Var är ditt fokus?

Klockan 10.02 ringer min klocka på mobilen, varje dag. En påminnelse som jag, tillsammans med många andra, ställt in för att komma ihåg Jesus uppmaning i Lukasevangeliets 10:e kapitel, vers 2:

”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd”

En uppmuntran och utmaning från Jesus att (1) skörden faktiskt är stor men även (2) att arbetarna är få. En mening som i sig skriker frustration! bigstock_Farmer_In_Canola_Crop_3312807Kanske inte från Jesus, men definitivt för varje spannmålsbonde som läser meningen. Tänk dig själv att stå framför fälten, se all den sådd som du sått mognat och vara redo för skörd – men att samtidigt inse att du inte har tillräckligt med arbetare för att få in den. Panik! 90 Timmars arbetsveckor under våren kommer inte att räcka, 40% av skörden kommer ändå att ruttna och gå till spillo.
Utifrån den insikten blir det därför inte svårt att första Jesus uppmaning; ”Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd”. Det finns ett allvar i orden, en iver över att skörden inte ska få gå till spillo.

Screenshot_20170407-154809När min klocka ringde idag och jag stannade upp ett par minuter från det jag höll på med för att be om arbetare, så fick jag plötsligt en insikt om var Jesus fokus är. Varför han kom till jorden, varför han agerade som han gjorde, varför han lät sig bli förföljd, hånad och korsfäst till döds. Han hade ett fokus, ett mål som han arbetade mot;
Sin stora skörd! Till dem som inte känner honom än, de som mår dåligt, de som brottas med allvarliga sjukdomar, de som är på väg att missa Livet själv (Jesus). Där är hans fokus och dit går han!

Nu tror jag inte att detta är någonting nytt för dig, men kanske kan det bli en påminnelse. Precis som det blev för mig idag. Jesus är inte primärt intresserad av att du och jag ska ha det bra i livet. Han är inte primärt intresserad av att vi ska gå till kyrkan på söndag morgon, umgås med andra troende, uppleva härliga bönemöten som ger fantastiska upplevelser. Han är intresserad av ett uppdrag. Han ser sin skörd och inser – det fattas arbetare!

Min önskan i livet är att säga till Jesus ”Här är jag, sänd mig som en av dina arbetare”. Med allt jag har, är och gör i livet. Att låta hans fokus få bli mitt fokus.
Min önskan är också att du säger detsamma för ditt liv, att du ger dig själv till Jesus och hans uppdrag. Du behövs och du är också sänd som en arbetare! Tveksam om du är sänd som arbetare? Läs då vidare i Lukas 10 och gå på Jesus egna ord…

Frustrerad?

Har du någon gång engagerat dig i en annan människa, berättat om Jesus, bett oändligt många timmar för personen – men ändå så verkar ingenting hända! Du ser potentialen, du ser personens kontaktnät och inser att om den här personen får tag på Jesus så kommer
m å n g a få höra om Jesus genom den – men personen visar inget intresse. frustration_cartoonEller så kanske personen har visat intresse, till och med varit eld och lågor över den Jesus du berättade om, men nu så har du inte sett personen på 3 månader och hört att han/hon lämnat allt med tron på Jesus.
Frustrerad? Besviken?! Ja, det är nog bara förnamnet till det man kan känna i sådana situationer. Tankar som att ”det är svårt att lärjungaträna människor i Sverige” dyker upp. ”Ingen är intresserad av Jesus” eller ”jag borde ha engagerat mig mer, berättat mer eller bett mer för människan” är tankar som i alla fall dyker upp i mitt huvud vid sådana tillfällen.

Frustrationen i dessa situationer kan vara väldigt svår att hantera. Vi blir lätt överanalyserande över våra egna och andras brister. Går ner oss och känner oss allmänt otillräckliga. Lyckligtvis så finns det en lösning på detta och som vanligt kommer den från Jesus själv.

I Markusevangeliet kap 4, vers 1-20 så berättar Jesus en liknelse där en bonde arbetar, sår sitt utsäde men får bara en god skörd på 25% av det han satsat. Jesus förklarar sedan liknelsen och berättar att så här fungerar det i Guds rike. Vi berättar för människor om Jesus, vi engagerar oss, vi skapar relationer men endast 25% av det vi satsar kommer att ge det resultat vi drömmer om. Både bonden och vi önskar såklart att allt vi ger ut ska ge goda resultat – men Jesus förklarar att det funkar inte så. Tror vi det så kommer vi bli besvikna och tappa hoppet.

sowing-seedsMenar Jesus då att vi ska sänka våra mål eller vara mer noggranna för vilka människor vi initialt satsar på? Jag tror inte det, eftersom Jesus inte någonstans säger till bonden ”så mindre”, ”satsa mer på det fruktbärande jordarna”. Bonden sår överallt, i dålig och god jord. Vad Jesus istället säger är att förvänta er god frukt, m y c k et frukt, men inte överallt.

När vi kämpar med frustration i vårt arbete med att lärjungaträna andra människor, så är den här berättelsen väldigt viktig. Jesus går så långt att han säger att den är grundläggande för allt han säger. Förstår vi inte den, så förstår vi ingenting.
Lärdomarna vi får är att…

… det är de få som kommer bära den största frukten

… det är naturligt att vissa människor vi engagerar oss i inte kommer att bli nya lärjungar

… vi inte skapar frukten i andra människors liv

… vi sår (berättar om Jesus) för alla, utan tidiga analyser om människan är bra/dålig jord

… bara för att en människa initialt visar stort intressen för Jesus, så ska vi inte bli förvånade/frustrerade om den senare skiter i allt

… inte försöka göra lärjungar av människor som inte vill utan istället engagera oss i dem som bär frukt

Genom att förstå Jesus liknelse, så är i alla fall min erfarenhet att vi kan hantera vår frustration på ett mycket bättre sätt.

Behöver vi biskopen av Rom?

Tidningen Dagen publicerade i veckan en debattartikel som benämndes ”Vi behöver biskopen av Rom”, där fyra företrädare för Svenska Kyrkan  skrev ett öppet brev  inför katolska biskopens besök i Sverige. Det går att säga mycket om deras öppna brev, men en sak som jag reagerade starkast på var deras önskan om att mer eller mindre samlas under påven – som en samlande kraft och person för kristenhet idag. De skrev:

I en globaliserad och pluralistisk värld ser vi som ämbetsbärare i Svenska kyrkan ingen annan samlande gestalt för världskristenheten.

Detta fick mig att reagera och fundera på det som de fyra författarna ger uttryck för – en längtan efter enhet och ekumenik. I sitt brev så uttrycker författarna en önskan att Svenska Kyrkan bör närma sig Katolska Kyrkan som helhet och istället för fortsatt splittring skapa en närmare enhet mellan de två. Ja, egentligen menar de att alla kyrkor borde närma sig varandra – men som representanter för en del av kyrkan så kan de bara tala för dem.
522882_pcgws0sa4rxesahgqtzhx9ttxDe menar vidare att biskopen av Rom är en bärare av en gåva, som alla andra kyrkor inte kan undvara. En klok syn på en annan troende människa, men som definitivt inte är exklusiv för Påven utan gäller alla troende.
De fyra avslutar sedan sitt brev med en legitimering av sina ståndpunkter, knutna till Jesus ord i Johannesevangeliets 17 kapitel (Joh 17:21). Där talar Jesus om enhet som ett redskap för att världen ska tro på Honom. Slutklämmen blir alltså att om man sätter sig emot deras åsikter så motarbetar man enheten som Jesus själv önskar av sin kropp. En vanlig hänvisning när man vill tala om enhet och ekumenik mellan kyrkor, men som enligt min mening ofta missförstås – så också i detta öppna brev.

Enhet och ekumenik är verkligen någonting som borde ligga på en troendes hjärta. Jag håller med författarna till det öppna brevet att det underprioriterats genom tiden, där vi snarare sökt oss bort från varandra än närmare. Jag behöver bara gå till mig själv för att inse hur lågt prioriterat det varit i mitt liv. Vi som troende har låtit små meningsskiljaktigheter bli massiva block som separerar oss. Det är fel och de har verkligen rätt i att där behövs försoning och förlåtelse. Men det de verkligen missar i sitt öppna brev är vad grunden och kärnan alltid måste vara i all enhet mellan troende – (1) den gemensamma kärleken till Jesus och (2) överlåtelsen till hans uppdrag! Att knyta ekumenik till någon/någonting annat är fel och slöseri med tid.

j-sendsVissa kanske kan tycka att det är hårklyverier jag pekar på, men jag håller verkligen inte med om det. De olika sidorna får nämligen väldigt skilda konsekvenser i praktiken. För vad händer om vi skapar en enhet som bygger på ex ”en samlande gestalt” som påven kontra en samlande gestalt som Jesus? Vem blir grunden för vår enhet? För mig är det helt klart att den samlande gestalten blir grundstenen för enheten och som troende måste det vara Jesus. Och om vi samlas under påven (eller någon annan/annat för den delen), på vems uppdrag agerar vi? Vems eller vilkas missionsbefallning utför vi och kommer att stå till svars för? Katolska kyrkans? Svenska Kyrkans? Pingstkyrkans? Jesus?

Enhet måste få större plats i varje troendes liv, men det måste grunda sig på rätt saker. Inte i ett överslätande av våra olikheter. Inte i ett pliktfullt krav av att dyka upp på ekumeniska satsningar. Inte ens i en längtan eller kärlek efter enhet i sig! Enheten måste grundas, byggas och sluta i en gemensam funnen kärlek till vår gemensamma frälsare och ivern över att gemensamt få presentera honom för en värld som desperat behöver Honom.

Jesusrörelse

Att bli beskriver som Mr Jekyll och Mr Hyde är kanske inte så smickrande, men när en gammal barndomskompis beskrev mig på det sättet kunde jag bara ta det positivt. Vad han beskrev vad skillnaden i mitt liv efter att jag mött Jesus och efter. ”Du är ju för i helvete en helt annan person, jag känner faan inte igen dig Håkan! Du är som Mr Jekyll och Mr Hyde!”.

När jag kom till tro blev mitt liv verkligen förvandlat. Mina prioriteringar i livet förändrades och en helt ny frid fick plats i mig. Vad jag på sistone funderat på är hur det även fick konsekvenser kring vilka jag umgicks med. Jag bytte nästan hela min bekantskapskrets mot människor som var engagerad i kyrkan. Friends-Helping-FriendsDe gamla vännerna var jättehärliga människor, men om jag ville följa Jesus så var jag tvungen att prioritera. Antingen prioriterade jag mina gamla vänner eller mina nya som jag skaffat genom kyrkan. Idag ångrar jag att det blev den uppdelningen! Konsekvensen blev nämligen att jag tappade kontakten med mina gamla vänner. Det här var såklart ett val jag gjorde, men jag kan inte sluta fundera på varför ingen troende hjälpte mig att kombinera de två med varandra? Varför skapade jag över huvud taget en sådan uppdelning att jag ställde dem mot varandra? Varför frågade ingen troende mig om fler av mina vänner ville träffas och läsa Bibeln tillsammans? Varför lärde ingen mig att dela med mig av tron till mina vänner?

Förstå mig rätt, jag är enormt tacksam till de människor som fört mig till tro! För evigt tacksam! Samtidigt så inser jag i efterhand att de kunde ha gjort saker som kunnat ge bättre resultat. En sådan lärdom jag försöker leva efter idag är att inte nödvändigtvis dra en människa ur sitt sammanhang när den kommer till tro eller är nyfiken på Jesus. Istället försöker jag, genom denne, nå dess vänner, familjemedlemmar och bekantskapskrets med budskapet om Jesus. Istället för att dra dem in i vår husförsamling försöka jag tänka – kan vi kanske starta en ny husförsamling hos honom/henne? Med dennes vänner och familjemedlemmar?

 

domino-effect-shutterstockNär vi för någon till tro finns det såklart inget rätt eller fel, men det finns bättre och sämre sätt att förvalta den händelsen. Jag tror att om vi som troende förvaltar dessa situationer på ett bättre sätt så kan vi få se en otroligt expansiv rörelse startas runtomkring oss. Om vi ser oss själva som sända istället för samlande, ser potentialen i en enskild människas omvändelse och agerar utifrån det så finns det oanad sprängkraft som verkligen kan leda till en sann Jesusrörelse.

Duger du?

Vad gör man när man inte kan tänka något annat än negativa saker om sig själv? Vad gör man när man klankar ner och anklagar sig själv mer än lyfter fram det positiva i sitt liv? Och vad gör man om de tankarna inte vill gå iväg, om den attityden inte vill lämna en och de får slå rot i ens liv? Vad skapar de?

För vissa av mina vänner så är sådana här tankar ganska främmande. Inte bara för dem själva, utan även att andra skulle kunna ha sådana tankar. De har en obotlig tro på sig själv, sin förmåga och sitt människovärde – vilket är fantastiskt. Så är inte fallet för mig, eller i alla fall så var det inte så. copy-njalogo5-1Så länge jag kan minnas har jag haft otroligt lätt att döma mig själv, tänka negativa tankar, klanka ner på mig själv och min förmåga att egentligen kunna göra någonting vettigt i livet. Från barnsben till ung vuxen var detta någonting som ständigt fanns hos mig, där det till slut ledde till allvarliga tankar och planer på självmord. Man blir så less på sig själv att man tänker – ”det smidigaste är att bara avsluta allting”. Ologiskt, men ändå logiskt för en själv. Man kan ju ändå inte undvika sig själv särskilt bra…

Självklart säger jag inte att sådana här tankar alltid leder till planer på självmord, men jag tror definitivt att de ofta grundar sig på just sådana här tankegångar. Tankar av avsky mot sig själv. För de flesta går det inte så långt som till ett avslutande av sitt liv – tack och lov. Utan istället lever man med ett litet gnagande av misslyckande, mindervärdeskomplex och pessimism. Ett varnande finger är ändå att under 2015 så tog, enligt statistik, 1 554 st människor sitt eget liv. Jämför det med 260 personer som dog i trafiken under samma år… Om man då, som jag, menar att sådana här tankar ofta är grunden till självmord betyder det att ett liv av nedvärderande av sig själv är 6 gånger dödligare än att köra eller vistas i trafiken…

everythings_ok_as_long_as_most_of_us_pretend_bumper_sticker-rabe20a5607bc4bd9a1982735b007a933_v9wht_8byvr_324För många är lösningen på negativa tankar om sig själv en slags positivism, där man helt enkelt metodiskt matar sig med annorlunda positiva tankar. ”Jag duger”, ”Jag är älskad” eller ”Jag är bra på detta”.  Problemet med det är bara att det grundar sig på tomma ord. Vem är det som säger att du duger? Vem älskar dig? Vem säger att du är bra på det? Det är såklart inte fel att säga att man duger eller är älskad, men om ingen står bakom orden så ersätter man ju bara en lögn med en annan!

I mitt liv, och många andras, blev vändningen när jag fick se vem som stod bakom orden. När mina vänner i Ullånger berättade för mig om Jesus, en faktisk människa, som älskade mig så mycket att han till och med dog för mig – då fick orden substans! Det var någon som stod bakom orden och en historia som visade på det. Det var inte något andligt filiokus, utan faktiska händelser om hur en människa visade hur mycket han älskar var och en. En människa som också var Gud själv. Kan du tänka dig något mer värdefullt – att Gud själv, skaparen av allt, blir människa och låter sig själv dö – enbart för att kunna säga till dig ”Du duger!”. Den sanningen förvandlade mitt liv.

Bibeln är väldigt tydlig kring var negativa tankar och nedvärderande av sig själv kommer ifrån. ”Han (djävulen) har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader.” – Johannesevangeliet kap 8, vers 44. Jesus däremot säger ”Jag är vägen, sanningen och livet” – Johannesevangeliet kap 14, vers 6. Två motpoler, med helt olika utgångspunkter och motiv. Ena vill ge dig liv – andra vill förstöra ditt liv. Välj det rätta i ditt liv! Välj att lyssna på den som faktiskt har något att säga och kan backa upp varje ord.

Nedan kan du se och höra om en annan liknande berättelse från före detta Miss America, Kristen Haglund.

 

En dag på stranden

Tänk dig att du en dag åker till stranden, tillsammans med din familj. Ni är lediga, temperaturen är behaglig, solen skiner och för en gångs skull verkar barnen vara sams – i alla fall för stunden. 47848_1022469097806846299Ni kommer fram till stranden, lägger er nere vid vattnet och barnen hoppar i det sköna vattnet. En liten bit bort upptäcker ni en stor folksamling, ett gäng på ca 50 personer, som rör sig mot er. De kommer närmare och närmare, när plötsligt en av era strand-grannar börjar känna igen någon av dem och ropar ”Hallå, kom hit! Jag behöver er hjälp!!”. Gänget kommer mot er och frågar vem han är och vad han behöver hjälp med. Mannen som ropat pekar på sin ena kompis och säger att han inte kan se, att han är blind, och undrar därför om de kan be för honom. ”Jag har ju sett ute på stan vad ni kan göra!”, säger mannen exalterat.

Vad som händer sedan är bland det märkligaste du någonsin sett, på många olika plan! En kille går fram till den blinde mannen, böjer sig ner, börjar bygga upp någon form av minikrater i sanden bredvid och fyller den sedan med ett tjugotal spottloskor. Folk börjar titta och undra, men killen börjar istället blanda ihop sörjan för att till slut kleta fast det på den blinde mannens ögon!! Det börjar rinna i mannens ansikte och någon av mannens kompisar försöker torka bort geggan, men killen som gjort det stoppar honom direkt. ”Gå ner och skölj av dig i vattnet”, säger killen. Den blinde mannen trevar sig ner, sköljer sitt ansikte och tittar upp. Plötsligt märks det – han kan se! Först ljus, sedan konturer, sedan ser han alla färger, vänner, familjemedlemmar för första gången i sitt liv! Alla står förstenade, förutom den före detta blinde mannen. Han springer istället som ett barn runt i vattnet och skriker – ”Jag kan se! Jag kan se!”.

Det här har tyvärr (!) inte hänt mig i verkligheten (ännu…) utan det är en omskriven berättelse om vad Jesus gjorde med en blind man för 2 000 år sedan. Anledningen till att jag ville skriva om den är att den visar på hur fullständigt galen Jesus kunde vara och hur fullständigt tokiga hans tillvägagångssätt var.Middle-Eastern-JesusDet var sällan någon anpassning till omständigheter, försiktighet eller ”tassande på tå” kring honom. Det var rakt på, med ibland tveksamma metoder. Utöver ovanstående kan man även läsa om hur Jesus spottar en man rakt i ansiktet, samtidigt som han stoppar sina fingrar i öronen på honom och slickar vid hans tunga (Mark 7:33). Man kan läsa om hur han ruinerar en grisbonde totalt, genom att driva ut demoner ur en man in i ett par tusen grisar – som sedan tar kollektivt självmord i en sjö (Mark 5:13). Han öppnar gravar (Joh 11), gör revolt mot de som bestämmer (Joh 7:14-23) och fixar mer alkohol till en avslagen bröllopsfest (Joh 2:1-10).

Ibland tänker vi att Jesus var en from man, försiktig och inte särskilt påträngande. Vi tänker kanske att han inte gjorde så mycket väsen av sig. Han var snäll! I alla fall tycker jag att det ofta är så vi försöker efterlikna honom i vår efterföljelse. Att vara troende är att vara snäll och inte göra så mycket väsen av sig. Eller är det så? Var det så Jesus var? Kanske ibland, men hur efterliknar vi Jesus galna sida? Hur är vi lärjungar till den Jesus som skapade total kaos i en hel region för 2000 år sedan?

Stressar Jesus dig?

 

Förra sommaren upplevde jag för första gången i mitt liv stressymptom. Konstant trött, okoncentrerad, tryck över bröstet och magkatarr. Mycket arbete under våren tillsammans med, enligt mig, uteblivet resultat hade skapat en situation som min kropp inte kunde hantera. Jag ville göra så mycket, men fick aldrig ihop tiden för det.o-colapso-da-cidade-negc3b3cio1Jag ville träna 5 ggr i veckan, jobba 100 %, vara med familjen och framförallt – leda nya människor till tro på Jesus och starta nya församlingar! Ett planerat schema som innebar minimal fritid under veckorna. Att följa Jesus var såklart det viktigaste för mig, men ändå så tyckte jag att det fick minst tid av allt jag gjorde. Jag gick upp 5 på morgonen, för att i alla fall hinna tränga in en halvtimmas bön innan träningen och arbetsdagen började.

En morgon läste jag då från Matteusevangeliet, kap 8, vers 18-22 där det talades om människor som ville följa Jesus, men de tyckte sig inte ha tiden att göra det. Andra saker pockade på – nödvändiga saker. Jag kände igen mig, men samtidigt blev jag stressad! Vi behöver pengarna från mitt arbete, min kropp behöver träna, min familj behöver vara med mig – men ändå så ska jag prioritera efterföljelsen av Jesus ännu mer!? Jag hade problem, för jag hann inte och orkade inte allt. Men jag hade även ett annat problem – jag förstod inte vad Jesus egentligen sa.

old chronometerSom människor har vi en tendens att vilja kategorisera in allt som händer i olika fack – tidsfack – speciellt i vår nutid. Vi har fritid, jobbtid, familjetid, träningstid och så vidare. Vi prioriterar tider olika mycket och de flesta anser oftast att de har alldeles för lite tid, för att hinna med allt de vill. Så kommer Jesus, förvandlar ens liv och helt plötsligt får vi ett nytt tidsfack – Jesustid. En jättehärlig tid som vi gärna vill prioritera, men som vi ibland inte riktigt lyckas hinna med. Vi har ju fullt upp med annat. För med Jesustiden så verkar det komma så många saker man ska hinna med. Man ska gå på samlingar, be, läsa Bibeln, engagera sig i verksamheter och framförallt – man ska berätta om Jesus för nya människor! Bra saker, som definitivt har med Jesusefterföljelsen att göra, men vi har ju bara inte tid!!

Lösningen på detta är att inse det Jesus faktiskt säger i berättelserna ovan. Att följa Jesus handlar absolut om att sätta honom före allt annat (och ibland prioritera om ens liv), men det handlar lika mycket om att låta Jesus få vara störst i a l l a tider. Jesus vill inte ha någon egen tid – han vill vara i alla tider. Jesus vill inte dela upp ditt liv i lärjungatid och annan tid. Han vill att du ska be när du är på ditt jobb. Han vill att du ska läsa Bibeln med dina barn och berätta om honom där du tränar! Han vill inte trycka ner något nytt tidsfack i ditt redan fullpackade liv – han vill låta varje liten del av ditt liv bli fyllt av hans närvaro!!

För mig hjälpte denna insikt något enormt. Jag insåg att uppdelande av tid stjälper mer än det hjälper och jag insåg att Jesus vill vara i hela mitt liv – inte bara i en del utav det.