Movements!

Fredagar är sedan länge den dag jag ägnar min tid åt annat än mitt dagliga jobb. Arbetet att hjälpa företagare får stå åt sidan och istället försöker jag all min tid på det jag verkligen brinner för – arbetet med att göra lärjungar till Jesus. Dagarna har sedan ett tag tillbaka fokuserat mer och mer på förberedelser för vår tid i Aten. Hålla kontakter med människor nere i Aten, formulera info om vad vi ska göra till understödjare och för att inte tala om allt praktiskt som behöver göras här hemma. Ibland skrattar jag inombords åt hela situationen kring att flytta utomlands från ett land som Sverige. När Jesus sa åt sina lärjungar att lämna allt och följa honom så hade vissa en del saker att göra innan de kunde göra det (i alla fall tyckte de själva att det var så, ex Lukas 9:59 och framåt). De hade ingen aning vad det krävdes i dagens Sverige!
Flytta ner till Aten”, säger Jesus. ”Jag vill”, säger du men fortsätter ”men jag ska bara kontakta försäkringskassan och skatteverket först, fylla i 73 st olika formulär, kontakta barnens skola, prata med skolans jurist, kontakta hyresmäklaren och sedan ordna vårt ekonomiska uppehälle – sedan kommer jag!”.

Idag så har dagen, tack och lov, handlat om något helt annat. Jag har börjat läsa Steve Addisons nya bok  ”The Rise and Fall of Movements: A Roadmap for Leaders”. En bok jag verkligen längtat efter då jag läst alla hans andra böcker och uppskattat dem enormt! Är särskilt nyfiken på hans ”case-study” av NoPlaceLeft-rörelsen, som jag förstått är den första av dess slag.

Det var även genom Steve Addisons podcast som vi kom i kontakt med våra framtida amerikanska samarbetspartners nere i Aten. Steve intervjuade en man som arbetade med flyktingar och fått se generationer av lärjungar formas fram. Människor som kommit till Aten, flyende från sina hemländer, fullständigt sargade av krig och utan ägodelar, men som fått höra talas om Jesus och fått sina liv förvandlade av Honom. Helt fantastiska berättelser som berörde oss djupt, vilket gjorde att vi tog kontakt med dem och frågade om vi kunde hjälpa till.
Det roliga är också att höra om tillvägagångssättet de lärjungatränar dessa människor, som de för övrigt inte vet hur lång tid de får stanna i Aten. Ibland får de 2 veckor med en person, ibland 2 år. I och med den korta tiden de får kan lärjungaträningen därför inte grundas på personers närvaro, utan istället får Ordet, Anden och Jesus vara grunden. Metoderna måste vara enkla, lätta att spridas och oberoende av personers förmågor. Förståelsen att Iranier når Iranier bäst med evangeliet om Jesus måste sättas från början, annars är risken stor att andra värderingar byggs in i lärjungaskapet. Sunda insikter som givit generationer av frukt!
Om ni vill så kan ni lyssna på podcasten här.

Jag är väldigt spänd och förväntansfull över att få arbeta tillsammans med dessa människor! Inser att det kommer vara väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Inser att det kommer handla väldigt mycket om att släppa kontroll över lärjungaskapandet, att inte bygga kring mig själv utan kring Jesus. Å andra sidan så verkar det ju vara det Jesus sa till Petrus – ”på denna klippa ska jag bygga min församling” (Matt 16:18).  Så med andra ord borde jag inte förvänta mig något annat…

Annonser

Nya äventyr!

Väääldigt länge sedan jag skrev något på denna blogg, men nu är det dags att blåsa nytt liv i den igen! Anledningen till återuppväckandet är mångfasetterad, dels beror det på en längtan av att skriva men sedan står vi som familj inför nya äventyr som vi gärna vill dela med oss av. Vi ska till hösten ta vårt pick och pack för att flytta ner till Aten, Grekland, och bosätta oss där i ett år!

Det hela började för ett par år sedan, med vad vi upplever vara ett tilltal från Gud. Utan förvarning, under en bön- och fasteperiod, så upplevde vi plötsligt hur Gud talade till oss om Grekland och närliggande områden. Totalt oväntat för oss och inget vi varken talat eller funderat på tidigare. Visst, vi har alltid haft en längtan att bosätta oss utomlands igen, men aldrig funderat på just det här området. Eftersom tilltalet kom så oväntat för oss så kände vi såklart en osäkerhet om det bara var inbillning eller egna tanken, men det blev tydligare och tydligare att detta var något Gud ville.

För vissa kan detta verka helt uppåt väggarna tokigt, att riva upp allt man har i trygga Sverige, begära tjänstledigt från jobb, riskera ens ekonomiska välstånd, ta barnen ur ett tryggt skolsystem och flytta till ett land dit ingen har några kopplingar och inga garantier på inkomst finns. Jag kan på ett sätt nästan hålla med dem som tycker så! Hur kan man vara ansvarsfulla föräldrar och göra något sådant mot sin familj?! Samtidigt så finns det en sak vi som familj värdesätter mer än något annat – upplever vi att Gud säger en sak så lyder vi det, oavsett vad det innebär!

Jag kommer skriva mer detaljerat framöver om vad vi kommer göra nere i Aten och denna blogg kommer få ett lite annat utseende, med ett fokus på vårt äventyr där nere. Det vi däremot kan säga redan nu är att vi kommer samarbeta med befintliga arbeten, som redan är igång nere i Aten. Vårt fokus kommer vara på två saker, hjälpa människor som lever i utsatthet samt hjälpa till med arbetet av lärjungaträning och en rörelse av enkla församlingar som sprider sig inte enbart i Aten utan ut i Europa och Mellanöstern. Mer info om det kommer inom kort!

Så för att använda några vänners väl inarbetade ordval- to be continued!

Var är ditt fokus?

Klockan 10.02 ringer min klocka på mobilen, varje dag. En påminnelse som jag, tillsammans med många andra, ställt in för att komma ihåg Jesus uppmaning i Lukasevangeliets 10:e kapitel, vers 2:

”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd”

En uppmuntran och utmaning från Jesus att (1) skörden faktiskt är stor men även (2) att arbetarna är få. En mening som i sig skriker frustration! bigstock_Farmer_In_Canola_Crop_3312807Kanske inte från Jesus, men definitivt för varje spannmålsbonde som läser meningen. Tänk dig själv att stå framför fälten, se all den sådd som du sått mognat och vara redo för skörd – men att samtidigt inse att du inte har tillräckligt med arbetare för att få in den. Panik! 90 Timmars arbetsveckor under våren kommer inte att räcka, 40% av skörden kommer ändå att ruttna och gå till spillo.
Utifrån den insikten blir det därför inte svårt att första Jesus uppmaning; ”Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd”. Det finns ett allvar i orden, en iver över att skörden inte ska få gå till spillo.

Screenshot_20170407-154809När min klocka ringde idag och jag stannade upp ett par minuter från det jag höll på med för att be om arbetare, så fick jag plötsligt en insikt om var Jesus fokus är. Varför han kom till jorden, varför han agerade som han gjorde, varför han lät sig bli förföljd, hånad och korsfäst till döds. Han hade ett fokus, ett mål som han arbetade mot;
Sin stora skörd! Till dem som inte känner honom än, de som mår dåligt, de som brottas med allvarliga sjukdomar, de som är på väg att missa Livet själv (Jesus). Där är hans fokus och dit går han!

Nu tror jag inte att detta är någonting nytt för dig, men kanske kan det bli en påminnelse. Precis som det blev för mig idag. Jesus är inte primärt intresserad av att du och jag ska ha det bra i livet. Han är inte primärt intresserad av att vi ska gå till kyrkan på söndag morgon, umgås med andra troende, uppleva härliga bönemöten som ger fantastiska upplevelser. Han är intresserad av ett uppdrag. Han ser sin skörd och inser – det fattas arbetare!

Min önskan i livet är att säga till Jesus ”Här är jag, sänd mig som en av dina arbetare”. Med allt jag har, är och gör i livet. Att låta hans fokus få bli mitt fokus.
Min önskan är också att du säger detsamma för ditt liv, att du ger dig själv till Jesus och hans uppdrag. Du behövs och du är också sänd som en arbetare! Tveksam om du är sänd som arbetare? Läs då vidare i Lukas 10 och gå på Jesus egna ord…

Frustrerad?

Har du någon gång engagerat dig i en annan människa, berättat om Jesus, bett oändligt många timmar för personen – men ändå så verkar ingenting hända! Du ser potentialen, du ser personens kontaktnät och inser att om den här personen får tag på Jesus så kommer
m å n g a få höra om Jesus genom den – men personen visar inget intresse. frustration_cartoonEller så kanske personen har visat intresse, till och med varit eld och lågor över den Jesus du berättade om, men nu så har du inte sett personen på 3 månader och hört att han/hon lämnat allt med tron på Jesus.
Frustrerad? Besviken?! Ja, det är nog bara förnamnet till det man kan känna i sådana situationer. Tankar som att ”det är svårt att lärjungaträna människor i Sverige” dyker upp. ”Ingen är intresserad av Jesus” eller ”jag borde ha engagerat mig mer, berättat mer eller bett mer för människan” är tankar som i alla fall dyker upp i mitt huvud vid sådana tillfällen.

Frustrationen i dessa situationer kan vara väldigt svår att hantera. Vi blir lätt överanalyserande över våra egna och andras brister. Går ner oss och känner oss allmänt otillräckliga. Lyckligtvis så finns det en lösning på detta och som vanligt kommer den från Jesus själv.

I Markusevangeliet kap 4, vers 1-20 så berättar Jesus en liknelse där en bonde arbetar, sår sitt utsäde men får bara en god skörd på 25% av det han satsat. Jesus förklarar sedan liknelsen och berättar att så här fungerar det i Guds rike. Vi berättar för människor om Jesus, vi engagerar oss, vi skapar relationer men endast 25% av det vi satsar kommer att ge det resultat vi drömmer om. Både bonden och vi önskar såklart att allt vi ger ut ska ge goda resultat – men Jesus förklarar att det funkar inte så. Tror vi det så kommer vi bli besvikna och tappa hoppet.

sowing-seedsMenar Jesus då att vi ska sänka våra mål eller vara mer noggranna för vilka människor vi initialt satsar på? Jag tror inte det, eftersom Jesus inte någonstans säger till bonden ”så mindre”, ”satsa mer på det fruktbärande jordarna”. Bonden sår överallt, i dålig och god jord. Vad Jesus istället säger är att förvänta er god frukt, m y c k et frukt, men inte överallt.

När vi kämpar med frustration i vårt arbete med att lärjungaträna andra människor, så är den här berättelsen väldigt viktig. Jesus går så långt att han säger att den är grundläggande för allt han säger. Förstår vi inte den, så förstår vi ingenting.
Lärdomarna vi får är att…

… det är de få som kommer bära den största frukten

… det är naturligt att vissa människor vi engagerar oss i inte kommer att bli nya lärjungar

… vi inte skapar frukten i andra människors liv

… vi sår (berättar om Jesus) för alla, utan tidiga analyser om människan är bra/dålig jord

… bara för att en människa initialt visar stort intressen för Jesus, så ska vi inte bli förvånade/frustrerade om den senare skiter i allt

… inte försöka göra lärjungar av människor som inte vill utan istället engagera oss i dem som bär frukt

Genom att förstå Jesus liknelse, så är i alla fall min erfarenhet att vi kan hantera vår frustration på ett mycket bättre sätt.

Behöver vi biskopen av Rom?

Tidningen Dagen publicerade i veckan en debattartikel som benämndes ”Vi behöver biskopen av Rom”, där fyra företrädare för Svenska Kyrkan  skrev ett öppet brev  inför katolska biskopens besök i Sverige. Det går att säga mycket om deras öppna brev, men en sak som jag reagerade starkast på var deras önskan om att mer eller mindre samlas under påven – som en samlande kraft och person för kristenhet idag. De skrev:

I en globaliserad och pluralistisk värld ser vi som ämbetsbärare i Svenska kyrkan ingen annan samlande gestalt för världskristenheten.

Detta fick mig att reagera och fundera på det som de fyra författarna ger uttryck för – en längtan efter enhet och ekumenik. I sitt brev så uttrycker författarna en önskan att Svenska Kyrkan bör närma sig Katolska Kyrkan som helhet och istället för fortsatt splittring skapa en närmare enhet mellan de två. Ja, egentligen menar de att alla kyrkor borde närma sig varandra – men som representanter för en del av kyrkan så kan de bara tala för dem.
522882_pcgws0sa4rxesahgqtzhx9ttxDe menar vidare att biskopen av Rom är en bärare av en gåva, som alla andra kyrkor inte kan undvara. En klok syn på en annan troende människa, men som definitivt inte är exklusiv för Påven utan gäller alla troende.
De fyra avslutar sedan sitt brev med en legitimering av sina ståndpunkter, knutna till Jesus ord i Johannesevangeliets 17 kapitel (Joh 17:21). Där talar Jesus om enhet som ett redskap för att världen ska tro på Honom. Slutklämmen blir alltså att om man sätter sig emot deras åsikter så motarbetar man enheten som Jesus själv önskar av sin kropp. En vanlig hänvisning när man vill tala om enhet och ekumenik mellan kyrkor, men som enligt min mening ofta missförstås – så också i detta öppna brev.

Enhet och ekumenik är verkligen någonting som borde ligga på en troendes hjärta. Jag håller med författarna till det öppna brevet att det underprioriterats genom tiden, där vi snarare sökt oss bort från varandra än närmare. Jag behöver bara gå till mig själv för att inse hur lågt prioriterat det varit i mitt liv. Vi som troende har låtit små meningsskiljaktigheter bli massiva block som separerar oss. Det är fel och de har verkligen rätt i att där behövs försoning och förlåtelse. Men det de verkligen missar i sitt öppna brev är vad grunden och kärnan alltid måste vara i all enhet mellan troende – (1) den gemensamma kärleken till Jesus och (2) överlåtelsen till hans uppdrag! Att knyta ekumenik till någon/någonting annat är fel och slöseri med tid.

j-sendsVissa kanske kan tycka att det är hårklyverier jag pekar på, men jag håller verkligen inte med om det. De olika sidorna får nämligen väldigt skilda konsekvenser i praktiken. För vad händer om vi skapar en enhet som bygger på ex ”en samlande gestalt” som påven kontra en samlande gestalt som Jesus? Vem blir grunden för vår enhet? För mig är det helt klart att den samlande gestalten blir grundstenen för enheten och som troende måste det vara Jesus. Och om vi samlas under påven (eller någon annan/annat för den delen), på vems uppdrag agerar vi? Vems eller vilkas missionsbefallning utför vi och kommer att stå till svars för? Katolska kyrkans? Svenska Kyrkans? Pingstkyrkans? Jesus?

Enhet måste få större plats i varje troendes liv, men det måste grunda sig på rätt saker. Inte i ett överslätande av våra olikheter. Inte i ett pliktfullt krav av att dyka upp på ekumeniska satsningar. Inte ens i en längtan eller kärlek efter enhet i sig! Enheten måste grundas, byggas och sluta i en gemensam funnen kärlek till vår gemensamma frälsare och ivern över att gemensamt få presentera honom för en värld som desperat behöver Honom.

Jesusrörelse

Att bli beskriver som Mr Jekyll och Mr Hyde är kanske inte så smickrande, men när en gammal barndomskompis beskrev mig på det sättet kunde jag bara ta det positivt. Vad han beskrev vad skillnaden i mitt liv efter att jag mött Jesus och efter. ”Du är ju för i helvete en helt annan person, jag känner faan inte igen dig Håkan! Du är som Mr Jekyll och Mr Hyde!”.

När jag kom till tro blev mitt liv verkligen förvandlat. Mina prioriteringar i livet förändrades och en helt ny frid fick plats i mig. Vad jag på sistone funderat på är hur det även fick konsekvenser kring vilka jag umgicks med. Jag bytte nästan hela min bekantskapskrets mot människor som var engagerad i kyrkan. Friends-Helping-FriendsDe gamla vännerna var jättehärliga människor, men om jag ville följa Jesus så var jag tvungen att prioritera. Antingen prioriterade jag mina gamla vänner eller mina nya som jag skaffat genom kyrkan. Idag ångrar jag att det blev den uppdelningen! Konsekvensen blev nämligen att jag tappade kontakten med mina gamla vänner. Det här var såklart ett val jag gjorde, men jag kan inte sluta fundera på varför ingen troende hjälpte mig att kombinera de två med varandra? Varför skapade jag över huvud taget en sådan uppdelning att jag ställde dem mot varandra? Varför frågade ingen troende mig om fler av mina vänner ville träffas och läsa Bibeln tillsammans? Varför lärde ingen mig att dela med mig av tron till mina vänner?

Förstå mig rätt, jag är enormt tacksam till de människor som fört mig till tro! För evigt tacksam! Samtidigt så inser jag i efterhand att de kunde ha gjort saker som kunnat ge bättre resultat. En sådan lärdom jag försöker leva efter idag är att inte nödvändigtvis dra en människa ur sitt sammanhang när den kommer till tro eller är nyfiken på Jesus. Istället försöker jag, genom denne, nå dess vänner, familjemedlemmar och bekantskapskrets med budskapet om Jesus. Istället för att dra dem in i vår husförsamling försöka jag tänka – kan vi kanske starta en ny husförsamling hos honom/henne? Med dennes vänner och familjemedlemmar?

 

domino-effect-shutterstockNär vi för någon till tro finns det såklart inget rätt eller fel, men det finns bättre och sämre sätt att förvalta den händelsen. Jag tror att om vi som troende förvaltar dessa situationer på ett bättre sätt så kan vi få se en otroligt expansiv rörelse startas runtomkring oss. Om vi ser oss själva som sända istället för samlande, ser potentialen i en enskild människas omvändelse och agerar utifrån det så finns det oanad sprängkraft som verkligen kan leda till en sann Jesusrörelse.

Duger du?

Vad gör man när man inte kan tänka något annat än negativa saker om sig själv? Vad gör man när man klankar ner och anklagar sig själv mer än lyfter fram det positiva i sitt liv? Och vad gör man om de tankarna inte vill gå iväg, om den attityden inte vill lämna en och de får slå rot i ens liv? Vad skapar de?

För vissa av mina vänner så är sådana här tankar ganska främmande. Inte bara för dem själva, utan även att andra skulle kunna ha sådana tankar. De har en obotlig tro på sig själv, sin förmåga och sitt människovärde – vilket är fantastiskt. Så är inte fallet för mig, eller i alla fall så var det inte så. copy-njalogo5-1Så länge jag kan minnas har jag haft otroligt lätt att döma mig själv, tänka negativa tankar, klanka ner på mig själv och min förmåga att egentligen kunna göra någonting vettigt i livet. Från barnsben till ung vuxen var detta någonting som ständigt fanns hos mig, där det till slut ledde till allvarliga tankar och planer på självmord. Man blir så less på sig själv att man tänker – ”det smidigaste är att bara avsluta allting”. Ologiskt, men ändå logiskt för en själv. Man kan ju ändå inte undvika sig själv särskilt bra…

Självklart säger jag inte att sådana här tankar alltid leder till planer på självmord, men jag tror definitivt att de ofta grundar sig på just sådana här tankegångar. Tankar av avsky mot sig själv. För de flesta går det inte så långt som till ett avslutande av sitt liv – tack och lov. Utan istället lever man med ett litet gnagande av misslyckande, mindervärdeskomplex och pessimism. Ett varnande finger är ändå att under 2015 så tog, enligt statistik, 1 554 st människor sitt eget liv. Jämför det med 260 personer som dog i trafiken under samma år… Om man då, som jag, menar att sådana här tankar ofta är grunden till självmord betyder det att ett liv av nedvärderande av sig själv är 6 gånger dödligare än att köra eller vistas i trafiken…

everythings_ok_as_long_as_most_of_us_pretend_bumper_sticker-rabe20a5607bc4bd9a1982735b007a933_v9wht_8byvr_324För många är lösningen på negativa tankar om sig själv en slags positivism, där man helt enkelt metodiskt matar sig med annorlunda positiva tankar. ”Jag duger”, ”Jag är älskad” eller ”Jag är bra på detta”.  Problemet med det är bara att det grundar sig på tomma ord. Vem är det som säger att du duger? Vem älskar dig? Vem säger att du är bra på det? Det är såklart inte fel att säga att man duger eller är älskad, men om ingen står bakom orden så ersätter man ju bara en lögn med en annan!

I mitt liv, och många andras, blev vändningen när jag fick se vem som stod bakom orden. När mina vänner i Ullånger berättade för mig om Jesus, en faktisk människa, som älskade mig så mycket att han till och med dog för mig – då fick orden substans! Det var någon som stod bakom orden och en historia som visade på det. Det var inte något andligt filiokus, utan faktiska händelser om hur en människa visade hur mycket han älskar var och en. En människa som också var Gud själv. Kan du tänka dig något mer värdefullt – att Gud själv, skaparen av allt, blir människa och låter sig själv dö – enbart för att kunna säga till dig ”Du duger!”. Den sanningen förvandlade mitt liv.

Bibeln är väldigt tydlig kring var negativa tankar och nedvärderande av sig själv kommer ifrån. ”Han (djävulen) har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader.” – Johannesevangeliet kap 8, vers 44. Jesus däremot säger ”Jag är vägen, sanningen och livet” – Johannesevangeliet kap 14, vers 6. Två motpoler, med helt olika utgångspunkter och motiv. Ena vill ge dig liv – andra vill förstöra ditt liv. Välj det rätta i ditt liv! Välj att lyssna på den som faktiskt har något att säga och kan backa upp varje ord.

Nedan kan du se och höra om en annan liknande berättelse från före detta Miss America, Kristen Haglund.