vara arbetare tillsammans och be om än fler.

Power Meet och Jesus

Här i Västerås är det för närvarande festivalstämning runt hela staden. Eller i alla fall om du är en raggare, eller gillar att titta på fina (?) bilar. Det är nämligen Power Meet. 

BildPower Meet är en årlig händelse här i Västerås, och det är världens största bilträff med amerikanska bilar. Det är fler bilar, mer folk, mer marknad än du kan tänka dig. Att ta sig fram med bil i stan, är under helgen en näst intill omöjlighet.Det kommer över 20 000 bilar och besökare från över 40 länder. 
I år är det 36:e gången man anordnar denna tillställning, och med tanke på intresset så är det knappast den sista. Vissa spyr galla över den här helgen och många västeråsare flyr staden dessa dagar. Andra ser det som årets tillställning och planerar hela sin semester kring eventet. 

Inför denna helg så insåg vi i församlingen att detta är ett gyllene tillfälle att möta människor, berätta om Jesus och be för sjuka. Något bättre tillfälle att nå många människor, på ett och samma tillfälle kan vi knappast få. Så med början igår och under denna dag så går vi omkring på stan. Vi pratar med alla möjliga. Vi ber för sjuka. Vi berättar om Jesus och under gårdagen slogs jag av vad många som faktiskt ville prata. Inte en enda gång möttes jag av någon som sa blankt nej och inte ville prata med mig. Och jag pratade med många! Inte heller möttes jag så mycket av någon suspekt blick, när jag frågade om någon hade ont eller var sjuk, och om jag kunde få be för dem. Istället var reaktionen oftast att jag gärna fick be för dem, eller att de hade någon vän som de drog till mig – så att jag kunde be för den. Vid ett tillfälle var det till och med en kille som övertalade sin onyktra kompis att jag skulle be för honom med orden ”Jesus kan fixa allt!”. Jag tackade för hjälpen och bad sedan för honom. 

Anledningen till att vi ville göra detta, och att vi ofta går ut på stan för att göra detta, är att det är så vi anser att församlingen ska vara. Några som går ut till människor, där de är och möter dem där. BildInte några som går ut och sedan försöker dra folk till något möte eller kyrkolokal. Vi samlas hellre där människor är, är församling där de är och gör lärjungar till Jesus där de är. Alltför ofta så har vi som församlingar suttit i våra hem, gått till våra kyrkor (hur gör man egentligen det, i biblisk mening?) och väntat på att människor plötsligt ska inse att kyrkan är svaret och strömma till oss. Var har vi egentligen fått den tanken ifrån? För jag kan då rakt ut säga – här och nu – den är inte biblisk! Jesus satt inte i himlen och väntade på att vi skulle komma till Honom – Han kom till oss. Jesus sände inte apostlarna med den helige Anden och sa att allt folk skulle komma till dem – Han sa Gå Ut! Församlingen föddes, existerar och uppstår alltid i en utåtgående rörelse. Detta är någonting vi troende behöver förstå och ännu mer agera utifrån, om vi vill vara bibliska. 

 

 

First things first…

När jag var 19 år så tog jag ett beslut. Ett beslut som faktiskt räddat mitt liv – på många olika sätt. Det som hade hänt innan var att jag börjat fundera mycket på livet efter döden. Varför fanns vi överhuvudtaget och vad skulle kunna finnas bortanför vår jord? Det var inte ett nyfiket funderande, utan snarare ett destruktivt som många gånger ledde till en nedstämdhet hos mig. Jag var uppväxt i en familj som var väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, men den tro som fanns där ville jag snarare vända mig bort ifrån än till. Jag fann den aldrig attraktiv och det verkade handla mer om traditioner än om en tro.
Jag började därför röra mig mer och mer i kretsar som inte hade någonting med kyrkan att göra. Fester och supande blev mer och mer frekvent, ända tills jag måste ha druckit en aning för mycket och åkt på en mindre alkoholförgiftning. Efter den gången kunde jag, tack och lov, inte dricka lika mycket. Strax efter detta så började jag få upp ögonen för en tjej som gick på samma skola som oss. Hon var kristen och var med i Pingstkyrkan. Jag var nog mer intresserad av henne, än hon var av mig (vilket var ett återkommande tema under min uppväxt…) men av någon anledning så bjöd hon in mig till en ungdomsgrupp som samlades hemma hos en ledare i kyrkan. Hon var smart… Självklart så följde jag med, i tron att hon var intresserad av mig. Jag började gå dit mer och mer, och började av någon anledning bli intresserad av det de pratade om. Jag ville egentligen inte bli intresserad, för jag ville inte bli kristen. Men det de pratade om var inte kristen tro, utan de pratade väldigt mycket om Jesus. De lovsjöng Jesus, bad till Jesus och det var attraktivt! Utan att jag förstod det så började jag be till Jesus, vara med i lovsången och rätt som det var vid 19 års ålder så ville jag döpa mig och följa Jesus. En rätt så kontroversiell sak för en kille uppväxt i Svenska Kyrkan, med en helt annan dopsyn.
Den natten jag döpte mig kommer jag aldrig glömma och det har som sagt förvandlat mitt liv. Inte den kristna tron, utan personen Jesus. Det var Han som gav mig den där friden, glädjen och hoppet som jag sökt efter så länge.

Det var så det började. Ett beslut att vilja tro på Jesus och följa Honom resten av mitt liv. Och jag tror att det är så det måste börja. En vilja att följa Jesus. Det är hos Jesus allting startar och jag tror även att allting måste utgå från det. Livet. Församlingen. Familjen. Karaktären. Allting måste ta sin grund i att vi vill följa Jesus och älska Honom med hela våra liv. Under min tid som troende har jag rört mig bland många olika kyrkor och sammanhang, med vitt spridda idéer hur ex församlingen ska se ut. Vissa talar bara om ”sökarvänlighet” och andra bara om ”församlingsplantering”. Just nu rör jag mig i ett sammanhang där man ibland bara talar om ”organiska församlingar”. Allt detta blir helt fel, om inte längtan efter att följa Jesus är det som föder fram det. Att följa Jesus och vilja leva för Honom är det främsta och viktigaste. Det andra är inte oviktigt, men i förhållande till efterföljelsen så är det det. Det börjar inte bara med efterföljelsen och kärleken till Jesus, det handlar A L L T I D om kärleken till Jesus. Det börjar där, det fortsätter där och det slutar där.